söndag 18 juni 2017

Vi får ingen finare plats hos St Per för att vi presterar ihjäl oss



Jag har tre barn och lika många barnbarn och fem syskonbarn. Det har alltså passerat lite olika yngre förmågor i mitt liv genom genom åren. Och om man betänker att alla dessa också haft ett gäng kompisar i släptåg som jag fått förmånen att lära känna så blir antalet barn jag lärt känna rätt stort. Det har ju då också föranlett att jag fått ta del av allehanda fascinerande livshistorier. Alla med skiftande bakgrund, förutsättningar och egenskaper. 

Något som livet lärt mig utifrån detta är att vi är så galet fokuserade på prestation, bragd och tävlingsfokus. Vi förhöjer, diplomerar och premierar de som presterat och visat strålande resultat. Det är väl fantastiskt så. Absolut. Klart man ska belönas när man gjort något bra. Men, det finns en lite hake med detta. Tänk om det är så att de här som får stipendium/diplom/uppmärksamhet för sina resultat kanske inte alls behövt kämpa särskilt hårt eftersom de har ett s k teoretiskt "läshuvud". De kanske glidit på rätt skönt genom matte-ekvationer, fysiktermer och språk på extremt höga nivåer. Medan det finns några andra som kämpat, gråtit, missat, fallit och rest sig och kämpat igen för att ens få ett godkänt betyg. Var är deras stipendium/diplom/uppmärksamhet. Deras prestation har ju varit enorm. 

Jag ser också ett annat närliggande fenomen. På Facebook noterar jag nästan dagligen att föräldrar hivar ut bilder på sina barn när de presterat, visat resultat och glänst över medelmåttiga nivåer. Lite som troféer för föräldrarna att använda i offentlighetens ljus för att upphäva sin egen identitet. Ibland tror jag t o m avkommorna får vara ett substitut för våra egna krossade drömmar och uppfylla något vi själva aldrig gjorde. Men nåväl det ska jag låta vara osagt. 

Jag saknar de här föräldrarna som är stolta över sina barn för det de ÄR inte för det de GÖR ideligen. Klart som korvspad vi ska vara stolta över våra barn. Missförstå mig rätt nu. Men ge dom inte en identitet som är direkt förknippad med prestation för det stärker inte självbilden och självkänslan. Det är bara en konstgjord andning som blåser upp självförtroendet på kort basis. Men den måste ständigt fyllas på med nya prestationer för att inte dala i värde inför oss själva. Var stolt för att de finns, rakt av. Premiera att de är goa sköna människor utan att ha behövt gjort något alls emellanåt. Ge dom styrka i den dom ÄR!

En sund självbild har ingenting med prestationer att göra. Det kan faktiskt istället göra självbilden skev eftersom det egna jaget konstant matas av att göra, prestera, agera, tävla och vara bra, bättre men självklart helst BÄST. Då kan man omöjligen veta vem man är utan allt man gör. Vem är jag i min sanna natur oavsett om jag inte presterar. Hur är jag trygg när livet går moll i och det blåser motvind i vardagen.

Det är otroligt skrämmande att utbrändhet är alltmer vanligt bland skolungdomar i lägre och lägre åldrar. Bara i Falkenberg, för att ta ett exempel, var fem elever på högstadiet hemma ett år eller mer med problematik som är kopplad till utmattning och depression. Och mörkertalet förmodligen ännu högre. Slå sedan ut detta på hela Sverige så är procenten alldeles på tok för hög. Vad gör vi med våra ungdomar?

Det är min fulla övertygelse att det är viktigt att låta barnen/ungdomarna själva få sätta sin egen ribba och nivå på vad de vill uträtta och vara nöjda med. Och vi som föräldrar ska ta mig f...n inte sätta orden i munnen på dom och förstå-oss-på och berätta vad de borde arbeta med, uträtta och uppnå. Vi tror att vi vet "deras bästa" eftersom vi levt så länge. Ja jo förvisso det ligger en viss sanning i det. Men vi har ju levt vårt liv. Vi har inte levt deras liv. De är alla en egen individ. Vill dom inte klättra på karriärstegen ska det stå de fritt att avstå från detta. Karriär för dom kanske är att ha mycket ledig tid eftersom dom anser att LIV är tid. Vad vet jag. Vi får ingen extra bra fin plats hos St Per när vi dör en dag bara för att vi arbetade ihjäl oss på höga poster. Vill de däremot klättra på karriärstegen och kanske välja bort barn ja då är det just det vi ska hjälpa dom att uppnå och stödja. Valet måste alltid ligga hos dom. Vi får bara vara ett bollplank och ett stöd. Och det vore väl fint att ha en förälder som är stolt över en oavsett. 

Nej vi säger i ena andetaget att det är ett tufft samhälle, hårda krav och för mycket prestation och för många som brinner upp och springer in i väggar med full fart. Och i det andra andetaget är det exakt det här vi håller på att locka in våra barn i utan att själva ens vara medvetna om det. 


4 kommentarer:

  1. Så himla BRA skrivet🤗 Tack för att någon vågar säga sanningen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så hjärtligt, vem du nu än är :)

      Radera
  2. Åh, så bra skrivet! <3

    SvaraRadera