söndag 18 juni 2017

Vi får ingen finare plats hos St Per för att vi presterar ihjäl oss



Jag har tre barn och lika många barnbarn och fem syskonbarn. Det har alltså passerat lite olika yngre förmågor i mitt liv genom genom åren. Och om man betänker att alla dessa också haft ett gäng kompisar i släptåg som jag fått förmånen att lära känna så blir antalet barn jag lärt känna rätt stort. Det har ju då också föranlett att jag fått ta del av allehanda fascinerande livshistorier. Alla med skiftande bakgrund, förutsättningar och egenskaper. 

Något som livet lärt mig utifrån detta är att vi är så galet fokuserade på prestation, bragd och tävlingsfokus. Vi förhöjer, diplomerar och premierar de som presterat och visat strålande resultat. Det är väl fantastiskt så. Absolut. Klart man ska belönas när man gjort något bra. Men, det finns en lite hake med detta. Tänk om det är så att de här som får stipendium/diplom/uppmärksamhet för sina resultat kanske inte alls behövt kämpa särskilt hårt eftersom de har ett s k teoretiskt "läshuvud". De kanske glidit på rätt skönt genom matte-ekvationer, fysiktermer och språk på extremt höga nivåer. Medan det finns några andra som kämpat, gråtit, missat, fallit och rest sig och kämpat igen för att ens få ett godkänt betyg. Var är deras stipendium/diplom/uppmärksamhet. Deras prestation har ju varit enorm. 

Jag ser också ett annat närliggande fenomen. På Facebook noterar jag nästan dagligen att föräldrar hivar ut bilder på sina barn när de presterat, visat resultat och glänst över medelmåttiga nivåer. Lite som troféer för föräldrarna att använda i offentlighetens ljus för att upphäva sin egen identitet. Ibland tror jag t o m avkommorna får vara ett substitut för våra egna krossade drömmar och uppfylla något vi själva aldrig gjorde. Men nåväl det ska jag låta vara osagt. 

Jag saknar de här föräldrarna som är stolta över sina barn för det de ÄR inte för det de GÖR ideligen. Klart som korvspad vi ska vara stolta över våra barn. Missförstå mig rätt nu. Men ge dom inte en identitet som är direkt förknippad med prestation för det stärker inte självbilden och självkänslan. Det är bara en konstgjord andning som blåser upp självförtroendet på kort basis. Men den måste ständigt fyllas på med nya prestationer för att inte dala i värde inför oss själva. Var stolt för att de finns, rakt av. Premiera att de är goa sköna människor utan att ha behövt gjort något alls emellanåt. Ge dom styrka i den dom ÄR!

En sund självbild har ingenting med prestationer att göra. Det kan faktiskt istället göra självbilden skev eftersom det egna jaget konstant matas av att göra, prestera, agera, tävla och vara bra, bättre men självklart helst BÄST. Då kan man omöjligen veta vem man är utan allt man gör. Vem är jag i min sanna natur oavsett om jag inte presterar. Hur är jag trygg när livet går moll i och det blåser motvind i vardagen.

Det är otroligt skrämmande att utbrändhet är alltmer vanligt bland skolungdomar i lägre och lägre åldrar. Bara i Falkenberg, för att ta ett exempel, var fem elever på högstadiet hemma ett år eller mer med problematik som är kopplad till utmattning och depression. Och mörkertalet förmodligen ännu högre. Slå sedan ut detta på hela Sverige så är procenten alldeles på tok för hög. Vad gör vi med våra ungdomar?

