Nostalgisträcka och dyra parkeringsavgifter

Idag har jag funderat lite på det här med nostalgi, vemod och separationsångest. Jag är nämligen en person som alltid levt med separationsångest . Idag, på min morgonpromenad med min hårige vän Svante Lindberg, kom ett ord till mig som fick några pusselbitar att falla på plats. Det var ordet nostalgisträcka. Alltså sträckan från en händelse i det förflutna till att den förvandlas till ett vemodigt minne. DEN sträckan är ovanligt kort hos mig och många andra som lider av separationsångest. Den sträckan är så kort att jag inte, rent mentalt,  hunnit lämna det till det förgångna innan nostalgin kliver fram och gör minnet vackrare än det kanske egentligen i realiteten var när det hände. Nostalgin har ju en förmåga att försköna.

Kontentan är att vi som lider av korta nostalgisträckor får arbeta mer aktivt för att släppa det som passerat och låta det stanna i det förgångna där det hör hemma. Det här låter säkert märkligt men för mig blev det en smärre aha-upplevelse. Jag älskar när jag kommer mig själv in på livet :)

Självklart ska vi spara på vackra minnen och låta oss själva vara en smula nostalgiska och ingen tvekan om att vi ska minnas det som varit. Jag älskar vackra minnen men det är viktigt för mig att de är just MINNEN som jag kan kika på med ett leende och inte något som jag ska försöka göra konstgjord andning på och återuppliva. Livet är ju som en flod och är i ständig förändring.

Det vi inte mår bra av är däremot när vi försöker få tillbaka något som passerat och släpper fokus på nuet av ren "nostalgi-sjuka" och låter tankarna parkera sig i det förgångna. Det blir väldigt dyr parkeringsavgift när tankarna parkerar i det förgångna för vi får betala med närvaro från nuet och nuet är det värdefullaste vi har. Make it shine.

Vi bör se oss som bilar - med en stor framruta mot framtiden och en liten backspegel där vi kan kika på det förgångna.