tisdag 21 mars 2017

Luststyrd och målfokuserad i samma andetag

Ja, säga vad man vill men mitt arbetsliv är verkligen allt annat än enahanda. Idag var det först sammanställningsmöte på ett företag där vi jobbat med utveckling en tid, Sedan hem och plocka fram administratören i mig och ta hand om lite papper för företaget. Inte kul med nödvändigt. By the way så hörde jag en gång en intervju med konstnären Ernst Billgren när han berättade att han absolut inte befattar sig med något av sina företagspapper. Han visste inte ens vilka fakturor som inkom eller hur många som gick ut ur företaget. Det gjorde en skicklig revisor som han hade fullt förtroende för. Jag kan bedyra att en bubbande avundsjuka slog an i mig då. Det är mitt framtida mål. Drömscenario - Jag sitter hemma och målar tavlor, dricker vin och lyssna på luddiga ljudböker av Tolstoy medan revisorn tar hand om "papperiet". Eller ok jag behöver inte dricka vin varje gång och jag kan lyssna på annat än Tolstoy. Men det lät så bra ;) Nåväl det var en parentes. Nästa uppgift för dagen är vid staffliet och fortsättning på min änglamålning, Jag går alltså helt in i målarbubblan (må jag icke störas) Sedan förberedelser inför morgondagen för då är det planeringsmöte i Askersund på ett företag där jag arbetar på uppdrag som designer. Ett otroligt roligt och utvecklande uppdrag kan tilläggas. Och på fredag blir det till att studsa upp i ottan för då tar jag morgontåget till huvudstaden där jag tillbringar torsdag och fredag med utbildning. Lördagen startas sedan upp med enskild coaching av klient innan det kan bli helg hos mig.


Jag har väl förmodligen själv bjudit upp till dans i detta virrvarr och gjort valen som lett mig hit. Ibland kan jag dock längta efter lite kontinuitet och trygga rutiner. Men jag vet ju att jag egentligen inte är gjord för det men jag har lite svårt att just nu ha 100% fokus på tre olika arbeten med samma engagemang. Men jag är både målfokuserad, engagerad och otroligt luststyrd. Behöver alla delarna. Men jag är förvisso också både introvert och extrovert så förmodligen är jag en relativt komplex och märklig människofigur i flera hänseenden






Thats the Karlssonska livet i en liten ask. Galet viktigt med meditation och yoga för en rörig person som mig så att jag kan hålla fokus trots de tvära kasten.
Life goes on - and så också min vardag

Var rädd om er själva och varandra därute för ni är värdefulla


måndag 20 mars 2017

Om du styrs av det du inte vill hur ska du då veta vad du VILL och vart du är på väg



Det pratas ju mycket om "att vara sig själv" och "jag vill bara få vara den jag är" Att i sanning få leva och älskas som den man ÄR

Visst är det konstigt att detta verkar vara så svårt när det borde vara det mest grundläggande och enkla vi företar oss som människor. Vem ska vi vara om vi inte är oss själva. 

Varför är det så svårt? Ja det finns nog inget universalsvar på den frågan. Förmodligen finns det många svar. Men det är min fulla övertygelse att en orsak är att vi lägger så mycket energi, tid och uppmärksamhet på att undvika det vi inte tycker om. Vi lägger jättemycket energi på att motsätta och försvara oss mot människor som vi anser är är "fel" som t ex kollegor, grannar och andra människor vi inte kommer överens med. Vi parerar oss bort från det vi inte vill istället för att leva det vi vill. Vi liksom distraherar oss för att slippa känna obehag inför saker, händelser och upplevelser som skapar olust inom oss. Vi går all in på att kämpa emot istället för att leva med

Det gör ju att eftersom vi har fokus på det vi inte tycker om kan vi omöjligt samtidigt ha fokus på sådant vi vill uppleva och vad som skapar lust och välbehag inom oss. Hjärnan är fantastisk men den kan omöjligt tänka mer än en tanke i taget. Vi vet alltså vad som skapar olust men vi vet inte vad som skapar lust inom oss. Detta i förlängningen leder till att vi inte vet vilka vi är egentligen och vad som driver oss framåt i lust och välmående.  



