måndag 13 februari 2017

Vacker? Ful? Spelar det EGENTLIGEN någon roll



Vi pratar ju alla om att vi inte vill vara ytliga och att det är insidan som räknas. Men varför är det då så många unga som mår så otroligt dåligt och vissa dagar inte ens vill gå ut för att de fått för sig att de är fula? Och det är väl förresten många äldre också som känner så. Det är så sorgligt att det ska behöva vara så att vi bedöms på en tiondels sekund utifrån hur vi ser ut. Tänk så många "vackra" människor vi missar då. Alltså jag menar inutivackra människor. 

Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg om att älska sig själv så som man är med rynkor, volanger och diverse "repor i lacken". Jag brinner ju för ämnet.  Idag skrev en av mina barn på sin Instagram något så tänkvärt på samma ämne. Och jag kan inte låta bli att kicka igång på varenda kaliber. Läs denna text nedan som alltså är hämtat från saligpralin på instagram: 

Jag funderar en del på det där med att känna sig vacker. Jag känner mig inte vacker. Och ni kan stoppa tillbaka "komplimanger" och kommentarer om att jag visst är vacker i era guldbyxor, även om jag vet att ni bara menar väl så är det inte vad det här handlar om. Vi ska inte bekräfta mig nu utan fundera på känslan att känna sig vacker. För som sagt, jag känner mig inte vacker. Eller jo jag har väl mina dagar och på bild i rätt ljus och smink o.s.v. som de flesta andra så gör jag väl det men jag pratar om grundkänslan. Vilka faktorer som bidrar till huruvida en gör det eller inte är också svårt att sätta fingret på eftersom det nog är individuellt. Men jag är rätt säker på att det inte handlar om att bli bekräftad för sitt yttre, för det har jag blivit i mina dagar. Men oavsett så känner jag mer och mer att mitt mål idag inte är att sätta fingret på vad som får mig att känna mig vacker utan snarare jobba mot att det inte är viktigt att känna mig vacker. Att känslan av att vara ful inte behöver vara dålig. Att fokusera på andra saker än det som min kropp har ett erbjuda mig på utsidan. Så till den grad att reflektionen över om jag ens känner mig ful eller fin existerar. Men jag är inte alls där och kan många gånger känna mig obekväm i de tillfällen då känslan av fulhet dyker upp. Och kanske kommer jag aldrig nå dit så länge jag kämpar mot ett samhälle där det är viktigt att känna sig vacker oavsett om en enligt normen är det eller inte. Så länge du KÄNNER dig vacker. Är ni med? När känner ni er som vackrast/fulast? 


Ja tänk om det är så att vi bara kan vila i den befriande tryggheten att vi varken behöver vara fula eller vackra. Eller ta det till nästa nivå - att FUL kanske inte ens måste vara något dåligt. Och jag har sagt det förut och jag säger det igen. Allt det vi värdesätter på riktigt i livet kan vi göra lika bra oavsett hur vi ser ut. Och om vi vårdar vår själ och odlar det goda i oss själva får vi sådan blomstring omkring oss och inuti oss att det är fullständigt irrelevant hur vi ser ut enligt gängse normen. Då behöver vi inte vara "vackra" och ungdomliga enligt de normativa parametrar som vi tror är någon slags regel. Och vid närmare eftertanke så är det ju högst märkligt att det finns normativa parametrar om vad som är vackert eller fult när vi rent individuellt finner attraktion på väldigt olika sätt. Jag personligen att kan tycka att en bright hjärna och intelligent humor är galet attraktivt medan en vän till mig inte alls förstår vad jag menar utan tycker att längd, hårfärg och kroppsbyggnad är det mest attraktiva. Och inget är ju rätt eller fel.

Så vad säger du som läser om detta? Vad är det att vara vacker och vad är att vara ful? Var lite ärlig nu. Och hur känns det om du leker med tanken på att vara ful kanske inte ens behöver vara något dåligt när det gäller det här med att vara en bra människa. 

