lördag 20 maj 2017

Tur att jag har livet som kastar omkull mig ibland så jag vaknar till








Jag är en konstnärssjäl 
En fluffig kropp som huserar ett vibrerande, fantiserande, tänkande "konstnärs-själv"
Ett själv som saknar konturer och fasta ramar
Jag tror att jag fick ett uppdrag när jag föddes: Ett uppdrag att skapa det som känns för att andra ska känna igen sig. Och därigenom bygga osynliga silvertrådar av medmänsklighet mellan människor
Nej jag har varken fått hybris eller har någon övertro på att jag är bättre än någon annan. Vi hänger ju ihop så vi är alla lika. 

Men jag tror att vi har olika uppdrag redan den dagen vi slår upp ögonen för första gången. Olika unika gåvor och egenskaper att förvalta. Ett dharma (enl indisk kultur "den moraliska lagen" eller "livsuppgiften") Och när vi lever i enlighet med vårt dharma kommer vi rätt i livet. Det är då vi känner att det känns lättare. Ja men ni känner väl igen den där känslan av att vara på rätt plats vid rätt tillfälle och andningen saktar ner en smula alldeles av sig själv och vi liksom ler med insidan. Det är också då som vi "följer vår hjärta" som det så klyschigt låter. Flow

Och jag glömmer det här ibland. Tappar styrningen en smula och tar en omväg. Men nu kommer vi till det härliga i kråksången. Då kommer alltid livet in och kastar omkull mig, ruskar om mig lite och säger "Men hörru Karlsson nu är du ute på villovägar igen, upp och hoppa det är DIT du ska" 

Intressant det där. Och eftersom jag har en analytisk liten liten gen inom mig kan jag inte låta bli att tänka varför jag gång på gång gör om samma sak. 

Nåja thats life. Var rädd om dig och för guds skull gör det som får din själ att blomma, för livet är ditt och livet är nu. Men ha också tillit till att allt som ska ske kommer att ske. Men inte förrän det är dags. Du är alltid värd det bästa

måndag 15 maj 2017

Håll i dig nu Karlsson och hav förtröstan för nu testas du på riktigt



Att känna sorg är fan livet hard core

Känner mig ensammast i världen just nu 
men vill ändå inte träffa en enda själ
Livet gör ont. Jag gör ont 
Och tilliten är inte här
Men jag har tillit till det

Jag försöker och jag kämpar
samtidigt som jag inte försöker alls och låter allt vara
Låter mig vara

Jag vet att allt har en mening och att allt är som det ska
Men jag är inte kroniskt lycklig
Jag är en orkan av känslor som kommer och går
Jag försöker vara modig i det och omfamna 
Ta emot
För det är i mina försök att undvika det som känns som jag annars går vilse
Jag vet, för jag har varit där förut

Jag spenderar mina dagar med att ömsom göra slut med gud 
och ömsom ha förtröstan till att allt är som det ska
till att i en tredje stund tröttna som fan på att känna så mycket hela tiden

Men jag antar att det är baksidan av att också vara en person med hjärtat på vid gavel
Det liksom inkluderar paketet 
Skuggsidan av att våga vara sårbar och skör inför livet 
Jag förställer mig inte
Jag är färdig med sådant 
Jag är ärlig, sann och skör ända in till hjärtat och förbi

Men jag frågar mig ändå gång på gång
Hur många ogråtna tårar finns det
Och hur många övergivna sorger inom mig har vaknat till liv och vill göra sig hörda
Dom hänger liksom på varandra
När man tillåter en sorg tar den med sig dom andra
Så nu står jag här modigt med hjärtat i handen och fickorna fulla av sorg
och allt är precis som det ska

//Emma