söndag 12 november 2017

Varje människa går havande med en bättre version av sig själv




En ny dag i livet har tagit sin början. En solig söndag att varsamt ta omhand. Jag målar på uppdrag, städar och sorterar SAMTIDIGT. Om det är en genial idé? Nej absolut inte. Jag är inte stresstålig.
Men ibland kör det ihop så sig pass att jag liksom känner att jag "måste". Vilket såklart är en sanning med modifikation. Men jag försöker ändå sluta fred med mig själv och ta en sak i taget.
Just nu känns det som om allt ramlar över mig. SAMTIDIGT.

Jag tror det sitter någon slags Gud där uppe och tänker -Men det var då själva sjutton att hon aldrig lär sig den där Karlssonskan. Hon behöver lära sig säga NEJ till sådant som inte får plats. För att skapa JA till sådant som livet vill växa av. Ja, tänker han nog också den där guden (om det finns nån) ,- Jag skickar på henne lite av varje både privat, arbetsrelaterat, hälsomässigt och relationsmässigt så att hon måste lära sig säga NEJ och samtidigt känna igen sina JA när dom kommer serverade.

Biskop Martin Lönnebo lär ha sagt att varje människa går havande med en bättre version av sig själv.

Och kanske är det just den bättre versionen jag behöver föda fram, ta i hand och hoppa vidare fram genom livet tillsammans med. En version av mig som blir ännu bättre på att ta beslut, landa i det och sedan gå vidare utan att se mig om. 

Ja kanske det...;) 

tisdag 31 oktober 2017

När livet känns svajigt kommer ljuset in i sprickorna



Just nu är jag i en lite svajig period av mitt liv
Dagar där melodin liksom går i moll kan komma och gå. Men jag tänker att de dagarna måste få finnas. För att livet ska kunna visa oss det vi behöver se. Och det är som om livet ingriper om vi inte själva stannar upp i dessa mellanrum emellanåt. Dessa perioder kommer ofta efter många intensiva dagar i följd. 



Jag är ju dock en person som är otroligt förälskad i det här livet och har så mycket livsglädje rinnandes i mina vener. Jag är lite av en expert på att gå all in på hänförelse över att bara ha förmånen att få finnas. Och jag menar det verkligen. Och ur den livskärleken föds det ibland dova dagar som jag behöver för att reflektera och stanna upp. Som om livet spricker lite och genom dessa sprickor och mellanrum kommer ljuset in och livnär själen med äkthet, kärlek och närvaro. 



Poetisk jag vet...men då får det vara så för det känns helt enkelt så

Allt gott till dig denna otroligt vackra tisdag i oktobers sista skälvande timmar

söndag 22 oktober 2017

Inbjudan till ett möte



Jag vet att jag publicerat den här dikten av Oriah Mountain Dreamer förut.
Och jag kommer förmodligen att göra det igen
Den väcker så mycket i mig och jag Ä L S K A R  den

Håll till godo gott folk och var rädd om er

”Inbjudan till ett möte” 
Jag bryr mig inte om hur du tjänar ditt uppehälle. Jag vill veta vad du längtar efter och om du vågar drömma om att nå din längtans mål.
Jag bryr mig inte om hur gammal du är. Jag vill veta om du vågar göra dig löjlig för kärleks skull, för dina drömmar, för att känna att du lever.
Jag bryr mig inte om vilka planeter som står i konjunktion med din måne.
Jag vill veta om du har nått djupet i din sorg, om du har låtit dig öppnas av livets svek eller blivit knuten och sluten av rädsla för mer smärta.

Jag vill veta om du kan sitta hos smärtan, min eller din, utan att försöka dölja den eller förminska den eller bota den.
Jag vill veta om du kan vara i glädjen, min eller din, om du kan dansa ohämmat och låta extasen fylla dig ut i tå- eller fingerspetsarna utan förmana oss att ta det varligt, att vara realistiska, att minnas våra mänskliga begränsningar.
Jag bryr mig inte om ifall den historia du berättar för mig är sann. Jag vill veta om du kan göra någon annan besviken för att vara sann mot dig själv; om du kan bära att bli anklagad för svek och inte svika dig själv; om du kan vara trolös och därför tillförlitlig.
Jag vill veta om du kan se skönhet även när den inte är vacker, varje dag och om du kan ösa ditt liv ut dess närvaro.
Jag vill veta om du kan leva med misslyckande, ditt eller mitt, och ändå stå vid stranden av sjön och ropa ”Ja!” till den silvriga fullmånen.
Jag bryr mig inte om var du bor eller hur mycket pengar du har. Jag vill veta om du kan stiga upp efter en natt av sorg och förtvivlan, trött och sliten in i märgen och göra det som behöver göras för barnen.
Jag bryr mig inte om vem du känner och hur det kommer sig att du är här. Jag vill veta om du tänker stå med mig i eldens mitt och inte vika undan.
Jag bryr mig inte om var eller vad eller med vem du har studerat. Jag vill veta vad som håller dig uppe, inifrån, när allt annat brister.
Jag vill veta om du kan vara ensam med dig själv och om du verkligen trivs med ditt sällskap i de tomma stunderna.
/Oriah Mountain Dreamer