Jag har själv inte kommit så långt som jag vill i den här frågan. Men jag jobbar på det och försöker fostra mig varje dag. Kanske kan vi göra något vettigt tillsammans utifrån att vi vågar utbyta tankar och idéer i ämnet

Kom igen bring it on vad tycker du?

söndag 29 januari 2017

Ja jag är både rynkig, småfet och åldrad jag också men tänker inte skämmas



Här i vår del av världen gör vi verkligen allt för att försöka frysa vår ålder och hålla oss kvar i någon slags urväxt ungdom trots att vi kanske passerat både 40, 50 och 60. Att åldras är fult. Men hur blev det det egentligen. Det frågar jag mig nästan dagligen. Kanske mest för att jag själv håller på att åldras och förändras i mitt yttre skal. Jag ser ju i spegeln att rynkorna kommer och gravitationslagen gör sitt på den här kroppen som min själ har som boning. Ibland hinner jag inte riktigt med när jag tidigt om morgonen inser att ögonlocken inte alls sitter kvar där dom gjorde en gång och att halsen har fått ett nytt, lite mer hängfluffigt utseende numera. Och fort går det minsann. Tyckte nyss jag var slät som en persika.

Men om vi plockar ur det här ur sitt sammanhang och tittar på vad det egentligen innebär att åldras. Jo det innebär att vi får en chans och ett privilegium att faktiskt få leva längre än många andra som dog unga. Vi får den fantastiska uppgiften att uppleva livet ur ett klokare, mognare och mera sunt perspektiv eftersom åren gjort oss en aningens visare (förhoppningsvis) Och har ni tänkt på vad mjuk och skön en hängmage som formats av godsaker under otaliga år egentligen är. Jag menar har du känt på den med kärlek istället för fördömanden någon gång på sistone? 


Och nästa perspektiv vem i hela fridens namn har bestämt att skrattrynkor, kråksparkar runt ögonen och en och annan volang på magen måste vara fult? Tänk om det kan vara så att vi blir ännu vackrare och spännande och karaktärsfyllda med lite fartränder och volanger här och där. Vem har satt normen som vi alla tar för en sanning? Vem har lurat i oss att bli gammal måste vara förenat med någon slags ångest? 

Ok, jag förstår tanken på att livet liksom rinner ifrån oss. Den är jag självklart med på eftersom livet har så otroligt mycket roligt, vackert och skönt att erbjuda. Den slängen av ångest drabbar mig också ibland. Men varför då inte njuta "all in" av livet hela vägen istället för att sysselsätta oss med att sörja den kropp vi inte har längre. Varför inte tacka spegelbilden varenda jäkla morgon att du finns idag igen. Så länge vi inte står med i dödsannonserna i morgontidningen så har vi chansen att avnjuta ännu en dag. 

Tänk bara så fantastiskt det är att gå barfota i daggvått gräs en tidig morgon i juli. Eller hur underbart det är att avnjuta en riktigt god middag med tända ljus och energigivande samtal. Eller vakna till ystra vårfåglar som hörs genom ett öppet sovrumsfönster. Eller hur överdrivet skönt det är med ett hett skumbad med tända ljus. Eller fånga snöflingor på tungan när nysnön faller i gatljussken i december. Eller första vitsippan, chips, barnkramar, hundpussar, gräddtårta, kyssar, soulmusik, sjunga ja listan kan göras hur lång som helst. Och allt detta. Allt detta, kära vackra människa som läser detta, kan du göra lika bra MED rynkor som utan. Allt detta kan du njuta av i fulla drag oavsett om du är 25 eller 95. 

Nej låtom oss ge våra ungdomar en anledning att vilja bli gamla. Låt oss vara förebilder och åldras med värdighet. Ge skönheten ett nytt ansikte. Ett levande åldrat glädjefyllt njutande ansikte från en människa som tog chansen och levde helhjärtat hela vägen ut. Det mår låta som en sliten klyscha men skönhet kommer banne mig inifrån. Det blir mig tydligare för varje dag som går.


tisdag 24 januari 2017

Rädslan har ju en benägenhet att vara mer högljudd än modet

I "A course in miracles" så står det något om att "All healing is essantially a release from fear" 

