tisdag 6 november 2018

En blyg enstöring som inte tar skit



Jag är nog vad många skulle säga en väldigt social person. En kompis sa en gång att jag är ett socialt geni t o m. Förmodligen benämns nog också extrovert i samband med mitt namn. Säkert också oblyg och framåt. Ja jo det är nog vad man kan tro. Och till en viss del stämmer det

Men det är inte hela sanningen. Eller om andra vill ha in mig i det facket så varsågod. Det får man väl göra hur mycket man vill. Det här är inte ett nu-ska-jag-tala-om-för-er-hur-ni-ska-uppfatta-mig-inlägg. För självklart äger ni en egen bild av mig. Den har jag inte med att göra. Så som jag har en bild av dig alldeles för mig själv 

Nej kanske handlar det mer om att jag vill nyansera bilden av mig en aning och berätta vad som gömmer sig bakom det där, till synes, sociala monstret. Det är så lätt att man uppfattar en person utifrån det man ser på utsidan och sätter därmed en stämpel på vederbörande. 

Men vi måste komma ihåg att hela insidan syns inte alltid på utsidan. 

Jag skulle själv kalla mig introvert. Men det är ju nästan ett skällsord i vår hypade värld där alla ska vara i frontline, ta plats, låta sig höras och "vara någon" genom att sticka ut på allehanda sätt
Men det hjälps inte. Jag är en person som får energi av att vistas i ensamhet. Jag MÅSTE ha ensamhet för att inte gå vilse och tappa bort mig själv i vardagen. 

Jag är också otroligt blyg. Ja jag förstår att alla ni som träffat mig som föreläsare, lärare osv nu säger NEJ det stämmer väl inte. Men jo jag är blyg när jag är privat. Det är också så mycket lättare att ta plats som coachen/läraren/föreläsaren än som Emma. Att ta betäckning bakom en roll. Men idag låter jag inte blygheten styra mig. Jag utsätter mig för det som känns obehagligt och växer därigenom enormt. Bit för bit växer jag upp till den person jag vill vara. Man kan fostra sig själv. Jag lovar det går. Jag är ett levande exempel

Jag känner mig också väldigt ofta ensam. Även i sällskap. Jag har ett utanförskap som jag burit med mig sedan barnsben. Jag "tillhör" sällan. Ibland har jag velat gå till någon forskande psykoanalytiker som kunnat gräva fram något smaskigt som föranleder detta. Av ren nyfikenhet. Men det har liksom inte blivit av (ännu) 

Däremot har jag blivit lite av ett proffs på att skapa högt förtroendekapital hos andra människor väldigt snabbt. Ibland även hos sådana som jag själv inte alls känner att jag klickar med. Märkligt. 

Det är nämligen viktigt för mig att vara genuin. Sann efter allra bästa förmåga. Ofta lyckas jag. Men långt ifrån alltid. När är jag inte sann då? Ja det finns fortfarande kvar små rester efter "duktig-flicka" syndromet som vill bli älskad och omtyckt av ta mig piiiip alla. Då kan jag offra mig själv för att tillfredsställa andras förväntningar och falla offer för andras härskartekniker. Skillnaden nu när jag mognat lite är att jag oftast har förmågan att se när det här håller på att hända. Och där och då jag bli en bredbent "Grynet" som säger till mig själv Nej jag tar ingen skit. Och så tar jag sats och gör det som behövs göras för att vara sann i situationen. Även om det innebär att jag inte gör alla andra nöjda. Jag blir bättre och bättre på att stå upp för mig själv, våga vara obekväm och gilla mig själv ändå. Med andra ord vara sann i situationen även om det innebär att någon annan inte får mig dit dom vill. Men det har tagit tid att komma hit. Mycket jobb med mig själv och en och annan dipp ner i diket på vägen.

Så vad ville jag jag säga med detta då. Ja jag tror jag försöker hosta ur mig att människor är så komplexa. Vi är så mycket mer än en platt bild som uppfattas utifrån. Och det är ok att vara både extrovert, introvert, blyg, oblyg, framåt och en eremit samtidigt. Det är ok att vara den man är inför sig själv. Det är värre om vi tror att andras bild av oss är den "rätta" som vi själva måste anta. 

Nej den bilden av dig som du VILL ha kan du dessutom omforma, nyskapa och förändra om du VILL det. Eller så kanske du vill hitta tillbaka till en bild av dig som du känner att du förlorat på vägen. Ett grund-jag som gått vilse. Låt då inte andra vara där och tala om vem du är. För det är deras bild. inte din

SÅ vem är du när ridån har gått ner och alla gått hem till sig? Vet du själv eller forskar du vidare, precis som jag ? 