tisdag 17 oktober 2017

Där kom jag på mig själv med handen i kakburken minsann



  Igår var det en sådan där dag ni vet. Allmänt kallad i mannamun för en skitdag. Jag var långt utanför mig själv och snurrade. Ivrigt vägledd av egot. Tills jag kände S T O P P vänta nu. Vad vill den här ångestkänslan säga mig. Stanna upp och möt den. Jag upptäcker mig själv vara lite offer. Men usch vad den offerkoftan smiter åt och sticks.

Jag är ju, som en del av er vet,  en anhängare av attraktionslagen. Den natur/grundlag som allt existerande lyder under. Vare sig vi tror på den eller inte. Skillnaden om vi tror på den är att vi har nytta av den. Ni kan gärna läsa mer HÄR om ni inte redan vet vad det är. Ibland glömmer jag dock detta mitt i livets villervalla. Dock glömmer inte lagen mig så den är ju aktiv även när jag leker offer för en dag. Och konsekvenserna lyser självklart inte med sin frånvaro. När jag lever i motstånd, offertänk och negationer skapar jag per automatik ett motstånd i mina energifält som drar till sig händelser, människor och upplevelser av samma stagnerande negativa karaktär. Jag ska nu inte gå in på kvarkar, morfiska fält och kvantmekanikens detaljerade utformning (även om jag är så nördig att jag gärna skulle vilja det) Men det är så outsägligt intressant vad som händer när vi omedvetet ställer oss i vägen för vårt eget välmående och gapar att det är för jävligt att inte det goda händer. När det är vi själva som blockerar.

 Det är intressant när jag iakttar mig själv stå där med handen i kakburken och frossa runt i jämmer elände och självömkan och samtidigt förvänta mig resultat av en helt annan godare karaktär. Lite som att stoppa in en banan i juicepressen och förvänta mig att apelsinjuice ska komma ut.

Nåväl det är lärorikt att beskåda sig själv och blotta sin mänsklighet

Det är inte alltid lätt att, samhälleligt, vara en person som lever utifrån att allt är energi, energifält och att vi alla är förbundna med en större helhet. Tro mig man stöter på människor som tycker att man är enormt provokativ. Det är inte heller lätt att ofta mötas av skepsis i ett samhälle där den stora massan lever i en övertygelse om att vi är offer, har ingen möjlighet att påverka samt att vi inte har ett högre medvetande. Samma massa har också gått på myten om att lyckan står att köpa för pengar och att lösningen på våra inre problem finns utanför oss själva.  

Men jag kan inte kräva att alla gör samma resa som jag. Det enda jag kan göra är att befinna mig i rätt element så mycket jag kan. Att se till att jag fyller på mina livsrum med det jag vill se mer av. Kanske i form av människor, kärlek, öppenhet, nyfikenhet och förhållningssätt som stödjer det jag tror på att lever utifrån. 

När jag vistats i sammanhang med min raka motsats ett tag händer ofta det som hände igår. Jag dras omedvetet med. Men det är oftast högst tillfälligt. Jag "vaknar" till och säger till mig själv - Hey baby nu har du tagit av vid fel mentala avfart igen. Vad gulligt, tänk att du aldrig lär dig. Vänd och inta rätt livsriktning så du kommer upp på banan igen. 

Och som vanligt levererar jag inga sanningar utan bara livsperspektiv 
Och detta perspektiv är mitt :) 

Gillar du det jag skriver, låt dig inspireras. Gillar du det inte, bara släpp det och gå vidare med din dag

Keep up the good work och ta hand om er

/Emma

tisdag 19 september 2017

"Ja jäklar vad gammal du ser ut nu...så vackert"













Kanske har det med min egen stigande ålder att göra eller kanhända beror det på samhällets inställning till åldrandet och privilegiet att få leva länge och bli äldre. Men en sak är säker och det är att jag har så svårt att inte göra nåt eller reagera på den åldersfixering och åldersdiskriminering som florerar omkring oss dagligen vart än vi vänder oss. 