Jag tror att vi människor bär på enormt mycket rädslor. Både våra egna som uppkommer med tiden, men också andras nedärvda rädslor som vi fått oss pådyvlade redan i tidiga år. Det kan vara från föräldrar, syskon och andra i vår omgivning. Dessa är otroligt begränsande och färgar våra val och vårt beslutsfattande i långt större utsträckning än vi anar. Ta bara rädslan för att vi tror att vi ska fatta fel beslut och ångra oss gör att vi inte fattar något beslut alls. Eller drar på det tills det är för sent. Enligt forskning så stannar vi i dåliga relationer därför att vi inte törs bege oss utanför det invanda. I den dåliga relationen vet vi ju åtminstone om hur det känns att må dåligt. Men där ute i det okända vet vi inget alls- Rädslan kickar in och vi fattar inget beslut alls utan stannar i ett slags invant vakum som dessutom till slut blir en vana. 



Eller alla dessa människor, som för övrigt är en miljon människor i Sverige, som inte trivs på sina jobb. Det är ofta av samma orsak vi inte tar tag i den biten. Rädslan kickar in och knackar oss på axeln och viskar "huvva vad läskigt att byta jobb, tänk om jag inte trivs och ångrar mig" Och så stannar vi kvar på jobbet som egentligen skaver och inte alls gör oss gott därför att rädslan är mer högljudd än modet. Och modet behöver vara större än rädslan för att vi ska våga göra den förändring vi egentligen vill. 

Alla har rädslor. Det är sunt. Det är implementerat i våra hjärnor sedan evolutionen. Vi var tvungen att känna rädsla för att kunna veta när vi skulle springa för våra liv för att inte bli uppäten av en sabeltandad tiger osv. Och våra hjärnor är ju likadana som urtidens hjärnor. Det finns ju ingen extended version liksom. 

Så att bli avstängd från rädslor är inte lösningen på detta. Jag tror personligen att medvetenhet är en möjlighet till att bättre lära sig hantera rädslor. Och framför allt att inte låta de styra oss. Att veta vad är det som styr mig i den här situationen och vad det är värt. Vi ställer ju oss ofta frågan "vad är det värsta som kan hända" och så målar vi upp ett skräckscenario och tror dessutom att den konsekvensanalysen är fakta. Men det är ju bara ett antagande utan någon som helst förankring i sanning eftersom framtiden inte ens är här. Varför inte börja fråga sig "vad är det bästa som kan hända här" och så fundera på en möjlig utgång. Detta är förvisso inte heller en sanning men chanserna ökar drastiskt att resultatet blir mer önskvärt om målet och visionen har en positiv infallsvinkel som färgar våra handlingar och val, Och rädslan backar dessutom en aning automatiskt när vi skapar ett möjlighetstänk istället för ett omöjlighetstänk. Och det som sker då är att det lämnas ett större utrymme för modet, viljan och engagemanget att kliva fram. Lite jävlaranamma helt enkelt. 

Så om du står inför ett val just nu, fundera på "vad är det bästa som kan hända" om jag fattar det här beslutet. Och måla upp en möjlig positiv utgång. Känn och smaka på det önskade målet. Och jag lovar att modet stärks en aning för varje gång du leker med den här tanken. Och smaken av önskat resultat är så mycket godare än smaken av missnöje rädslor och en sjuhelsikes massa skräckscenarier, det kan jag lova. 

Tro nu inte att jag står och viftar med pekfingret och inte bär på egna rädslor. Jag bär på massor av rädslor men jag tänker fan inte låta dom styra mig och vara en liten lort. För ni vet väl vad Jonatan sa i bröderna Lejonhjärta 

”Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.”


söndag 22 januari 2017

Nej nu får det vara färdigt med att skämmas låt oss njuta av våra kroppar istället

För sex år sedan startade jag upp min AntiJante-kollektion. En serie konsttryck med livsbejakande damer som tror på sig själva och njuter av resan vi kallar livet. 