Det är min fulla övertygelse att det är viktigt att låta barnen/ungdomarna själva få sätta sin egen ribba och nivå på vad de vill uträtta och vara nöjda med. Och vi som föräldrar ska ta mig f...n inte sätta orden i munnen på dom och förstå-oss-på och berätta vad de borde arbeta med, uträtta och uppnå. Vi tror att vi vet "deras bästa" eftersom vi levt så länge. Ja jo förvisso det ligger en viss sanning i det. Men vi har ju levt vårt liv. Vi har inte levt deras liv. De är alla en egen individ. Vill dom inte klättra på karriärstegen ska det stå de fritt att avstå från detta. Karriär för dom kanske är att ha mycket ledig tid eftersom dom anser att LIV är tid. Vad vet jag. Vi får ingen extra bra fin plats hos St Per när vi dör en dag bara för att vi arbetade ihjäl oss på höga poster. Vill de däremot klättra på karriärstegen och kanske välja bort barn ja då är det just det vi ska hjälpa dom att uppnå och stödja. Valet måste alltid ligga hos dom. Vi får bara vara ett bollplank och ett stöd. Och det vore väl fint att ha en förälder som är stolt över en oavsett. 

Nej vi säger i ena andetaget att det är ett tufft samhälle, hårda krav och för mycket prestation och för många som brinner upp och springer in i väggar med full fart. Och i det andra andetaget är det exakt det här vi håller på att locka in våra barn i utan att själva ens vara medvetna om det. 


lördag 10 juni 2017

Här kommer jag och min kropp - mitt fysiologiska formäventyr



Jag tänker ofta på det här med kroppen och vårt förhållande till den. Kanske ännu mer den här tiden på året när värmen återvänder och vi vill börja klä av oss.
Kroppen är ju det mest fantastiska du begåvats med. Ja, förutom själen, men den har du ju inte fått till dig, den ÄR du ju. Eller det är iaf min fullständiga övertygelse. 

Nåväl tillbaka till kroppen och vårt förhållande till denna underbara farkost. Ett fysiologiskt formäventyr som saknar motstycke om ni frågar mig. En boning för själen och ett alldeles unikt verktyg för oss människor att kommunicera och leva igenom. Min liknar inte din. Och din liknar ingen annans heller. Alltså fullständigt unik i sitt slag. Det kan vi enas om. Ändå har vi gått på myten om att den ska se ut på ett visst  normativt sätt. För om den inte gör det, gud bevars, ja då ska här döljas, opereras om, skämmas för, fyllas upp, sugas ur eller på något annat sätt föras bort från ljuset. För att inte tala om ifall den åldrats med tiden. Ja då du är det dags att verkligen klä dig på ett visst sätt så att den inte syns. 

Men ärligt talat. Som om vi vore ett utställningsföremål.  Jag har väl inte en kropp för att visa upp eller exponera till avsikt att "pleasa" och tillfredsställa någon annan. Eller? Min kropp ska väl i all sin dar tillfredsställa mig. Om jag vill gå i shorts med cellulitgropiga lår så ska jag göra det. Jag har ju shorts för att det är skönt. Eller om jag vill gå i bara armar trots att dom är begåvade med både leverfläckar, gäddhäng och allehanda "defekter" ja då ska jag väl för i hundan kunna göra det utan att någon annan ska tala om hur jag "borde" se ut. Och nu då håll i er...tänk om jag går i bikini med magen hängandes och slängandes därför att jag tycker om att bada när det är sommar och varmt så tänker jag utan pardon göra det. Att hänga i vassen ligger liksom inte för mig. En beachkropp är väl en kropp som rör sig på beachen oavsett storlek, ålder och utseende. Det är inte en bantad kropp som trycks in i något slags klädesplagg som döljer något vi sköns för. 

No way José släpp fram alla era härliga kroppar. Och tyck inte en massa om andras fysiologiska själaboningar heller. Låt alla få leva fritt och vara vackra i sin egen energi och kropp. Det är först då vi kan vara förebilder för andra också. Betrakta människors leenden istället, känn deras glädje, möt deras blickar tänk att kroppar är bara kroppar. Inte utställningsföremål som ska passa in i den normativa mallen som skapats av några rädda människor som en gång egentligen bara vill tjäna pengar på vår osäkerhet. Gå inte på det. De vill bara få oss att köpa in oss i en kollektiv personlighet som  kallas perfektion. 