Du bestämmer vem du är




måndag 22 oktober 2018

Warszawa en stad som påminner om det vi aldrig får glömma

Har varit på resande fot. 
Till Warszawa - en stad som jag hade noll förväntningar på 

Fördelen med att resa till en destination som man saknar förväntningar på är att det är väldigt lätt att bli glatt överraskad. Det var vad som hände denna gången. Jag kom till en stad som bär sina minnen i handen absolut. En stad som är märkt av en fruktansvärd historia. Den känns. Ingen har glömt
Jag har lite svårt att värja mig för sorgen som staden bär och historien vi alla är skyldiga att dela. 

Men det är också en stad som har något att ge idag. Det gamla möter det nya på ett högst fascinerande sätt. 

En otroligt charmig "old town" som man helst aldrig vill lämna. Eftersom så mycket förstördes under kriget är ju det mesta av staden tämligen nybyggt annars. Kanske därför man värnar så hårt om det som faktiskt finns kvar av det gamla Warszawa. Här är det verkligen gamla byggnader med snirkliga järnbalkonger, smala vackra gränder, kullerstensgator och torg med gatumusikanter som spelar sorgliga polska ballader på dragspel. 

Ett otal restauranger som dyker upp vart än man vänder sig.  Här finns verkligen hela världens mat. Och till en väldigt billig penning dessutom. Många vackra grönområden och parker. 

Otroligt många kyrkor och kapell. Polackerna är ett väldigt troende folk. Man beräknar att någonstans mellan 50-75 % är troende. Och de flesta är katoliker. Lite skillnad mot oss svenskar som är enormt sekulariserade. 

Men det är en stad som inte fjäskar in sig eller på något sätt bjuder överdåd. Dock upplevde jag inte polackerna som särskilt tillmötesgående eller business minded. Kanske har också detta något med historien att göra. Vad vet jag. 

Summa summarum är det en stad som jag kommer att återvända till. Någonting i mig trivdes här

















tisdag 2 oktober 2018

Min kropp är till för mig - inte för att behaga dig


Jag är så glad att jag får leva i en tid då kvinnan har klivit fram och tagit plats på ett fantastiskt sätt
Vi har förvisso långt kvar innan vi ur ett genusperspektiv har ett lika värde på alla plan. Den feministiska kampen måste vi alla driva tillsammans varje ny och enskild dag för att kunna lämna över en bättre värld till våra barn och barnbarn. Men ändock finns det ju stora förbättringar som vi i vår tid fått uppleva

Ta bara detta med kvinnan och hennes utseende. Kroppshetsen. Jag är så innerligt glad över kroppsaktivisterna enastående jobb. De som vågar. De som inte bara säger utan också gör
De som kliver fram med stora stadig steg och säger :

"Jag har ta mig fan rätt att synas oavsett hur jag ser ut
Min kropp är till för mig - inte för att behaga dig"

Det är så stort att de tar täten och visar vägen för oss andra. De som röjer stigen så att andra sedan också ska våga ta plats, få synas, kunna älska, älskas UTAN att dömas. Och då menar jag utan att dömas över huvud taget. Att kroppen är kroppen. Ett formäventyr. Varken mer eller mindre. Den behöver varken vara fin eller ful. Bara olika. 

Jag ser dom som arbetar aktivt med att kvinnor ska älska sig själva och känna sig vackra. Vara vackra osv. Ja det är fint. Jag tycker också det.  Tanken så jäkla god. Men då handlar det fortfarande om en exponering med ett bedömande inkluderat. Varför inte strunta i om den, på ytan, är vacker eller ej. För vi måste komma ihåg att det som är vackert för dig kanske inte alls är det för mig. Så tänk om vi skulle testa att släppa det där helt. 

Låt oss få dansa lättklädda för att vi vill dansa. Låt oss få gå i tighta kläder oavsett hur mycket vi väger, bara därför att vi vill Låt oss få njuta av våra kroppar utan att det finns en enda etikett på den. Den är ju din själs boning som du behöver för att kunna leva, uttrycka dig, älska, dansa, springa, göra kullerbyttor, kramas, ha kuddkrig, se, lyssna. En kropp är mjuk, kurvig, platt, rund, prickig, hängig, hårig, intressant, senig ja vad sjutton som helst. Ett rent naturligt konstnärligt formäventyr

Låt oss slippa stöpa om oss i en normativ kroppsbild där alla ska se likadana ut. Låt oss slippa köpa in oss på en kollektiv personlighet som är baserad på hur vi ser ut. 