Jag har sagt det förut och jag säger det igen SOM OM DET VORE ETT STRAFF ELLER EN SKÄMSFAKTOR ATT FÅ BLI ÄLDRE. Det är ju ett privilegium och en gåva. Låt oss förvalta istället för att förkasta det

Vi gör allt för att dölja när tidens tand sätter sig i vårt utseende. Man får inte fråga en kvinna om hennes ålder. Ursäkta men vilket jäkla crap. Varför inte då? Ålder är ju inte en smaksak det är ett faktum. Och en siffra. Jag vet att det är en sliten klyscha det där med "siffra på ett papper" Men det är ju faktiskt sant. Det finns ju dom som är 90 år unga och andra som är 25 år gamla. Så många 75-åringar som är otroligt mycket mer livsbejakande och vackra i sin utstrålning än många 20-åringar. Födelsenumret definierar inte din personlighet. Punkt. Frågor på det? Nej jag tänkte väl

Och när någon säger "jag börjar se gammal ut" eller "jag har fått så många rynkor" så säger vi genast av artighet "Nej då inte alls du ser inte gammal ut"
Vad signalerar vi då. Jo att ålder är dåligt. Om ålder och mognad hade varit något vi uppskattar, hedrar och accepterar så hade vi svarat "Ja det ser jag nu så vacker du är i din mognad" eller "Ja du ser ut att vara så gammal som du är - så härligt för att få bli äldre och åldras" Eller varför måste vi värdera det alls. Ålder och mognad är priset för ett långt och bra liv. Punkt. Bra eller dåligt? Ingetdera bara ett faktum.

Nej jag säger som Ingemar Bergman lär ha sagt:

"Old age is like climbing a mountain. You climb from ledge to ledge. The higher you get, the more tired and breathless you become, but your views become more extensive." - 
Ingmar Bergman

(Sen ska jag inte gå in på detta ur ett genusperspektiv och beakta att män har lättare att bli accepterade, hedrade och uppskattade vid högre åldrar än kvinnor. Nej jag ska inte, åter igen, prata om att äldre män generellt betraktas med mer pondus och värdighet än kvinnor i samma ålder. Nej det behöver jag ju inte för det vet vi ju redan att så är fallet. Synd att upprepa sig liksom... *blink* )

Så luta er tillbaka och ta er en funderare på om det inte är dags att vi lär oss uppskatta ålder och mognad. Det är ju där det måste börja. Inte att smussla, hemlighålla och dölja vår ålder och försöka vara och se ut som 19 vid 49 års ålder. Det sänder så galet skeva signaler till våra yngre förmågor. Hur ska de vilja bli äldre när vi ständigt försöker fly vår ålder och trycka ner oss i en urväxt personlighet där vi låtsas vara något vi redan lämnat bakom oss. Nej länge leve livet och tack gode gud för att vi får fortsätta leva och betala priset. Ja priset som faktiskt är att åldras och se äldre ut. 

Åh jag måste tillägga en viktig sak till. Jag menar INTE nu att vi ska "klä oss för vår ålder" och bla bla bla... Sådant är bara förlegad gammal skitsnack. Nej klä er i vad sjutton ni vill , oavsett ålder, men skäms inte för hur ni ser ut och hur gamla ni är. Det är en markant skillnad där. Ville bara poängtera detta

Och kom också ihåg att allt som någon talat om för oss är fult eller fint, bra eller dåligt osv kan vara en nedärvd prägling som det är fritt fram att ifrågasätta och kanske t o m ändra sin inställning till. Det avgör du

Puss kram och grattis till din ålder oavsett siffra

måndag 18 september 2017

Jag fattar alltihop


Konst av olika slag är helande läkande och skapar osynlig trådar mellan oss människor när vi känner igen oss i det vi upplever. Sedan om det är måleri, foto, installation eller musik spelar mindre roll. Men för mig är konst livsviktigt. Det har hjälpt mig att förstå mig själv så många gånger.