Hur allt började 2010 kan ni läsa HÄR

Min allra första AntiJante-dam som föddes sommaren 2010

Dessa damer är så mycket mer än bara färgglada målningar. Det ligger en revolt i varenda en av dom. En kärlek till människan i allmänhet och till kvinnan i synnerhet. Jag tycker vi har skämts färdigt nu. Det räcker med fördömanden och förtryckanden av våra fantastiska kroppar. Vi kan inte gå på myten och lögnen om att vi inte skulle duga så som vi är. Våra kroppar är inte ett föremål för andras värderingar eller en produkt som ska värderas utifrån några märkliga normativa parametrar. Det kan inte vara meningen att bara för att vi inte ser ut så som media bestämt så ska vi skyla oss och skämmas. Unga flickor duschar inte efter idrotten för att dom redan skäms för hur de ser ut. Det är sorgligt. Men där måste vi vuxna ta på oss ansvaret för en förändring. 

Alla föds olika. En del är långa andra korta. En del har stora bröst andra har stor rumpa. En del är kurviga medan andra har en rakare figur. Det spelar ingen roll. Kroppen är ett rent formäventyr. Ett konstverk som är grymt spännande att upptäcka, använda sig av och njuta av. En upplevelse som vi istället kan uppskatta, vara stolta över och ta hand om, oavsett hur den ser ut. Den bär oss i ur och skur och är det mest fantastiska tempel en själ kan bosätta sig i. Och tänk så mycket njutning den kan ge oss. På egen hand eller tillsammans med någon annan. Men hur ska vi ohämmat och frigjort kunna njuta av kroppen om vi är upptagna med huruvida vi duger eller ser "snygga" ut i en viss pose eller ej.


Nej min manifestation för kroppen går vidare. Kampen för kärleken i att vi är underbara allihop precis som vi är. Numera finns mina damer i en serie konstkort. Här nedan ser du några exempel 

Jag ångrar aldrig något jag njutit av
 oavsett om det gäller skumbad, vin eller män

Klart att jag duger, och hör sen

Tjohoo vad är vi så glada över
Inte vet ja´alltid finns det väl nåt 

Och HÄR hittar ni hela kollektionen med dubbla konstkort med kuvert

Så låt oss nu fira att vi faktiskt HAR en kropp. Låt den vara mager, rund, kort, lång, ärrig, prickig, rynkig, hängig, fast , slät, knölig, åldrad, fluffig och en massa andra saker. Tänk inte om det är bra eller dåligt, snyggt eller fult. Låt den bara vara som den är och upptäck hur grymt skön den är. Det är där det börjar. Kontakta kroppen och UPPLEV den och ta hand om den istället. 

Själv är jag en fluffig dam med rejält av skavanker i lacken och det tänker jag fortsätta vara stolt över. Och provocerar det dig så har det med dig att göra, inte om min kropp

söndag 15 januari 2017

Lansering av nya motiv är som att hänga ut själen i ett öppet skyltfönster


















Resan från att jag står vid staffliet till att jag presenterar en färdig produkt är ofta lång och en aning krokig för mig. Eller resan börjar egentligen långt innan stunden vid staffliet. Den börjar oftast med en bild, en händelse, en människa eller en omständighet i mitt liv som jag känner bara måste omsättas till en målning. Något som i sin tur aktiverar en känsla som jag har ett behov av att förmedla. Det här är en utvecklande och spännande process som jag lever mitt liv igenom. Det är väldigt personligt för mig. Det låter ju lite pretto men det hjälps inte för det är så det är. 

Detta gör ju att jag känner mig skapligt hudlös när jag presenterar min konst för omvärlden. Jag gör ju det möjligt för andra att kritisera en bit av mig själv. Lite som ett själsligt skyltfönster som andra har tillgång till. "Scary" och otroligt intressant på samma gång. Bitterljuvt känsla.

Nu är det dags att presentera mina nya damer på Formexmässan 18-21 januari. Jag har den här gången använt mig av tre budskap som är viktiga för mig och som jag gärna förmedlar igen och igen. 

Stay Strong - Dream Big - Be True.

Dessa nya målningar kommer nu ut på härliga sköna kuddar att gosa ner sig med i soffan eller sängen. Snygga lite större tavlor med passepartout och svart stilistisk ram. Och goa muggar att dricka sitt morgonkaffe eller kvällste ur. 

Om du har möjlighet kom gärna och besök oss på Formexmässan i Silksflowers monter C12:41 C14:40 på . Jag kommer personligen vara där hela onsdagen och torsdagen. 

