tisdag 19 september 2017

"Ja jäklar vad gammal du ser ut nu...så vackert"













Kanske har det med min egen stigande ålder att göra eller kanhända beror det på samhällets inställning till åldrandet och privilegiet att få leva länge och bli äldre. Men en sak är säker och det är att jag har så svårt att inte göra nåt eller reagera på den åldersfixering och åldersdiskriminering som florerar omkring oss dagligen vart än vi vänder oss. 

Jag har sagt det förut och jag säger det igen SOM OM DET VORE ETT STRAFF ELLER EN SKÄMSFAKTOR ATT FÅ BLI ÄLDRE. Det är ju ett privilegium och en gåva. Låt oss förvalta istället för att förkasta det

Vi gör allt för att dölja när tidens tand sätter sig i vårt utseende. Man får inte fråga en kvinna om hennes ålder. Ursäkta men vilket jäkla crap. Varför inte då? Ålder är ju inte en smaksak det är ett faktum. Och en siffra. Jag vet att det är en sliten klyscha det där med "siffra på ett papper" Men det är ju faktiskt sant. Det finns ju dom som är 90 år unga och andra som är 25 år gamla. Så många 75-åringar som är otroligt mycket mer livsbejakande och vackra i sin utstrålning än många 20-åringar. Födelsenumret definierar inte din personlighet. Punkt. Frågor på det? Nej jag tänkte väl

Och när någon säger "jag börjar se gammal ut" eller "jag har fått så många rynkor" så säger vi genast av artighet "Nej då inte alls du ser inte gammal ut"
Vad signalerar vi då. Jo att ålder är dåligt. Om ålder och mognad hade varit något vi uppskattar, hedrar och accepterar så hade vi svarat "Ja det ser jag nu så vacker du är i din mognad" eller "Ja du ser ut att vara så gammal som du är - så härligt för att få bli äldre och åldras" Eller varför måste vi värdera det alls. Ålder och mognad är priset för ett långt och bra liv. Punkt. Bra eller dåligt? Ingetdera bara ett faktum.

Nej jag säger som Ingemar Bergman lär ha sagt:

"Old age is like climbing a mountain. You climb from ledge to ledge. The higher you get, the more tired and breathless you become, but your views become more extensive." - 
Ingmar Bergman

(Sen ska jag inte gå in på detta ur ett genusperspektiv och beakta att män har lättare att bli accepterade, hedrade och uppskattade vid högre åldrar än kvinnor. Nej jag ska inte, åter igen, prata om att äldre män generellt betraktas med mer pondus och värdighet än kvinnor i samma ålder. Nej det behöver jag ju inte för det vet vi ju redan att så är fallet. Synd att upprepa sig liksom... *blink* )

Så luta er tillbaka och ta er en funderare på om det inte är dags att vi lär oss uppskatta ålder och mognad. Det är ju där det måste börja. Inte att smussla, hemlighålla och dölja vår ålder och försöka vara och se ut som 19 vid 49 års ålder. Det sänder så galet skeva signaler till våra yngre förmågor. Hur ska de vilja bli äldre när vi ständigt försöker fly vår ålder och trycka ner oss i en urväxt personlighet där vi låtsas vara något vi redan lämnat bakom oss. Nej länge leve livet och tack gode gud för att vi får fortsätta leva och betala priset. Ja priset som faktiskt är att åldras och se äldre ut. 

Åh jag måste tillägga en viktig sak till. Jag menar INTE nu att vi ska "klä oss för vår ålder" och bla bla bla... Sådant är bara förlegad gammal skitsnack. Nej klä er i vad sjutton ni vill , oavsett ålder, men skäms inte för hur ni ser ut och hur gamla ni är. Det är en markant skillnad där. Ville bara poängtera detta

Och kom också ihåg att allt som någon talat om för oss är fult eller fint, bra eller dåligt osv kan vara en nedärvd prägling som det är fritt fram att ifrågasätta och kanske t o m ändra sin inställning till. Det avgör du

Puss kram och grattis till din ålder oavsett siffra

måndag 18 september 2017

Jag fattar alltihop


Konst av olika slag är helande läkande och skapar osynlig trådar mellan oss människor när vi känner igen oss i det vi upplever. Sedan om det är måleri, foto, installation eller musik spelar mindre roll. Men för mig är konst livsviktigt. Det har hjälpt mig att förstå mig själv så många gånger.