En av dom som skrivit sig in under huden på mig är Lasse Winnerbäck.
Den här låten har jag så många gånger känt igen mig själv i och landat i en slags tillit till alltihop


Jag fattar alltihop



om du går ut i solen

och sätter dig en stund
för att natten blev så virrig
för att känslorna gick runt

för att jag aldrig nämnde
att det du gör är bra
att jag är lika vilsen
och för att jag aldrig sa

åh, jag fattar alltihop
åh, jag fattar alltihop



om du sitter och skriver nu
på långa kloka brev

om vad vi hann och inte hann
och allt som aldrig blev

om citronerna och träden
och långa vägar bort
om tid som går och inte går
om lust som kokar torrt

åh, jag fattar alltihop
åh, jag fattar alltihop

om du repar upp historien
fast den är så dum
om att klia tills det blöder
på en och samma punkt

det där var nån annan
det där var inte jag
förlåt tusen felsteg
den enda som jag kunde va

åh, jag fattar alltihop
åh jag fattar alltihop
åh jag fattar alltihop
åh jag fattar alltihop
/L Winnerbäck


måndag 11 september 2017

"Sök fel och du skall finna" heter det ju. Men prova sök rätt istället...och se vad som händer





När man är på en arbetsplats tvingas man ingå i sammanhang med andra. Det är en självklarhet när det är fler än en på en arbetsplats. Det är dock inte en självklarhet att man fungerar och går ihop med alla. Det kan finnas en stor diskrepans mellan olika olika personligheter på en arbetsplats. Detta kan i sin tur vara berikande, utvecklande och lärorikt. Om det finns förståelse för olikheterna och om det finns en ledare som har förmågan att tillvarata tillgångar och personlighetsdrag i varje enskild person. OM man har ett arbetssätt som stödjer att man får utvecklas både personligen och kollektivt i gruppen. 

Det här är inte alltid lätt när det är vissa som är oblyga, verbala och tar en stor plats i det gemensamma mentala utrymmet. Och om det dessutom finns några som backar och tar en mindre plats och kanske t o m förminskar sig själva till förmån för de som går längst fram och låter mest och tar den stora platsen på den gemensamma arenan, ja då blinkar en varningslampa. 

Det finns också alltid några som s a s letar fel hos andra konstant. De använder alltså sin energi och sin arbetsglädje till att hitta tillkortakommanden och felhanteringar både i hur andra hanterar arbetsuppgifter och i andras personlighetsdrag. Kanske för att på så sätt sätta dit någon annan för att hamna i en bättre dager själv. Detta är självklart otroligt kontraproduktivt eftersom vi har ett gemensamt kollektivt "jag" på en arbetsplats som tillsammans ska skapa resultat. Och vi är aldrig starkare än vår svagaste länk. Man slår alltså indirekt på sig själv.

Det finns ju ett talesätt som säger "sök fel och du skall finna" Klart som korvspad att de hittar fel. De har ju radarn inställd på det. Men tänk om de istället skulle välja att leta "rätt" hos medarbetare så skulle de också finna det. Och inse att de själva vinner på om alla känner sig rätt, gör rätt och får motivation och inspiration att göra ett bra jobb. Det finns ingen som blir peppad av att konstant får höra att man gör fel, är fel och säger fel. 

Det som är mest förödande i den här kråksången är när ledaren/chefen blundar för detta. När de tillåter att det får husera informella ledare i organisationen som trycker ner andra. Kanske för att de inte har ballar nog att ta tag i problemet eftersom dessa felletare är starka individer som vet hur man ska säga för att vända deras ageranden till något gott istället för att erkänna att det är ren människoförminskning. 

Vad är en bra organisation då? Ja det är min fulla övertygelse att det är en organisation som har en ödmjuk men stark ledare som har en relation med medarbetarna. Inte bara en position. En ledare som vet att vi är ett gäng som gör detta tillsammans och varje länk i kedjan är viktig. Denna ledare behöver också vara delaktig i arbetet på så sätt att den vet att det är rätt person på rätt plats som gäller. Han/hon är tydlig i vart vi står, vart vi ska och vad som befinner sig däremellan. Denna ledare är också tydlig med vad han förväntar sig av varje medarbetare så att denne har en chans att känna om man är rätt person på rätt plats. Om förväntan helt enkelt ligger i paritet med den egna kapaciteten. 

Och sist men inte minst den MÅSTE vara orädd för att arbeta med det mänskliga kapitalet. Den måste alltså våga ta i konflikter och skapa arenor där varje medarbetare får sin röst hörd. Om vi inte känner att vi är delaktiga och ingår i det gemensamma "jaget" kommer vi heller aldrig att helhjärtat trivas på en arbetsplats. 