Vi fokuserar alltså på något vi inte vill uppleva - mår dåligt och upplever oönskade känslor - dessa skapar i sin tur olust inom oss - då distraherar vi oss bort från detta för att slippa känna det vi känner.  Vi drivs alltså egentligen av olust istället för lust. Och om detta nu upptar vår tid och fokus hur ska vi då få veta vad som skulle driva oss av lust, välmående och inspiration. Alltså vet många av oss egentligen inte vem vi är. Kontentan blir ju då att det blir tämligen svårt att "vara sig själv" osv. 


Och en sak kan jag med säkerhet säga att den som drivs att göra något för att den VILL det och för att den mår bra av det gör ett mycket bättre jobb och lämnar mycket vackrare avtryck hos människor än den som gör något olust och ovilja. Och den som fokuserar och vilar sin blick och uppmärksamhet på sådant den mår bra av känner enormt mycket mera vällust och harmoni än den som  fokuserar blicken på något som gör den upprörd arg och besviken.

Och anledningen till att jag tar upp det här ämnet just idag är att jag kommit på mig själv med fingrarna i syltburken nu igen. Jag parerar rätt hårt från sådant jag inte vill ha i mitt liv och "glömmer" vad jag egentligen vill ha, uppleva och se mina dagar fyllas med. Jag är inte bättre än någon annan jag är bara grymt intresserad av "livsleveri" och har förmånen att delvis arbeta med det. Jag vet också därigenom värdet av att tillsammans kan vi göra gemensam sak och skapa fina liv genom att dela med oss och peppa varandra på vägen. Det är ensamt att vara människa och vi behöver varandra. Vi utvecklas när vi speglar oss i varandras livsreflektioner


Ditt liv är nu och det är du som styr skutan. 
Vart vill du och vad vill du se




måndag 6 mars 2017

Du vet redan om det...jo det gör du


Att "vara sig själv" och att "vara den man är" är ju fraser som vi så populärt slänger oss med dagligdags. Jag tror att det är en inre längtan som bor i alla att verkligen få vara sig själv i varje enskild situation livet tar oss till. Men jag undrar hur många som verkligen ÄR sig själv. Hur många som verkligen agerar utifrån sitt eget hjärta och inte bara reagerar på andras ageranden och yttre distraktioner av olika slag. Jag tror att vi är drillade att vara på ett visst vis och därigenom kämpar vi hårt för att passa in i den normativa mallen. Det här går tämligen bra för vissa men inte alls bra för andra. Det beror förmodligen på den diskrepans som uppstår mellan den man egentligen är och den vi förväntas/försöker vara. Mycket av detta sker på ett omedvetet plan. Vi vet inte ens att det är det som "skaver". Så vi köper en nyare bil, byter jobb, byter partner osv. Vi tar kanske t o m till droger och andra berusningar så som arbetsnarkomani träningsnarkomani osv för att slippa känna det obehag som växer sig allt starkare inombords. Det resulterar också ofta i att vi blir utåtagerande och attackerar andra i vår brist på att kunna ta hand om den smärta som vibrerar inom oss. Det tar sig också till slut fysiska uttryck så som ryggsmärta, huvudvärk, magproblem mm. 

Vad kan vi göra då? Ja jag har inga adekvata svar på den frågan. Men små förslag. Jag tror på att tysta det yttre för att kunna "höra" det inre. Ge oss tid att lyssna på den där subtila inre rösten som kämpat hårt för att bli hörd under en lång tid, men som tystats gång på gång.

Ensamma promenader, yoga, meditation, stunder av avslappning är några exempel som ger oss möjlighet att "komma hem" och lyssna på vad vi EGENTLIGEN är och vill. Måleri, sång, lyrik och samtal kan också hjälpa oss att hitta oss själva i denna brokiga värld vi lever i. 

Ibland skaver t o m den där inre rösten eftersom det kanske innebär förändringar som den logiska rationella delen av oss inte alls är förtjust i. Egot alltså. Egot vill inte alls bege sig ut på förändringsresor som innebär att vi inte har 100% kontroll på allt. Egot är rädsla.  Och det är ok att vara rädd. Men inte att låta rädslan styra oss. 