En av dom som skrivit sig in under huden på mig är Lasse Winnerbäck.
Den här låten har jag så många gånger känt igen mig själv i och landat i en slags tillit till alltihop


Jag fattar alltihop



om du går ut i solen

och sätter dig en stund
för att natten blev så virrig
för att känslorna gick runt

för att jag aldrig nämnde
att det du gör är bra
att jag är lika vilsen
och för att jag aldrig sa

åh, jag fattar alltihop
åh, jag fattar alltihop



om du sitter och skriver nu
på långa kloka brev

om vad vi hann och inte hann
och allt som aldrig blev

om citronerna och träden
och långa vägar bort
om tid som går och inte går
om lust som kokar torrt

åh, jag fattar alltihop
åh, jag fattar alltihop

om du repar upp historien
fast den är så dum
om att klia tills det blöder
på en och samma punkt

det där var nån annan
det där var inte jag
förlåt tusen felsteg
den enda som jag kunde va

åh, jag fattar alltihop
åh jag fattar alltihop
åh jag fattar alltihop
åh jag fattar alltihop
/L Winnerbäck


lördag 16 september 2017

Lever du i livet eller i sinnet






Tre av mina "kloka gubbar"som jag har som ledstjärnor i livet pratar om rädsla och deras bild av vad det egentligen är. Kanske håller du med. Kanske inte. Oavsett så nyanserar det nog bilden av rädsla som vi har implementerad i oss själva som en s k sanning. 


"The fear is simply because you are not living with life, you are living in your mind. Your fear is always about whats going to happen next. THat means your fear is always about whats not exist. If your fear is about the non existant, your fear is 100% imaginary. If you suffering the non-existantual we call that insanity. So people may be on socialy accepted levels of insanity. But if you are afraid and if you suffering something that not exist it demands to insanity. This is because we are not rooted in reality. You are always rooted in your mind. "

//Sadhguru 

måndag 11 september 2017

"Sök fel och du skall finna" heter det ju. Men prova sök rätt istället...och se vad som händer





När man är på en arbetsplats tvingas man ingå i sammanhang med andra. Det är en självklarhet när det är fler än en på en arbetsplats. Det är dock inte en självklarhet att man fungerar och går ihop med alla. Det kan finnas en stor diskrepans mellan olika olika personligheter på en arbetsplats. Detta kan i sin tur vara berikande, utvecklande och lärorikt. Om det finns förståelse för olikheterna och om det finns en ledare som har förmågan att tillvarata tillgångar och personlighetsdrag i varje enskild person. OM man har ett arbetssätt som stödjer att man får utvecklas både personligen och kollektivt i gruppen. 

Det här är inte alltid lätt när det är vissa som är oblyga, verbala och tar en stor plats i det gemensamma mentala utrymmet. Och om det dessutom finns några som backar och tar en mindre plats och kanske t o m förminskar sig själva till förmån för de som går längst fram och låter mest och tar den stora platsen på den gemensamma arenan, ja då blinkar en varningslampa. 

Det finns också alltid några som s a s letar fel hos andra konstant. De använder alltså sin energi och sin arbetsglädje till att hitta tillkortakommanden och felhanteringar både i hur andra hanterar arbetsuppgifter och i andras personlighetsdrag. Kanske för att på så sätt sätta dit någon annan för att hamna i en bättre dager själv. Detta är självklart otroligt kontraproduktivt eftersom vi har ett gemensamt kollektivt "jag" på en arbetsplats som tillsammans ska skapa resultat. Och vi är aldrig starkare än vår svagaste länk. Man slår alltså indirekt på sig själv.