En miljon trivs inte på sina jobb i Sverige idag. En hiskeligt hög siffra. Det är något vi måste göra annorlunda om vi vill få andra resultat. Och det måste ske NU. För just nu kostar alla sjukskrivningar och all vantrivsel en enorm massa pengar och mänskligt kapital. Och den som mår bra på sitt jobb gör ett betydligt bättre jobb än den som vantrivs. Det behövs ingen rocket science för att förstå det

Hur har du det på ditt jobb?

onsdag 26 juli 2017

Jag älskar starka kvinnor som inte ber om ursäkt för sin existens

Jag samlar på vackra människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet. Starka vackra kvinnor som inspirerar mig. Fina glittrande gudinnor som förändrat världen från den plats där de står.
De där gudomliga vibrerande kraftpaketen som inte ber om ursäkt för sin existens utan vet att leva medan man lever.
Jag behöver deras närvaro för att inte tappa greppet om min egen.
Förmodligen ingen slump att alla på något sätt är både konstnärer genom sitt utövande av det konstnärliga skapandet men också konstnärer så till vida att det är levnadskonstnärer som gått sin egen väg. Likt en fyr har dom lyst upp livsvägen för både sig själva och omvärlden. Några av dom har lämnat oss men deras minne lever starkt ändå

Tack jag älskar er allihop av hela mitt hjärta





KIKI SMITH - född 18 januari 1954 i Nürnberg i Tyskland, är en amerikansk skulptör, grafiker och tecknare. Kan vara något av de vackraste kvinnor jag vet





BEATRICE WOOD - född 3 mars 1893 i San Francisco i Kalifornien, död 12 mars 1998 i Ojai i Kalifornien, var en amerikansk målare och keramiker. En fascinerande och innerligt levande kvinna som visste att ta för sig av livet alla de alla de 105 åren hon levde





BIRGITTA STENBERG - född 26 april 1932 i Engelbrekts församling i Stockholm, död 23 augusti 2014 på Smedsbolet i Gullspångs kommun i Tiveden, var en svensk författare, översättare och illustratör. Det modigaste och skönaste kvinna jag kan komma på. Så uppkäftigt skön och modigt gränslös i hela sitt väsen





MARINA ABRAMOVIC - född 30 november 1946 i Belgrad i nuvarande Serbien, är en performancekonstnär, numera bosatt i New York. Kontroversiell konstnär och kvinna som skiter högaktningsfullt i vad etablissemanget tycker och tänker och lever med hjärtat på vid gavel och med en hjärna skarp som få





MIRKA MORA - 18 mars 1928 (ålder 89) i Paris. En målande konstnär och färgstark kvinna. En skönhet som smittar världen med ännu mera skönhet via sitt väsen och sin enastående konst





FRIDA KAHLO - egentligen Magdalena Carmen Frieda Kahlo y Calderón, född 6 juli 1907 i Coyoacán, Mexico City, död 13 juli 1954 i Coyoacán, Mexico City, var en mexikansk konstnär. Den mest färgstarka och fascinerande kvinnliga konstnären i historien. En annorlunda och i många perpsektiv tragisk livssaga men en modig, stark, vacker och kreativ kvinna vars ljus lever kvar i evighet


onsdag 28 juni 2017

Den där skoningslösa döden ni vet....




Så har då den folkkära skådespelaren och författaren Mikael Nyqvist lämnat jordelivet alldeles för tidigt. Han har ryckts bort från sin familj och lämnat ett tomrum efter sig. 

Jag blir alltid konfunderad och påmind om förgängligheten och dess ofrånkomliga existens. Jag förstår verkligen inte det här med döden. Den är så förbannat skoningslös och abrupt att det är lika surrealistiskt varje gång den kliver in och tar någon ifrån oss. 

Kanske är det så ändå att den faktiskt inte finns utan bara omvandlar oss till olika former av energi genom de inkarnationer vi väljer att bli. Kanske är vi ren energi som är evig och oändlig eftersom energi aldrig kan förgöras eller förintas. Allt är ett evigt kretslopp, för stort för människan att greppa och förstå. Kanske är vi en del av det allomfattande universella som i all oändlighet virvlar omkring likt blad för vinden. 

Jag måste låta mig tro det. För annars blöder mitt hjärta sönder vid blotta tanken att allt har ett evigt slut. 

Nej jag vill tro att allt går runt och att vi möts igen. En återförening utom den materiella visionen som vi lärt oss kalla "verkligheten". Jag vill tro att vi aldrig skiljs utan bara tar en paus och möts igen där den stora medvetenheten gör oss enade, förenade och länkade till varandra.