Fuck etablissemanget och höj fanan högt för den kroppsliga friheten i att vara människa en stund på jorden. Nu möter vi sommaren exakt så som vi själva vill och har lust med, även om det inte "passar" sig för stilpoliser och trendmaffiosos.  Och om du eller alla andra ogillar hur jag ser ut så är jag hemskt ledsen det berör mig inte i ryggen. Det säger mer om dig att du har tid att hänga upp dig på mig istället för att ta hand om dig själv. 

Puss på re´

lördag 3 juni 2017

Män har råd att bli äldre och förfalla



Varför är det ok att män åldras och liksom "förfaller" men ändå bibehåller ett värde på attraktionsmarknaden och accepteras och respekteras ändå. Medan kvinnor förkastas när bäst-före-datum gått ut (obs enligt den normativa bilden) 

 Jag hörde nämligen talas om detta i en podcast häromsistens av Mannheimer och Skäringer och blev lite upprörd

Men ta t ex Plura. Han kan alltså stå fet, halvnaken och flottig med en cigg i näven och laga mat i rutan och samtidigt bli hyllad och omtyckt. Berätta för mig vilken äldre mogen kvinna som skulle kunna laga mat i rutan halvt naken endast iklädd en sladdrig bh och ett bar brallor med allmänt dålig passform och en cigg hängandes i mungipan och fortfarande vara respekterad aktad och liksom med på banan om jag säger så. Inte så många ärligt talat.

Eller Leif GW- Jag säger bara hallå vilken äldre, proppmätt, surmulen, arrogant, flåsande  alkoholiserad kvinna skulle bli respekterad i rutan pratandes om utredningar av allehanda slag. Berätta bara för mig om det är något jag totalt missat. Bring it on. 

Ta bara Kicki Danielsson vad hände med henne. Jo henne lynchade vi (media) och gjorde narr av pga hennes vikt och alkoholproblem trots att hon varken är flottig, arrogant, surmulen eller flåsande.
Det börjar dofta lite patriarkat här. 

Det här för mina tankar till män och kvinnors acceptans och attraktion över huvud taget. Kan det vara så, och nu bara tänker jag högt, att vi kvinnor inte har våra attraktionspunkter så förbannat långt ut. Vi kan liksom uppskatta och attraheras av män för deras insida mer än deras utsida. Kan det vara så att män är mer primitiva och bara tittar på det de ser och inte det de känner. Därav gör vi bra-saker av män som ev passerat bäst-före-datum medan vi kasserar kvinnor i samma situation. Ja det är ju ändå mest män som sitter i ledningsgrupper och har det starkaste inflytandet det vet vi ju redan. Så ock i media alltså. 

Ja det här tål att tänkas på. Och jag önskar vid min gud att det snart ramlar in någon skön kvinna i 65+ åldern i rutan som skiter i att "se bra ut" och bara tar plats i all sin mogenhet, nakenhet, (över)viktighet och s k åldrigt förfall men som levererar utav bara h-vete. Ursäkta mina kraftuttryck men sådant här upprör mig en aning. 

Hoppas ni har en helt ljuvlig lördag där ute i stugorna. Själv har jag varit på loppis med intentionen att införskaffa ett skåp till hallen, men kom hem med en stol som var tämligen svårplacerad, en filt till hänga-framför-tv-soffan och en matta till köket. Jorå sådant pysslar jag med en lördag som denna

Och kom ihåg - love the life you live and live the life you love

Nej nu måste jag kila, livet väntar

Puss

lördag 20 maj 2017

Tur att jag har livet som kastar omkull mig ibland så jag vaknar till








Jag är en konstnärssjäl 
En fluffig kropp som huserar ett vibrerande, fantiserande, tänkande "konstnärs-själv"
Ett själv som saknar konturer och fasta ramar
Jag tror att jag fick ett uppdrag när jag föddes: Ett uppdrag att skapa det som känns för att andra ska känna igen sig. Och därigenom bygga osynliga silvertrådar av medmänsklighet mellan människor
Nej jag har varken fått hybris eller har någon övertro på att jag är bättre än någon annan. Vi hänger ju ihop så vi är alla lika. 