Ha de´ och jag hoppas vi ses


onsdag 28 december 2016

Tänk om det du gör nu skapar ett direkt resultat av vad du kommer uppleva imorgon



Jag har några gånger tidigare skrivit om Lagen om Attraktion här på bloggen. Jag är nämligen en skapligt hängiven anhängare. Jag är dock lite restriktiv och försiktig när jag pratar om detta i vissa sammanhang då det är svårt för den nutida rationella hjärnan att tro på saker den inte ser med blotta ögat. Men lagen har bevisat för mig för många gånger att den verkligen existerar för att jag ska kunna negligera detta. För mig är inte detta mer flummigt än gravitationslagen. Det är också en ständigt aktiv naturlag så det vore ju lite smått korkat av oss att inte använda oss av den då det är kostnadsfritt att försöka. 

Jag får också med jämna och ojämna mellanrum frågor om detta, hur jag ser på detta och hur jag rent praktiskt och teoretiskt använder mig av den. Det jag ska prata om nu är långt ifrån vitskäggiga gubbar på moln eller vingbeprydda saliga varelser. Det jag ska prata om är faktiskt, konkret och tämligen oflummigt. 

 För mig är det så här.  Allting i universum är ett medvetande och detta medvetande är i grunden vibrerande elektromagnetisk källenergi med en mätbar frekvens. So far inte särskilt konstigt, eller hur. Vi människor existerar med två fokuspunkter kan man säga. Dels ur vårt fysiska perspektiv genom den kropp vi bebor just nu. (och vår kropp är också energi men i en mer solid, fast form) Och dels i ett evighetsperspektiv där vårt medvetande ständigt utvecklas och existerar. Ren energi.  Energi kan ju, som du redan minns från fysiklektionerna, inte förstöras, upphöra eller dö. Så inte heller ditt medvetande = källenergin. Men energin behöver en med solid form av materia för att kunna kommunicera i detta tid-och-rums-perspektiv som vi människor lever i. Därav att du har en kropp. 

Jag vet det kan låta märkligt för er som inte är vana att tänka så här (ännu). Men om vi tar ett mer praktiskt exempel då. Du har ju förmodligen en kaffebryggare eller lampa av något slag i ditt hem. Dessa maskinella fenomen är ju fantastiska. Men de behöver ju elektricitet för att kunna leverera ljus och kaffe till dig på morgonkvisten. Inte konstigt alls eller hur. Och elektriciteten behöver ju en fysisk apparat för att kunna ge dig ljus och kaffe. Men om vi nu ponerar att bryggaren går sönder. Betyder det då att även elektriciteten går sönder eller upphör att existera? Nej det vet vi ju alla att den inte gör. Den kan fortsätta lysa upp hem och leverera kaffe i oändlighet och till hur många som helst faktiskt, även om en kaffebryggare pajat. Det är samma sak med dig och den källenergi som strömmar genom dig. Även när den här kroppen slutar existera och likt kaffebryggaren "går sönder" så fortsätter din energi självklart att existera. Men den behöver en ny kropp (=bryggaren) för att kunna existera i tid-och-rums-dimensionen. 

Och vad har detta med attraktionslagen att göra då. Jo eftersom allt är energi av olika solid och form så vibrerar också allt på olika frekvenser. Och vibrationer som innehar samma frekvens dras till varandra som ren magnetism. Och det är nu vi kommer till det roliga. Precis som Einstein sade så skapas allting två gånger. Först i fantasin och sedan i verkligheten. Det är attraktionslagen han pratade om då. För allt har först skapats i någons sinne i form av tanke med påkopplad känsla därtill. För det är nämligen känslan som är vibrationsfrekvensen. Det räcker inte med en tanke då den är för flyktig/tunn i sin vibrationsfrekvens. Ni vet ju själva hur en flyktig tanke känns i kroppen och hur en aktiverad känsla har en mycket större påverkan på kroppen och sinnet. Känslan har en tyngre densitet och mer spänningsladdad frekvens som svarar upp mot andra saker/människor/omständigheter med samma vibrationsfrekvens. Så allt vi tänker blir inte verklighet, gudskelov. 