Men trots detta så har kärleken ändå alltid ett pris, och det är sorgen. Den skoningslösa, smärtsamma sorgen som sliter våra hjärtan i stycken. Om jag inte får vila i min banala tro att allt lever vidare kan jag inte älska med hjärtat på vid gavel och sårbarheten bakom hörnet. Och om jag inte får älska utan betänkligheter är allt meningslöst. Så jag fortsätter tro att allt lever vidare. Så får det bli så länge ingen kan bevisa motsatsen

Livet är ju kärlek och vi likaså

söndag 18 juni 2017

Vi får ingen finare plats hos St Per för att vi presterar ihjäl oss



Jag har tre barn och lika många barnbarn och fem syskonbarn. Det har alltså passerat lite olika yngre förmågor i mitt liv genom genom åren. Och om man betänker att alla dessa också haft ett gäng kompisar i släptåg som jag fått förmånen att lära känna så blir antalet barn jag lärt känna rätt stort. Det har ju då också föranlett att jag fått ta del av allehanda fascinerande livshistorier. Alla med skiftande bakgrund, förutsättningar och egenskaper. 

Något som livet lärt mig utifrån detta är att vi är så galet fokuserade på prestation, bragd och tävlingsfokus. Vi förhöjer, diplomerar och premierar de som presterat och visat strålande resultat. Det är väl fantastiskt så. Absolut. Klart man ska belönas när man gjort något bra. Men, det finns en lite hake med detta. Tänk om det är så att de här som får stipendium/diplom/uppmärksamhet för sina resultat kanske inte alls behövt kämpa särskilt hårt eftersom de har ett s k teoretiskt "läshuvud". De kanske glidit på rätt skönt genom matte-ekvationer, fysiktermer och språk på extremt höga nivåer. Medan det finns några andra som kämpat, gråtit, missat, fallit och rest sig och kämpat igen för att ens få ett godkänt betyg. Var är deras stipendium/diplom/uppmärksamhet. Deras prestation har ju varit enorm. 

Jag ser också ett annat närliggande fenomen. På Facebook noterar jag nästan dagligen att föräldrar hivar ut bilder på sina barn när de presterat, visat resultat och glänst över medelmåttiga nivåer. Lite som troféer för föräldrarna att använda i offentlighetens ljus för att upphäva sin egen identitet. Ibland tror jag t o m avkommorna får vara ett substitut för våra egna krossade drömmar och uppfylla något vi själva aldrig gjorde. Men nåväl det ska jag låta vara osagt. 

Jag saknar de här föräldrarna som är stolta över sina barn för det de ÄR inte för det de GÖR ideligen. Klart som korvspad vi ska vara stolta över våra barn. Missförstå mig rätt nu. Men ge dom inte en identitet som är direkt förknippad med prestation för det stärker inte självbilden och självkänslan. Det är bara en konstgjord andning som blåser upp självförtroendet på kort basis. Men den måste ständigt fyllas på med nya prestationer för att inte dala i värde inför oss själva. Var stolt för att de finns, rakt av. Premiera att de är goa sköna människor utan att ha behövt gjort något alls emellanåt. Ge dom styrka i den dom ÄR!

En sund självbild har ingenting med prestationer att göra. Det kan faktiskt istället göra självbilden skev eftersom det egna jaget konstant matas av att göra, prestera, agera, tävla och vara bra, bättre men självklart helst BÄST. Då kan man omöjligen veta vem man är utan allt man gör. Vem är jag i min sanna natur oavsett om jag inte presterar. Hur är jag trygg när livet går moll i och det blåser motvind i vardagen.

Det är otroligt skrämmande att utbrändhet är alltmer vanligt bland skolungdomar i lägre och lägre åldrar. Bara i Falkenberg, för att ta ett exempel, var fem elever på högstadiet hemma ett år eller mer med problematik som är kopplad till utmattning och depression. Och mörkertalet förmodligen ännu högre. Slå sedan ut detta på hela Sverige så är procenten alldeles på tok för hög. Vad gör vi med våra ungdomar?

Det är min fulla övertygelse att det är viktigt att låta barnen/ungdomarna själva få sätta sin egen ribba och nivå på vad de vill uträtta och vara nöjda med. Och vi som föräldrar ska ta mig f...n inte sätta orden i munnen på dom och förstå-oss-på och berätta vad de borde arbeta med, uträtta och uppnå. Vi tror att vi vet "deras bästa" eftersom vi levt så länge. Ja jo förvisso det ligger en viss sanning i det. Men vi har ju levt vårt liv. Vi har inte levt deras liv. De är alla en egen individ. Vill dom inte klättra på karriärstegen ska det stå de fritt att avstå från detta. Karriär för dom kanske är att ha mycket ledig tid eftersom dom anser att LIV är tid. Vad vet jag. Vi får ingen extra bra fin plats hos St Per när vi dör en dag bara för att vi arbetade ihjäl oss på höga poster. Vill de däremot klättra på karriärstegen och kanske välja bort barn ja då är det just det vi ska hjälpa dom att uppnå och stödja. Valet måste alltid ligga hos dom. Vi får bara vara ett bollplank och ett stöd. Och det vore väl fint att ha en förälder som är stolt över en oavsett. 