Det är inte lätt. Men vem har sagt att livet ska vara lätt för att kunna vara alldeles underbart :) Du är så jäkla värd att få vara den unika, magiska och fantastiska varelse du är i grunden. Du är så värd att få känna dig fri, stark och närvarande i det livet du lever nu och här. Jag vet det låter som floskler och klyschor men det är också en sanning och en del av dig vet redan om det här. Frågan är om du vill, vågar och kan lyssna på den kloka medvetna delen av dig själv.  
Vill du? 
(för då kan du)

All kärlek till Dig 



söndag 5 mars 2017

När orden rinner ur och skapar förståelse

Jag är ju en smula nördig. Kanske därför jag har en förkärlek för allt nörderi i allmänhet och nördar i synnerhet. Ja jag fascineras av människor som brinner totalt för saker och går all in

En sak som jag gärna nördar ner mig i är lyrik, poesi och prosa. Att skriva, läsa och lyssna på poesi är lite som terapi för mig. Att känna igen sig i diktjaget som någon annan skrivit är fantastiskt. Eller att låta sina egna tankar få ett språk genom poesin är som att få ett verktyg för att lättare förstå sig själv

Poesin har en bredare plattform och ett vidare modigare språk än det vi i vardagslag använder tycker jag. Jag tycker också om den melodiska rytm som ofta uppstår i poesin. Det är ett vackert sätt att måla med språket för att skapa förståelse mellan människohjärtan




Kärlekens surrealism

Här på tröskeln till universum
rinner tiden skoningslöst
ned mellan mig och min längtan

Tankar skaver
precis där själen lämnar över till hud

Och när jag äntligen förstår allt det där jag undvikit
är det de stora kloka träden vid skogsbrynet jag frågar varför

Men det är svårt att inte älska
när havets vågor rytmiskt och naket
smeker de karga klipporna i februari

Det är en kärlekens surrealism
som brinner högljutt i mitt bröst
när jag går från nakenhet till nakenhet

Bara jag kan se mig som jag är

Ⓒ Emma Karlsson

söndag 26 februari 2017

Håller ihop när vi faller isär







Det här med kärlek och relationer borde väl kanske vara det lättaste vackraste och mest ljuvliga vi människor kan uppleva. Ja förvisso men det kan också vara det svåraste mest smärtsamma och det mest komplicerade vi kan uppleva. Varför då, jo därför att det handlar om det rena sanna och nakna som vi bär i våra hjärtan. Det handlar om det mest ÄKTA och dyrbara som livet erbjuder. Vi går in i varje ny relation med fjärilar i magen, hjärtat på vid gavel och sätter allt på spel utan att ha den minsta garanti på hur framtiden ter sig. Det är mod på riktigt. Det är att hoppa rakt ut utan att veta om livet tar emot eller inte. Men vad har vi för val. Antingen älskar vi helhjärtat och tillåter oss att vara i sårbarheten som det för med sig, och tar risken. Eller så sluter vi oss i rädsla att bli sårade, med konsekvensen att vi missar den stora kärleken. 



När vi ingår i en relation med någon annan måste vi också avsäga oss all form av kontroll och makt. För dessa två har inte i en relation att göra. Eller det är iaf MIN fulla övertygelse. Jag tror att det stryper flödet som måste få pulsera fritt mellan älskande människor, Den vi älskar måste vi låta vara fri och ha tillit till kraften i själva kärleken. Och varje ny dag får vi åter välja denna människa så länge det känns rätt. Men att lova varandra evig kärlek det tror inte jag på. Det är ett förmätet hyckleri. Vi kan välja att ärligt älska i varje ny stund och ge allt för det vackra man har tillsammans. Man kan också lova varandra ärlighet i evighet amen och allt det där. Men att lova hur allt känns i en oskriven framtid borde vi väl veta bättre idag som de kloka människovarelser vi är.

Och ibland faller vi isär, sårar, slår oss, trampar på varandra och gör saker i kärlekens namn som vi aldrig trodde vi skulle göra. Vi blir tilltufsade, fransiga och omruskade. Och nästan alltid reser vi oss igen. Tillsammans eller var och en på sitt håll. Kanske förändrade och "nya"- Men alltid, tro mig ALLTID gör vi så gott vi kan med de förutsättningar vi har. Ibland blir det så förbannat fel och smärta utan någon som helst rimlig gräns uppstår. Men dessa upp-och-nedgångar och emotionella berg och dalbanorna är priset vi får betala för att älska med hjärtat på vid gavel genom livets turbulens. 