Men jag tror att vi har olika uppdrag redan den dagen vi slår upp ögonen för första gången. Olika unika gåvor och egenskaper att förvalta. Ett dharma (enl indisk kultur "den moraliska lagen" eller "livsuppgiften") Och när vi lever i enlighet med vårt dharma kommer vi rätt i livet. Det är då vi känner att det känns lättare. Ja men ni känner väl igen den där känslan av att vara på rätt plats vid rätt tillfälle och andningen saktar ner en smula alldeles av sig själv och vi liksom ler med insidan. Det är också då som vi "följer vår hjärta" som det så klyschigt låter. Flow

Och jag glömmer det här ibland. Tappar styrningen en smula och tar en omväg. Men nu kommer vi till det härliga i kråksången. Då kommer alltid livet in och kastar omkull mig, ruskar om mig lite och säger "Men hörru Karlsson nu är du ute på villovägar igen, upp och hoppa det är DIT du ska" 

Intressant det där. Och eftersom jag har en analytisk liten liten gen inom mig kan jag inte låta bli att tänka varför jag gång på gång gör om samma sak. 

Nåja thats life. Var rädd om dig och för guds skull gör det som får din själ att blomma, för livet är ditt och livet är nu. Men ha också tillit till att allt som ska ske kommer att ske. Men inte förrän det är dags. Du är alltid värd det bästa

måndag 15 maj 2017

Håll i dig nu Karlsson och hav förtröstan för nu testas du på riktigt



Att känna sorg är fan livet hard core

Känner mig ensammast i världen just nu 
men vill ändå inte träffa en enda själ
Livet gör ont. Jag gör ont 
Och tilliten är inte här
Men jag har tillit till det

Jag försöker och jag kämpar
samtidigt som jag inte försöker alls och låter allt vara
Låter mig vara

Jag vet att allt har en mening och att allt är som det ska
Men jag är inte kroniskt lycklig
Jag är en orkan av känslor som kommer och går
Jag försöker vara modig i det och omfamna 
Ta emot
För det är i mina försök att undvika det som känns som jag annars går vilse
Jag vet, för jag har varit där förut

Jag spenderar mina dagar med att ömsom göra slut med gud 
och ömsom ha förtröstan till att allt är som det ska
till att i en tredje stund tröttna som fan på att känna så mycket hela tiden

Men jag antar att det är baksidan av att också vara en person med hjärtat på vid gavel
Det liksom inkluderar paketet 
Skuggsidan av att våga vara sårbar och skör inför livet 
Jag förställer mig inte
Jag är färdig med sådant 
Jag är ärlig, sann och skör ända in till hjärtat och förbi

Men jag frågar mig ändå gång på gång
Hur många ogråtna tårar finns det
Och hur många övergivna sorger inom mig har vaknat till liv och vill göra sig hörda
Dom hänger liksom på varandra
När man tillåter en sorg tar den med sig dom andra
Så nu står jag här modigt med hjärtat i handen och fickorna fulla av sorg
och allt är precis som det ska

//Emma


lördag 29 april 2017

"Jag skulle vilja vara kollega med mig därför att...."


Jag är ju en person som tänker mycket. Vänder, vrider, ifrågasätter, analyserar och håller låda där inne. Det är sådan jag alltid varit. Det tillhör nog mitt kreativa konstnärliga sinnelag. Jag läste en otroligt intressant artikel i ämnet förresten. Läs den gärna HÄR
 I den förklarar man detta så här:

"Tankeverksamheten saktar aldrig in. Den kreativas sinne drivs framförallt av en intensiv nyfikenhet och att försöka gå ned i tempo eller på något vis hitta en pausknapp är totalt omöjligt. Detta kan ibland vara utmattande, både för personen själv och människor i dennes närhet; men det är också en ovärderlig källa till roliga, galna och ofta okonventionella idéer."