Det finns ju ett talesätt som säger "sök fel och du skall finna" Klart som korvspad att de hittar fel. De har ju radarn inställd på det. Men tänk om de istället skulle välja att leta "rätt" hos medarbetare så skulle de också finna det. Och inse att de själva vinner på om alla känner sig rätt, gör rätt och får motivation och inspiration att göra ett bra jobb. Det finns ingen som blir peppad av att konstant får höra att man gör fel, är fel och säger fel. 

Det som är mest förödande i den här kråksången är när ledaren/chefen blundar för detta. När de tillåter att det får husera informella ledare i organisationen som trycker ner andra. Kanske för att de inte har ballar nog att ta tag i problemet eftersom dessa felletare är starka individer som vet hur man ska säga för att vända deras ageranden till något gott istället för att erkänna att det är ren människoförminskning. 

Vad är en bra organisation då? Ja det är min fulla övertygelse att det är en organisation som har en ödmjuk men stark ledare som har en relation med medarbetarna. Inte bara en position. En ledare som vet att vi är ett gäng som gör detta tillsammans och varje länk i kedjan är viktig. Denna ledare behöver också vara delaktig i arbetet på så sätt att den vet att det är rätt person på rätt plats som gäller. Han/hon är tydlig i vart vi står, vart vi ska och vad som befinner sig däremellan. Denna ledare är också tydlig med vad han förväntar sig av varje medarbetare så att denne har en chans att känna om man är rätt person på rätt plats. Om förväntan helt enkelt ligger i paritet med den egna kapaciteten. 

Och sist men inte minst den MÅSTE vara orädd för att arbeta med det mänskliga kapitalet. Den måste alltså våga ta i konflikter och skapa arenor där varje medarbetare får sin röst hörd. Om vi inte känner att vi är delaktiga och ingår i det gemensamma "jaget" kommer vi heller aldrig att helhjärtat trivas på en arbetsplats. 

En miljon trivs inte på sina jobb i Sverige idag. En hiskeligt hög siffra. Det är något vi måste göra annorlunda om vi vill få andra resultat. Och det måste ske NU. För just nu kostar alla sjukskrivningar och all vantrivsel en enorm massa pengar och mänskligt kapital. Och den som mår bra på sitt jobb gör ett betydligt bättre jobb än den som vantrivs. Det behövs ingen rocket science för att förstå det

Hur har du det på ditt jobb?

onsdag 26 juli 2017

Jag älskar starka kvinnor som inte ber om ursäkt för sin existens

Jag samlar på vackra människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet. Starka vackra kvinnor som inspirerar mig. Fina glittrande gudinnor som förändrat världen från den plats där de står.
De där gudomliga vibrerande kraftpaketen som inte ber om ursäkt för sin existens utan vet att leva medan man lever.
Jag behöver deras närvaro för att inte tappa greppet om min egen.
Förmodligen ingen slump att alla på något sätt är både konstnärer genom sitt utövande av det konstnärliga skapandet men också konstnärer så till vida att det är levnadskonstnärer som gått sin egen väg. Likt en fyr har dom lyst upp livsvägen för både sig själva och omvärlden. Några av dom har lämnat oss men deras minne lever starkt ändå

Tack jag älskar er allihop av hela mitt hjärta





KIKI SMITH - född 18 januari 1954 i Nürnberg i Tyskland, är en amerikansk skulptör, grafiker och tecknare. Kan vara något av de vackraste kvinnor jag vet





BEATRICE WOOD - född 3 mars 1893 i San Francisco i Kalifornien, död 12 mars 1998 i Ojai i Kalifornien, var en amerikansk målare och keramiker. En fascinerande och innerligt levande kvinna som visste att ta för sig av livet alla de alla de 105 åren hon levde





BIRGITTA STENBERG - född 26 april 1932 i Engelbrekts församling i Stockholm, död 23 augusti 2014 på Smedsbolet i Gullspångs kommun i Tiveden, var en svensk författare, översättare och illustratör. Det modigaste och skönaste kvinna jag kan komma på. Så uppkäftigt skön och modigt gränslös i hela sitt väsen