Nej vi säger i ena andetaget att det är ett tufft samhälle, hårda krav och för mycket prestation och för många som brinner upp och springer in i väggar med full fart. Och i det andra andetaget är det exakt det här vi håller på att locka in våra barn i utan att själva ens vara medvetna om det. 


lördag 10 juni 2017

Här kommer jag och min kropp - mitt fysiologiska formäventyr



Jag tänker ofta på det här med kroppen och vårt förhållande till den. Kanske ännu mer den här tiden på året när värmen återvänder och vi vill börja klä av oss.
Kroppen är ju det mest fantastiska du begåvats med. Ja, förutom själen, men den har du ju inte fått till dig, den ÄR du ju. Eller det är iaf min fullständiga övertygelse. 

Nåväl tillbaka till kroppen och vårt förhållande till denna underbara farkost. Ett fysiologiskt formäventyr som saknar motstycke om ni frågar mig. En boning för själen och ett alldeles unikt verktyg för oss människor att kommunicera och leva igenom. Min liknar inte din. Och din liknar ingen annans heller. Alltså fullständigt unik i sitt slag. Det kan vi enas om. Ändå har vi gått på myten om att den ska se ut på ett visst  normativt sätt. För om den inte gör det, gud bevars, ja då ska här döljas, opereras om, skämmas för, fyllas upp, sugas ur eller på något annat sätt föras bort från ljuset. För att inte tala om ifall den åldrats med tiden. Ja då du är det dags att verkligen klä dig på ett visst sätt så att den inte syns. 

Men ärligt talat. Som om vi vore ett utställningsföremål.  Jag har väl inte en kropp för att visa upp eller exponera till avsikt att "pleasa" och tillfredsställa någon annan. Eller? Min kropp ska väl i all sin dar tillfredsställa mig. Om jag vill gå i shorts med cellulitgropiga lår så ska jag göra det. Jag har ju shorts för att det är skönt. Eller om jag vill gå i bara armar trots att dom är begåvade med både leverfläckar, gäddhäng och allehanda "defekter" ja då ska jag väl för i hundan kunna göra det utan att någon annan ska tala om hur jag "borde" se ut. Och nu då håll i er...tänk om jag går i bikini med magen hängandes och slängandes därför att jag tycker om att bada när det är sommar och varmt så tänker jag utan pardon göra det. Att hänga i vassen ligger liksom inte för mig. En beachkropp är väl en kropp som rör sig på beachen oavsett storlek, ålder och utseende. Det är inte en bantad kropp som trycks in i något slags klädesplagg som döljer något vi sköns för. 

No way José släpp fram alla era härliga kroppar. Och tyck inte en massa om andras fysiologiska själaboningar heller. Låt alla få leva fritt och vara vackra i sin egen energi och kropp. Det är först då vi kan vara förebilder för andra också. Betrakta människors leenden istället, känn deras glädje, möt deras blickar tänk att kroppar är bara kroppar. Inte utställningsföremål som ska passa in i den normativa mallen som skapats av några rädda människor som en gång egentligen bara vill tjäna pengar på vår osäkerhet. Gå inte på det. De vill bara få oss att köpa in oss i en kollektiv personlighet som  kallas perfektion. 

Fuck etablissemanget och höj fanan högt för den kroppsliga friheten i att vara människa en stund på jorden. Nu möter vi sommaren exakt så som vi själva vill och har lust med, även om det inte "passar" sig för stilpoliser och trendmaffiosos.  Och om du eller alla andra ogillar hur jag ser ut så är jag hemskt ledsen det berör mig inte i ryggen. Det säger mer om dig att du har tid att hänga upp dig på mig istället för att ta hand om dig själv. 

Puss på re´

lördag 3 juni 2017

Män har råd att bli äldre och förfalla



Varför är det ok att män åldras och liksom "förfaller" men ändå bibehåller ett värde på attraktionsmarknaden och accepteras och respekteras ändå. Medan kvinnor förkastas när bäst-före-datum gått ut (obs enligt den normativa bilden) 

 Jag hörde nämligen talas om detta i en podcast häromsistens av Mannheimer och Skäringer och blev lite upprörd

Men ta t ex Plura. Han kan alltså stå fet, halvnaken och flottig med en cigg i näven och laga mat i rutan och samtidigt bli hyllad och omtyckt. Berätta för mig vilken äldre mogen kvinna som skulle kunna laga mat i rutan halvt naken endast iklädd en sladdrig bh och ett bar brallor med allmänt dålig passform och en cigg hängandes i mungipan och fortfarande vara respekterad aktad och liksom med på banan om jag säger så. Inte så många ärligt talat.