Och det viktigaste i allt detta måste ändå vara att kunna behålla ett oförstört jag samtidigt som man varsamt bygger ett "vi". Att gemensamt mejsla fram ett kärleksfullt samförstånd, ett stadigt fundament, som bygger på två individers ärliga existenser 

Lyssna gärna på Mia Skäringers underbara låt "Håller ihop när vi faller isär"


måndag 13 februari 2017

Vacker? Ful? Spelar det EGENTLIGEN någon roll



Vi pratar ju alla om att vi inte vill vara ytliga och att det är insidan som räknas. Men varför är det då så många unga som mår så otroligt dåligt och vissa dagar inte ens vill gå ut för att de fått för sig att de är fula? Och det är väl förresten många äldre också som känner så. Det är så sorgligt att det ska behöva vara så att vi bedöms på en tiondels sekund utifrån hur vi ser ut. Tänk så många "vackra" människor vi missar då. Alltså jag menar inutivackra människor. 

Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg om att älska sig själv så som man är med rynkor, volanger och diverse "repor i lacken". Jag brinner ju för ämnet.  Idag skrev en av mina barn på sin Instagram något så tänkvärt på samma ämne. Och jag kan inte låta bli att kicka igång på varenda kaliber. Läs denna text nedan som alltså är hämtat från saligpralin på instagram: 

Jag funderar en del på det där med att känna sig vacker. Jag känner mig inte vacker. Och ni kan stoppa tillbaka "komplimanger" och kommentarer om att jag visst är vacker i era guldbyxor, även om jag vet att ni bara menar väl så är det inte vad det här handlar om. Vi ska inte bekräfta mig nu utan fundera på känslan att känna sig vacker. För som sagt, jag känner mig inte vacker. Eller jo jag har väl mina dagar och på bild i rätt ljus och smink o.s.v. som de flesta andra så gör jag väl det men jag pratar om grundkänslan. Vilka faktorer som bidrar till huruvida en gör det eller inte är också svårt att sätta fingret på eftersom det nog är individuellt. Men jag är rätt säker på att det inte handlar om att bli bekräftad för sitt yttre, för det har jag blivit i mina dagar. Men oavsett så känner jag mer och mer att mitt mål idag inte är att sätta fingret på vad som får mig att känna mig vacker utan snarare jobba mot att det inte är viktigt att känna mig vacker. Att känslan av att vara ful inte behöver vara dålig. Att fokusera på andra saker än det som min kropp har ett erbjuda mig på utsidan. Så till den grad att reflektionen över om jag ens känner mig ful eller fin existerar. Men jag är inte alls där och kan många gånger känna mig obekväm i de tillfällen då känslan av fulhet dyker upp. Och kanske kommer jag aldrig nå dit så länge jag kämpar mot ett samhälle där det är viktigt att känna sig vacker oavsett om en enligt normen är det eller inte. Så länge du KÄNNER dig vacker. Är ni med? När känner ni er som vackrast/fulast? 


Ja tänk om det är så att vi bara kan vila i den befriande tryggheten att vi varken behöver vara fula eller vackra. Eller ta det till nästa nivå - att FUL kanske inte ens måste vara något dåligt. Och jag har sagt det förut och jag säger det igen. Allt det vi värdesätter på riktigt i livet kan vi göra lika bra oavsett hur vi ser ut. Och om vi vårdar vår själ och odlar det goda i oss själva får vi sådan blomstring omkring oss och inuti oss att det är fullständigt irrelevant hur vi ser ut enligt gängse normen. Då behöver vi inte vara "vackra" och ungdomliga enligt de normativa parametrar som vi tror är någon slags regel. Och vid närmare eftertanke så är det ju högst märkligt att det finns normativa parametrar om vad som är vackert eller fult när vi rent individuellt finner attraktion på väldigt olika sätt. Jag personligen att kan tycka att en bright hjärna och intelligent humor är galet attraktivt medan en vän till mig inte alls förstår vad jag menar utan tycker att längd, hårfärg och kroppsbyggnad är det mest attraktiva. Och inget är ju rätt eller fel.