Och låt oss få koncentrera oss mer på hur det känns att vara i kroppen än hur det ser ut att titta på den. 

Så varför inte testa fr o m idag att se på ALLA du möter utan att vare sig döma bedöma eller värdera dennes utseende. Låt den vara. Betänk att kroppen är kroppen och det är finfint att ha en. Den måste inte vara vare sig fin eller ful - bara olika

Och ärligt talat en vacker människa på riktigt är väl när det fina från hjärtat läcker ut och träder fram till alla medmänniskors beskådan. Kom bara ihåg hur fint det är när en människa ger av sig själv utan att kräva något tillbaka. Minns hur underbar den är som får dig att må bra i dig själv i mötet med varandra. 

De e skönhet på riktigt de. Ja om du frågar mig förstås. 

För det gäller ju att ha lite kul nu när man lever - för när ska man annars ha det

söndag 16 september 2018

Vi springer åt fel håll med en sju helsikes hastighet



Det som är viktigt på riktigt har aldrig med pengar att göra.
Det vet vi alla. Egentligen

 Det finns ingen som pratar om den faktorn när livet ställs på sin spets eller håller på att rinna oss ur händerna. Ingen som fått ett besked om att den har 1 år kvar att leva säger 
"Oj då måste jag jobba så mycket jag orkar den sista tiden så jag tjänar så mycket pengar som möjligt"
Nej, det vi pratar om då är kärlek och de människor som står oss närmast. Vi pratar om kvalitetstid

 Varför tror vi då att det är viktigare att springa ihjäl oss i ekorrhjulet och bränna ut oss i
vår prestationsiver att tjäna mer pengar än vi egentligen behöver. För att sedan kunna använda dessa pengar till att konsumera saker som ska bedöva en längtan efter det vi EGENTLIGEN 
vill ha.
Kvalitetstid och kärlek

Jag får inte ihop det.

Vi sällar oss till den stora massan som lärt oss att pengar är det viktigaste. Man säger ofta att "tid är pengar"
Men tid är ju LIV. 
För vad är större än att du får mer tid?
Om du inte får en dag till att avnjuta vad är då pengen värd?

Nej om man frågar mig så springer vi åt fel håll och ser inte priset vi får betala. Och jävlar vad vi springer sen. Vi bränner ut oss, springer in i väggar och tappar fotfästet. Själen hinner inte med i samma takt som hjärnan vill springa

Kom ihåg att det går att välja något annat än den 
stora massan gör. Den gängse normen behöver inte vara 
samma sak som DIN sanning

Tänk om vi istället för att fråga oss hur mycket vi kan jobba för att tjäna så mycket pengar som möjligt ska fråga oss:

Hur lite behöver jag jobba för att kunna leva det liv jag EGENTLIGEN vill leva.

Och kom ihåg - bara för att många gör något behöver det inte betyda att det är "rätt". Tänk så många som trodde, så länge, att jorden var platt som en pannkaka. Hade de rätt? 

Woop woop

torsdag 13 september 2018

Lyssna på dina egna varför istället för att tro blint på alla andras därför



Tänk så många kloka "förstå-sig-påare" det finns omkring oss
SÅ många som VET hur livet ska levas
Föreläsare som talar om hur du ska leva ditt liv
Vägledare som inte undrar - utan VET
De säger sig ha svaren och att de lever "the right way"
Och därigenom vill dom tala om för dig hur du ska göra, känna 
och leva
Dom har svaren

Men finns det ett svar?
Kan någon annan veta hur du ska leva?
Eller kan det vara individuell?

Kan det t o m vara osunt att följa en väg som någon stakat 
ut åt dig?
Tänk om du "gör" livet istället för att leva livet då
Tänk om du istället för att upptäcka den du är stänger av 
den du är och följer det någon annan är 
Ja tänk om...

Därom tvistar de lärde

Jag tror på dom som vågar undra. Dom som modigt vågar ställa frågor
Jag tror på dom som hjälper andra att nå sina egna "varför" 
och inte trycker ner en massa "därför" i halsen 
Jag tror på dom som vågar blotta sig och sin egen frågeställning och tillsammans med andra vill mötas i en dialog där vi kan lära oss hitta vår egen väg. 
Lära oss livet medan vi lever utifrån vårt eget hjärta helt enkelt

Så kom ihåg i DITT liv vet DU bäst
När du känner dig vilsen och tror att någon annan vet hur ditt liv ska levas är det bra att komma ihåg att ingen har någon instruktion eller innehållsdeklaration till livet. Inte du. Inte jag. Det medföljer ingen sådan när vi föds. Men det medföljer en egen visdom som alltid har ett syfte för ditt eget bästa i just DITT liv

Du vet mer än du vet att du vet och du förstår mer än du trodde att du kunde förstå. Vi måste bara lära oss lyssna inåt istället för att leta utanför oss. 