Det behöver alltså vara tanke+känsla+tilltro+sinnesstämning som harmonierar med varandra för att frekvensen ska kunna kollaborera med omvärlden och attrahera det man önskar. Vi kan inte tänka jag vill ha en diamantring av största variant och samtidigt tänka att "det går aldrig" för då har inte tanke och önskan den synkronicitet som skapar laddningen som behövs för att attraktionslagen ska aktivera projiceringen av den berömda diamantringen. Tanke och känsla är alltså på kollisionskurs med varandra då önskan är att få en ring och tilltron är lika med noll till att det är möjligt. Resultat blir garanterat INTE en diamantring

Attraktionslagen är som sagt en ren naturlag och som alla andra naturlagar behöver den vissa omständigheter för att leverera. Eller den levererar hela tiden. Vi vet inte om det bara. Vi drar till oss allt i våra liv. På gott och ont. Ja jag vet vad du tänker nu. Jag har banne mig inte valt att dra till mig min misshandlande man eller arbetslösheten. Nej inte medvetet förstås. Ingen gör det. Men omedvetet gör vi alla detta mer eller mindre.(kan ta detta en annan gång)  Och kanske behöver vi läxan för att utvecklas på något plan, då hela existensens mening är evolution och ständig utveckling. 

Så vilka är dessa omständigheter som behövs för att vi ska kunna dra till oss det vi VILL ha i våra liv och inte det vi INTE vill ha. Vi behöver självklart till att börja med veta vad vi vill ha in i vårt liv. Känna in vad vi verkligen vill projicera. Sedan sända ut sin önskan till universum på ett sätt som känns bra för dig. Kanske säga det högt, skriva ner det, måla det eller vad som känns bra för dig.  Och nu återstår att odla ditt goda humör. Attraktionslagen behöver nämligen att lätt sinne för att kunna tona in på samma frekvens. Ett tungt, negativt sinne ställer sig garanterat bredbent i vägen då det är en helt annan frekvens för negativ tankemassa och känsloregister. Det är lite som att ställa in din radion på 101,2 MHz när programmet du vill lyssna på är på 98,6 MHz. Så gör vad du kan för att odla ditt goda humör. Det attraherar omständigheter av god karaktär. Och nu kommer den kanske svåraste och mest utmanande uppgiften. Att överlämna till universum. Tilltro. Här börjar våra rationella hjärnor gärna att göra olika logiska planer på hur detta ska kunna vara praktiskt möjligt att realisera. Men släpp det. Universum tar över här. Tänk inte en enda tanke på HUR det ska gå till. Tänk bara ATT det ska ske. För om du använder din små grå till att göra olika analyser och logiska tillvägagångssätt för hur detta ska kunna uppfyllas så kan jag garantera att motsättningar i form av "det går aldrig-tankar" aktiveras och drar ner din tilltro. Våga släppa taget.  Det är inte svårare för universum att projicera 
7 000 000,- än 7,-. Men din tilltro till den förstnämnda summan är garanterat mer bristfällig än tilltron till den sistnämnda. Så jag säger det igen. Tanke, önskan, känsla och tilltro måste synkronicera med varandra för att projicering ska uppstå. 

Några som kontinuerligt använder sig av attraktionslagen är definitivt elitidrottare. De ser för sin inre syn att de gör mål, klarar ribban eller hoppar längst. De är tränade i detta på ett avancerat sätt. Hur tror ni det skulle gått för Patrik Sjöberg eller Stefan Holm om de stod i uppladdningsfasen och tänkte "nej det här går aaaldrig". Ett annat exempel är placeboeffekten, hur förklarar du den om det INTE skulle var attraktionslagen.

Nåväl, om det här nu är nytt för dig men nyfikenheten sitter på axeln så rekommenderar jag dig att testa och experimentera lite. Tro inte på mig för all del - prova själv. Men börja med något litet som du känner att din tilltro räcker till för. 

Och kom ihåg att för mig är det här en sanning och en stark övertygelse men det behöver inte vara det för dig. Det finns lika många "sanningar" som det finns människor. Och vem är jag att säga vad som är rätt eller fel :)  Låt det inte provocera dig för irritation är slöseri med mänskligt kapital, och det är du för bra för. 