MARINA ABRAMOVIC - född 30 november 1946 i Belgrad i nuvarande Serbien, är en performancekonstnär, numera bosatt i New York. Kontroversiell konstnär och kvinna som skiter högaktningsfullt i vad etablissemanget tycker och tänker och lever med hjärtat på vid gavel och med en hjärna skarp som få





MIRKA MORA - 18 mars 1928 (ålder 89) i Paris. En målande konstnär och färgstark kvinna. En skönhet som smittar världen med ännu mera skönhet via sitt väsen och sin enastående konst





FRIDA KAHLO - egentligen Magdalena Carmen Frieda Kahlo y Calderón, född 6 juli 1907 i Coyoacán, Mexico City, död 13 juli 1954 i Coyoacán, Mexico City, var en mexikansk konstnär. Den mest färgstarka och fascinerande kvinnliga konstnären i historien. En annorlunda och i många perpsektiv tragisk livssaga men en modig, stark, vacker och kreativ kvinna vars ljus lever kvar i evighet


onsdag 28 juni 2017

Den där skoningslösa döden ni vet....




Så har då den folkkära skådespelaren och författaren Mikael Nyqvist lämnat jordelivet alldeles för tidigt. Han har ryckts bort från sin familj och lämnat ett tomrum efter sig. 

Jag blir alltid konfunderad och påmind om förgängligheten och dess ofrånkomliga existens. Jag förstår verkligen inte det här med döden. Den är så förbannat skoningslös och abrupt att det är lika surrealistiskt varje gång den kliver in och tar någon ifrån oss. 

Kanske är det så ändå att den faktiskt inte finns utan bara omvandlar oss till olika former av energi genom de inkarnationer vi väljer att bli. Kanske är vi ren energi som är evig och oändlig eftersom energi aldrig kan förgöras eller förintas. Allt är ett evigt kretslopp, för stort för människan att greppa och förstå. Kanske är vi en del av det allomfattande universella som i all oändlighet virvlar omkring likt blad för vinden. 

Jag måste låta mig tro det. För annars blöder mitt hjärta sönder vid blotta tanken att allt har ett evigt slut. 

Nej jag vill tro att allt går runt och att vi möts igen. En återförening utom den materiella visionen som vi lärt oss kalla "verkligheten". Jag vill tro att vi aldrig skiljs utan bara tar en paus och möts igen där den stora medvetenheten gör oss enade, förenade och länkade till varandra.

Men trots detta så har kärleken ändå alltid ett pris, och det är sorgen. Den skoningslösa, smärtsamma sorgen som sliter våra hjärtan i stycken. Om jag inte får vila i min banala tro att allt lever vidare kan jag inte älska med hjärtat på vid gavel och sårbarheten bakom hörnet. Och om jag inte får älska utan betänkligheter är allt meningslöst. Så jag fortsätter tro att allt lever vidare. Så får det bli så länge ingen kan bevisa motsatsen

Livet är ju kärlek och vi likaså

söndag 18 juni 2017

Vi får ingen finare plats hos St Per för att vi presterar ihjäl oss



Jag har tre barn och lika många barnbarn och fem syskonbarn. Det har alltså passerat lite olika yngre förmågor i mitt liv genom genom åren. Och om man betänker att alla dessa också haft ett gäng kompisar i släptåg som jag fått förmånen att lära känna så blir antalet barn jag lärt känna rätt stort. Det har ju då också föranlett att jag fått ta del av allehanda fascinerande livshistorier. Alla med skiftande bakgrund, förutsättningar och egenskaper. 