Nåväl att vara en kreativ konstnärssjäl med en tankeverksamhet som aldrig saktar in leder ju också till enormt många konsekvensanalyser av allehanda slag. Och en av dessa är den som jag funderat lite på i veckan. Det är det här med hur människor fungerar och inte fungerar i grupper. Vilken plats de tar, hur de engagerar sig och hur mycket laganda och sportslighet för "laget" man känner. Det är otroligt intressant att se hur olika vi är och framför allt hur olikheterna tar sig uttryck när vi klumpas ihop i grupper. Framför allt på våra arbetsplatser. Jag arbetar ju med detta i min profession som coach och utvecklare. 
Men nu har jag ju under en tid också ingått själv i en grupp där jag är förvärvsanställd och kan se saker från andra sida så att säga. Högst nyttigt för perspektivet. Det som belysts ännu mer för mig på sistone det är att vissa människor lägger ner allt de har i sitt arbete . De investerar hela sitt mänskliga kapital för arbetsplatsen i allmänhet och för gruppen i synnerhet. Medan andra inte alls har något större engagemang i arbetsplatsens utveckling och inte heller har förmågan att se lagets/gruppens kollektiva mående. De sistnämnda anser sig heller aldrig delaktiga i den psykosociala miljön, utan bara arbetar utifrån det egna perspektivet och den egna arbetsrollen. 
De här två ytterligheterna krockar ofta, vilket är lätt att förstå. Såvida man inte har en ledare/chef som uppmärksammat detta och skapar förutsättningar och driver framåt på ett observant och medmänskligt sätt. Men jag anser självklart att varje medarbetare bär det största ansvaret i detta. 
Vem är jag på den här skalan då? Ja jag är nog någonstans i mitten. Jag anser att om jag valt att skriva på ett anställningskontrakt så har jag också valt att sälja en del av min tid till en arbetsgivare. Då är det min förbannade skyldighet att göra så gott jag kan med de förutsättningar jag har. Det bor allt en relativt hög arbetsmoral i mig. Men jag anser ändå att det bara är ett jobb - det är inte ett liv. Det får aldrig kosta min hälsa eller mitt välmående. Och jag är skyldig både mig själv, mina kollegor och min arbetsgivare att lämna platsen och skutta vidare till en annan om jag inte kan ge mitt engagemang.  Det här är varken rätt eller fel. Det är bara mitt sätt att se det hela. 
Jag tror att det är bra att med jämna och ojämna mellanrum sätta sig ner och fylla i dessa två meningar för att få en liten inblick på sig själv som kollega och medarbetare. 

*  "Jag skulle vilja vara kollega med mig därför att...." 
*  "Jag skulle inte vilja vara kollega med mig därför att..."

Men sammanfattningsvis vill jag åter igen poängtera att oj, vad nyttigt det är för mig som coach och utvecklare att ingå i ett sammanhang där det är en viss friktion och obalans för att inte bara teoretiskt erfara hur gruppsammansättningar fungerar och inte fungerar.
Vem är du på din arbetsplats och hur fungerar det hos er? 

tisdag 18 april 2017

Utförsäljning på gamla originalmålingar

Var sak har sin tid och nu är tiden över för dessa originalmålningar. De flesta har levt ett liv som original för konstryck i en viss begränsad upplaga. Vissa har inte ens varit upptryckta i kopior alls. Nu stundar nya tider med nya motiv och jag behöver rensa bort lite energier för att kunna skapa nytt :) Så nu säljer jag ut dessa original till halva priset. Jag tar 1 200,- för ett liknande original i A4 storlek på akvarellpapper annars. Nu kostar de endast 600,-/ original. Dessutom fraktfritt inom Sverige. Köper du flera får du dom för 500,-. 
Skicka mail till emma@livskrafteremma.com om du är intresserad


Först till kvarn... <3
SÅLD

SÅLD

SÅLD

SÅLD

SÅLD


SÅLD


SÅLD


SÅLD


SÅLD

SÅLD



SÅLD


SÅLD

SÅLD

SÅLD

SÅLD


SÅLD

SÅLD