Lycka till

måndag 26 december 2016

Nu står jag här och frustar lite som en travhäst inför starten på Solvalla - bring it on



Året börjar samla ihop sig och dra sig mot sitt definitiva slut. Det bor alltid ett vemod i sådant här för nostalgiker som mig. Men jag har lärt mig att jag är både vemodig, nostalgisk och lika full av deep shit som av glätta, lättja och humor Jag är nog en rätt komplex figur som inte är helt lätt att tas med om man vill känna mig på riktigt. Nåväl nu kom jag ifrån ämnet igen. Jag skulle ju summera året och öppna ögonen inför året som kommer. Det är alltid lite kul att göra bokslut och stämma av. Här är förresten förra årets lilla avstämning om ni vill ta del av den också. 

Nå vad tar jag med mig från året som gått då. Ja det har innehållit rätt mycket smärta faktiskt. Jag tullade på mina mentala reserver rätt hårt och kände mig lite utbränd och nästintill vidbränd faktiskt. Eller för att vara ärlig, om jag hade gått till en läkare hade jag garanterat diagnostiserats med någon slags stressrelaterad åkomma som utbrändhet eller depression. Men "duktig flicka" gjorde ju inte det. Men däremot drog jag i bromsen och plockade bort saker som jag inte hade plats och tid för. Jag såg att den berömda väggen var i antågande så åtgärder vidtogs gudskelov

Det här året har också varit tuff på flera andra sätt. Familjen drabbades av en sorg som slog hårt, bredde ut sig och gjorde ont som fan. Mina barnbarn förlorade sin älskade farmor alldeles för tidigt. Men jag tittar upp mot universums oändlighet med jämna mellanrum och lovar Anita att jag ska sköta det här och vara både farmor och mormor så gott jag kan. Jag lovar också att hålla hennes minne bevarat och levande. Alla dom som lämnat oss finns så länge hjärtat minns. Kanske gör det mig ändå mest ont för honom. Han den fina långe svärsonen som förlorade sin mamma. Livet smäller till oss ibland och vi vet aldrig när. Men jag tänker att alla som gått vidare på något sätt finns kvar i vårens första vitsippa, i de svalkande havsvågorna i juli, i de försiktigt singlande snöflingorna i gatljusen i januari och i alla färgsprakande höstlöv i oktober. Så måste det bara vara, annars står jag inte ut. 

2016 bjöd också på många vackra stunder av livskraft, glädje, skratt och kärlek i oändlighet. Och jag känner stor och evig tacksamhet för detta



Vad vill jag ha ut av 2017 då tro. Jo det här mina vänner är året. Alltså 2017 is da shit, jag lovar. Jag har känt det ett bra tag. Och när jag fick min kalender inför året i min hand blev det så påtagligt att det här är förändringens år och nu jäklar kommer det hända grejer. Jag öppnar mina sinnen och åker med.

Det här planerar jag och ser fram emot att uppleva under det stundande året som är i antågande:

Ställa ut min konst ett antal gånger
Åka på kloster-retreat
Hålla utvecklings och kreativitetskurser
Hålla ännu fler föreläsningar
Många existentiella samtal över levande ljus
Jag ska vara modig och göra ännu fler galna saker
Dansa barfota och naken i daggvått gräs i gryningen
Betrakta otaliga rosa skymningar
Lära mig lira gitarr
Tatuera min vänsterarm 
Möta våren i Rom
Jag ska leva ännu mer utifrån ren, hudlös KÄRLEK
Jag ska v följa hjärtat i ALLA lägen
Jag ska yoga ännu mer
Jag ska krama ännu fler människor
Jag ska arbeta ideellt på Stadsmissionen
Jag ska hängmattehänga i skogen massor i sommar
Jag ska också göra en del förändringar som är lite för hemliga för att nämnas här men tids nog så får ni veta

Så ja 2017 jag frustar lite som en häst inför ett lopp på Solvalla. Nu jäklar blir det åka av.  Jag gör mig redo, hjärtat är öppet. 
Bring it on - nu kör vi