Klyschigt? Ja visst är det det. Men likväl är det sant. Men som ni hör det här är ju också ett sätt att tala om för dig hur du ska leva så lyssna på mig med en nypa salt :) Det kan ju vara rätt för bara mig. Vem vet. Undersök vet ja ´


Puss love and understanding


måndag 10 september 2018

Skyll inte tjafs och husfridsknull på kärleken, den är lätt, det är relationer som är svårt




"Kärleken är alltid ny. Det har ingen betydelse om vi älskar en, två eller tio gånger under våra liv - varje gång står vi inför en situation som är helt ny för oss. Kärleken kan föra oss till helvetet eller paradiset, men den för oss alltid någonstans. Vi är helt enkelt tvungna att acceptera den, för det är den som ger näring åt vår existens. Om vi vägrar kommer vi att dö av svält medan livets träd håller sina dignande grenar framför våra ögon utan att vi vågar sträcka ut handen för att plocka dess frukter. Vi måste söka kärleken där den finns, även om det innebär timmar, dagar och veckor av besvikelser och sorg.

   För i det ögonblick vi ger oss ut för att söka kärleken ger sig också den av för att komma oss till mötes"

Paulo Coelho / Alkemisten

Det här med kärlek är inte så lätt och rosenrött som det ofta framställs i litteraturen, konsten, film och media. Eller hur, det vet en ju vid det här laget. Kärlek är svårt. 

Den skapar ju smärtor, svartsjuka, tjafs, ångestladdade parmiddagar, för många nej-jag-har-huvudvärk-bråk, husfridsknull, besvikelser, väntan, otrohet, trygghetsbehov ja listan kan göras lång. Ja se den där kärleken den kan allt ställa till det. 
Eller? 

Tänk om det är så att kärlek inte alls är svårt. Tänk om kärlek är lätt. Tänk om det är så att relationer är svårt. Vi blandar så lätt ihop dessa två. Inte minst jag

Kärlek är lätt - relationer är svårt

Sug lite på den meningen. 
Tänk om det är så att om vi när vi bestämmer oss för att säga JA till kärleken och öppnar vårt hjärta för någon vi älskar också säger JA till att låta vara. Avsäger oss all makt och låta den man älskar vara det den är i varje stund man är tillsammans. Leva tillsammans i det "vi" man gemensamt skapat genom frihet, förtroende, tillit och mod att våga låta vara. Och våga älska även när man står upp till knäna med vardagens vedermödor och det gör ont som fan leva. Att inte ständigt försöka kontrollera, göra om och rätta till den andra när man tycker att han/hon inte uppfyller ens krav och förväntningar. Släppa tankarna på "om han bara kunde göra så istället" eller "bara hon kunde fatta att" eller "om hen bara skulle förändras på den punkten så". 

Tänk om vi bara skulle släppa taget och inse att relationer stundom gör ont och det är svårt ibland. Punkt. Det måste inte vara på något annat sätt. 

För vet du - det är aldrig, aldrig någon annans huvudsakliga uppgift att göra dig lycklig. Det är inte ens någon annans uppgift att älska dig i första hand. Det är din. Att vi sedan älskar varandra är ett privilegium och den finaste bonusen av alla. Men likväl är det inte någon annans uppgift att ändra sig så att du ska må bra inuti dig. Det är din. Och vi har alla olika sätt att älska på. Om du anser att din partner inte älskar dig på det sättet du vill så innebär det inte att han/hon inte älskar dig. Det kan innebära att han/hon älskar på ett annat sätt. Men försök inte göra om dennes sätt att älska. För då försöker du indirekt kontrollera och göra om någon annan. Det är inte att låta vara. Det är inte att älska. 

Om vi älskar någon är det vackraste vi kan ge honom/henne friheten att låta den vara

Och tänk om det är helt fantastiskt även om det inte är perfekt. Tänk vad skönt om det är ok att det knakar, brakar och går sönder lite här och där emellanåt utan att det måste vara något "fel". För hur skulle vi kunna gå genom livet tillsammans utan att det blir  skavsår och känslotrassel här och där.  Vi är ju ändå två individer (eller fler om man är polygam) som ständigt lever i förändring. Det är sunt om friktion uppstår. För uppstår det inga som helst trassel är det min fulla övertygelse att en part ständigt viker sig. Hur sunt är det.