Eller Leif GW- Jag säger bara hallå vilken äldre, proppmätt, surmulen, arrogant, flåsande  alkoholiserad kvinna skulle bli respekterad i rutan pratandes om utredningar av allehanda slag. Berätta bara för mig om det är något jag totalt missat. Bring it on. 

Ta bara Kicki Danielsson vad hände med henne. Jo henne lynchade vi (media) och gjorde narr av pga hennes vikt och alkoholproblem trots att hon varken är flottig, arrogant, surmulen eller flåsande.
Det börjar dofta lite patriarkat här. 

Det här för mina tankar till män och kvinnors acceptans och attraktion över huvud taget. Kan det vara så, och nu bara tänker jag högt, att vi kvinnor inte har våra attraktionspunkter så förbannat långt ut. Vi kan liksom uppskatta och attraheras av män för deras insida mer än deras utsida. Kan det vara så att män är mer primitiva och bara tittar på det de ser och inte det de känner. Därav gör vi bra-saker av män som ev passerat bäst-före-datum medan vi kasserar kvinnor i samma situation. Ja det är ju ändå mest män som sitter i ledningsgrupper och har det starkaste inflytandet det vet vi ju redan. Så ock i media alltså. 

Ja det här tål att tänkas på. Och jag önskar vid min gud att det snart ramlar in någon skön kvinna i 65+ åldern i rutan som skiter i att "se bra ut" och bara tar plats i all sin mogenhet, nakenhet, (över)viktighet och s k åldrigt förfall men som levererar utav bara h-vete. Ursäkta mina kraftuttryck men sådant här upprör mig en aning. 

Hoppas ni har en helt ljuvlig lördag där ute i stugorna. Själv har jag varit på loppis med intentionen att införskaffa ett skåp till hallen, men kom hem med en stol som var tämligen svårplacerad, en filt till hänga-framför-tv-soffan och en matta till köket. Jorå sådant pysslar jag med en lördag som denna

Och kom ihåg - love the life you live and live the life you love

Nej nu måste jag kila, livet väntar

Puss

lördag 20 maj 2017

Tur att jag har livet som kastar omkull mig ibland så jag vaknar till








Jag är en konstnärssjäl 
En fluffig kropp som huserar ett vibrerande, fantiserande, tänkande "konstnärs-själv"
Ett själv som saknar konturer och fasta ramar
Jag tror att jag fick ett uppdrag när jag föddes: Ett uppdrag att skapa det som känns för att andra ska känna igen sig. Och därigenom bygga osynliga silvertrådar av medmänsklighet mellan människor
Nej jag har varken fått hybris eller har någon övertro på att jag är bättre än någon annan. Vi hänger ju ihop så vi är alla lika. 

Men jag tror att vi har olika uppdrag redan den dagen vi slår upp ögonen för första gången. Olika unika gåvor och egenskaper att förvalta. Ett dharma (enl indisk kultur "den moraliska lagen" eller "livsuppgiften") Och när vi lever i enlighet med vårt dharma kommer vi rätt i livet. Det är då vi känner att det känns lättare. Ja men ni känner väl igen den där känslan av att vara på rätt plats vid rätt tillfälle och andningen saktar ner en smula alldeles av sig själv och vi liksom ler med insidan. Det är också då som vi "följer vår hjärta" som det så klyschigt låter. Flow

Och jag glömmer det här ibland. Tappar styrningen en smula och tar en omväg. Men nu kommer vi till det härliga i kråksången. Då kommer alltid livet in och kastar omkull mig, ruskar om mig lite och säger "Men hörru Karlsson nu är du ute på villovägar igen, upp och hoppa det är DIT du ska" 

Intressant det där. Och eftersom jag har en analytisk liten liten gen inom mig kan jag inte låta bli att tänka varför jag gång på gång gör om samma sak. 

Nåja thats life. Var rädd om dig och för guds skull gör det som får din själ att blomma, för livet är ditt och livet är nu. Men ha också tillit till att allt som ska ske kommer att ske. Men inte förrän det är dags. Du är alltid värd det bästa

INSPIRATIONSHELG

Tillhör du också en av oss som levt upp till andras förväntningar gång på gång. Trots att det ibland inte alls legat i linje med Din...