Så vad säger du som läser om detta? Vad är det att vara vacker och vad är att vara ful? Var lite ärlig nu. Och hur känns det om du leker med tanken på att vara ful kanske inte ens behöver vara något dåligt när det gäller det här med att vara en bra människa. 

Jag har själv inte kommit så långt som jag vill i den här frågan. Men jag jobbar på det och försöker fostra mig varje dag. Kanske kan vi göra något vettigt tillsammans utifrån att vi vågar utbyta tankar och idéer i ämnet

Kom igen bring it on vad tycker du?

söndag 29 januari 2017

Ja jag är både rynkig, småfet och åldrad jag också men tänker inte skämmas



Här i vår del av världen gör vi verkligen allt för att försöka frysa vår ålder och hålla oss kvar i någon slags urväxt ungdom trots att vi kanske passerat både 40, 50 och 60. Att åldras är fult. Men hur blev det det egentligen. Det frågar jag mig nästan dagligen. Kanske mest för att jag själv håller på att åldras och förändras i mitt yttre skal. Jag ser ju i spegeln att rynkorna kommer och gravitationslagen gör sitt på den här kroppen som min själ har som boning. Ibland hinner jag inte riktigt med när jag tidigt om morgonen inser att ögonlocken inte alls sitter kvar där dom gjorde en gång och att halsen har fått ett nytt, lite mer hängfluffigt utseende numera. Och fort går det minsann. Tyckte nyss jag var slät som en persika.

Men om vi plockar ur det här ur sitt sammanhang och tittar på vad det egentligen innebär att åldras. Jo det innebär att vi får en chans och ett privilegium att faktiskt få leva längre än många andra som dog unga. Vi får den fantastiska uppgiften att uppleva livet ur ett klokare, mognare och mera sunt perspektiv eftersom åren gjort oss en aningens visare (förhoppningsvis) Och har ni tänkt på vad mjuk och skön en hängmage som formats av godsaker under otaliga år egentligen är. Jag menar har du känt på den med kärlek istället för fördömanden någon gång på sistone? 


Och nästa perspektiv vem i hela fridens namn har bestämt att skrattrynkor, kråksparkar runt ögonen och en och annan volang på magen måste vara fult? Tänk om det kan vara så att vi blir ännu vackrare och spännande och karaktärsfyllda med lite fartränder och volanger här och där. Vem har satt normen som vi alla tar för en sanning? Vem har lurat i oss att bli gammal måste vara förenat med någon slags ångest? 

Ok, jag förstår tanken på att livet liksom rinner ifrån oss. Den är jag självklart med på eftersom livet har så otroligt mycket roligt, vackert och skönt att erbjuda. Den slängen av ångest drabbar mig också ibland. Men varför då inte njuta "all in" av livet hela vägen istället för att sysselsätta oss med att sörja den kropp vi inte har längre. Varför inte tacka spegelbilden varenda jäkla morgon att du finns idag igen. Så länge vi inte står med i dödsannonserna i morgontidningen så har vi chansen att avnjuta ännu en dag. 

Tänk bara så fantastiskt det är att gå barfota i daggvått gräs en tidig morgon i juli. Eller hur underbart det är att avnjuta en riktigt god middag med tända ljus och energigivande samtal. Eller vakna till ystra vårfåglar som hörs genom ett öppet sovrumsfönster. Eller hur överdrivet skönt det är med ett hett skumbad med tända ljus. Eller fånga snöflingor på tungan när nysnön faller i gatljussken i december. Eller första vitsippan, chips, barnkramar, hundpussar, gräddtårta, kyssar, soulmusik, sjunga ja listan kan göras hur lång som helst. Och allt detta. Allt detta, kära vackra människa som läser detta, kan du göra lika bra MED rynkor som utan. Allt detta kan du njuta av i fulla drag oavsett om du är 25 eller 95. 

Nej låtom oss ge våra ungdomar en anledning att vilja bli gamla. Låt oss vara förebilder och åldras med värdighet. Ge skönheten ett nytt ansikte. Ett levande åldrat glädjefyllt njutande ansikte från en människa som tog chansen och levde helhjärtat hela vägen ut. Det mår låta som en sliten klyscha men skönhet kommer banne mig inifrån. Det blir mig tydligare för varje dag som går.