Något som livet lärt mig utifrån detta är att vi är så galet fokuserade på prestation, bragd och tävlingsfokus. Vi förhöjer, diplomerar och premierar de som presterat och visat strålande resultat. Det är väl fantastiskt så. Absolut. Klart man ska belönas när man gjort något bra. Men, det finns en lite hake med detta. Tänk om det är så att de här som får stipendium/diplom/uppmärksamhet för sina resultat kanske inte alls behövt kämpa särskilt hårt eftersom de har ett s k teoretiskt "läshuvud". De kanske glidit på rätt skönt genom matte-ekvationer, fysiktermer och språk på extremt höga nivåer. Medan det finns några andra som kämpat, gråtit, missat, fallit och rest sig och kämpat igen för att ens få ett godkänt betyg. Var är deras stipendium/diplom/uppmärksamhet. Deras prestation har ju varit enorm. 

Jag ser också ett annat närliggande fenomen. På Facebook noterar jag nästan dagligen att föräldrar hivar ut bilder på sina barn när de presterat, visat resultat och glänst över medelmåttiga nivåer. Lite som troféer för föräldrarna att använda i offentlighetens ljus för att upphäva sin egen identitet. Ibland tror jag t o m avkommorna får vara ett substitut för våra egna krossade drömmar och uppfylla något vi själva aldrig gjorde. Men nåväl det ska jag låta vara osagt. 

Jag saknar de här föräldrarna som är stolta över sina barn för det de ÄR inte för det de GÖR ideligen. Klart som korvspad vi ska vara stolta över våra barn. Missförstå mig rätt nu. Men ge dom inte en identitet som är direkt förknippad med prestation för det stärker inte självbilden och självkänslan. Det är bara en konstgjord andning som blåser upp självförtroendet på kort basis. Men den måste ständigt fyllas på med nya prestationer för att inte dala i värde inför oss själva. Var stolt för att de finns, rakt av. Premiera att de är goa sköna människor utan att ha behövt gjort något alls emellanåt. Ge dom styrka i den dom ÄR!

En sund självbild har ingenting med prestationer att göra. Det kan faktiskt istället göra självbilden skev eftersom det egna jaget konstant matas av att göra, prestera, agera, tävla och vara bra, bättre men självklart helst BÄST. Då kan man omöjligen veta vem man är utan allt man gör. Vem är jag i min sanna natur oavsett om jag inte presterar. Hur är jag trygg när livet går moll i och det blåser motvind i vardagen.

Det är otroligt skrämmande att utbrändhet är alltmer vanligt bland skolungdomar i lägre och lägre åldrar. Bara i Falkenberg, för att ta ett exempel, var fem elever på högstadiet hemma ett år eller mer med problematik som är kopplad till utmattning och depression. Och mörkertalet förmodligen ännu högre. Slå sedan ut detta på hela Sverige så är procenten alldeles på tok för hög. Vad gör vi med våra ungdomar?

Det är min fulla övertygelse att det är viktigt att låta barnen/ungdomarna själva få sätta sin egen ribba och nivå på vad de vill uträtta och vara nöjda med. Och vi som föräldrar ska ta mig f...n inte sätta orden i munnen på dom och förstå-oss-på och berätta vad de borde arbeta med, uträtta och uppnå. Vi tror att vi vet "deras bästa" eftersom vi levt så länge. Ja jo förvisso det ligger en viss sanning i det. Men vi har ju levt vårt liv. Vi har inte levt deras liv. De är alla en egen individ. Vill dom inte klättra på karriärstegen ska det stå de fritt att avstå från detta. Karriär för dom kanske är att ha mycket ledig tid eftersom dom anser att LIV är tid. Vad vet jag. Vi får ingen extra bra fin plats hos St Per när vi dör en dag bara för att vi arbetade ihjäl oss på höga poster. Vill de däremot klättra på karriärstegen och kanske välja bort barn ja då är det just det vi ska hjälpa dom att uppnå och stödja. Valet måste alltid ligga hos dom. Vi får bara vara ett bollplank och ett stöd. Och det vore väl fint att ha en förälder som är stolt över en oavsett. 

Nej vi säger i ena andetaget att det är ett tufft samhälle, hårda krav och för mycket prestation och för många som brinner upp och springer in i väggar med full fart. Och i det andra andetaget är det exakt det här vi håller på att locka in våra barn i utan att själva ens vara medvetna om det.