Och du, varför inte fråga dig själv emellanåt 
"Skulle jag vilja vara ihop med mig ? " 

Så om ni har problem i er relation ta hand om det. Led varandra med varsam hand genom livet och relationen. Lyssna och var beredd att möta det du får höra. Prata och ge utrymme. Men försök inte göra om den andra. Och gör heller inte om dig själv. Överge inte dig. Var inte otrogen dig själv och dina egna värderingar. Men var beredd att hänge dig åt det ni har tillsammans. Det måste alltid vara värt det. 

Så åter igen skyll inte på kärleken. 
För kärlek är lätt relationer är svårt

(Vill bara tillägga att jag i detta inlägg inte pratar om rejält osunda relationer med misshandel och förtryck osv)






söndag 9 september 2018

Sök fel och du ska finna...men varför inte söka" rätt" då



Det finns ju ett gammalt ordstäv som lyder sök fel och du skall finna. Men vem vill släpa runt på en massa fel i bagaget. 

Hur skulle det vara om vi sökte lite "rätt" istället

I vårt samhälle är det många som verkar ha en "default setting" på att ständigt felsöka. Mänskliga felsökande missiler. Man söker fel i  sin partner, på arbetsplatsen, i andra människor, i samhället, i politiken, i ageranden och ja i allt. Och visst sjutton kommer vi att hitta fel. Och så frossar vi lite självbelåtet i att någon annan är lite sämre än oss. Vilket vi i sin tur tror försätter oss i en bättre dager. Men gör det verkligen det. Är inte det är en högst kontraproduktiv handling där vi i det långa loppet egentligen bara dränerar oss själva och andra på energi. Och det är min fulla övertygelse att människor som ständigt pratar ner, förtalar, "rättar till" och påpekar andras tillkortakommanden gör sig själv till en högst osympatisk person som egentligen trillar ner från den där hierarkiska placeringen man eftersträvar. 

Den som snackar skit snackar man skit om. 
Den som inte snackar skit om andra snackar man inte skit om. 

Vem vill du vara?

Jag tror att det här präglar hela vårt samhälle. Vi är så galet rädd för att göra fel att vi blockerar oss själva att leva så som vi egentligen skulle vilja leva. 

Tänk om vi skulle vända på steken och istället börja söka rätt. Aktivt. Hitta BRA saker som vi tycker om och sedan sprida detta omkring oss. Tänk om vi i dessa valtider skulle fokusera på de politiska värderingar vi står för och tror på istället för att kasta skit på det vi inte tror på.  Är det inte bättre att vända det vi inte tror på ryggen och engagera oss i det vi istället tror på.  För om vi tillsammans skapar politiska alternativ till det vi vill ha bort får vi ju fler med oss än tvärtom. Tämligen enkel ekvation.

 Och på arbetsplatsen, varför inte leta rätt och hitta styrkor och vad ni är bra på och omsätta det till goda rykten. Höj kollegor som gör bra saker istället för att prata ner människor som gör fel. Bli en ryktesspridare av rang. Men bara GODA sådana. Om du sett någon annan gjort något bra berätta det både för honom/henne och för andra. Om du kommit på något bra arbetssätt för sjutton dela med dig snabbt som blixten. Sitt inte och håll på det goda. Sprid och dela med dig. För det föder ännu mera av det goda jag lovar, Och ge beröm. Tänk inte bara att någon gjorde något bra. Säg det också. Men det måste ju inte bli smetigt så att man säger att allt är bra, toppen, grymt och super. Nej mena det du säger och säg det du menar.  

Sprider jag glitter om någon annan hamnar det alltid lite glitter på mig också. Det är oundvikligt. Och sprider jag skit om andra hamnar det alltid lite skit på min egen axel också

Och som om det inte vore nog är vi ju ett folk som är världsmästare i att  hitta fel i vårt eget utseende också. Det har vi fått lärt oss från förfäder och allehanda präglingar. Framför allt vi kvinnor. Men när  du tittar dig i spegeln nästa gång och söker fel så lovar jag dig att du kommer finna fel.  Men om du testar att istället aktivt söka rätt där framför spegeln så är det vad du kommer finna. Vad vill du se? Prova. 

Och nu vill jag ju inte vara nån världsmästare i godhet här och framställa mig själv som nån amatörjesus på jorden. Jag gör fel, söker fel och snackar skit emellanåt. Men jag fostrar mig själv hela tiden att göra det omvända och jag har kommit en bit på väg. 
Men så länge vi lever lär vi. Och vi kan ju hjälpas åt. 

Var rädd om du och för guds skull glöm inte att rösta idag - och rösta på det du tror på. 



torsdag 6 september 2018

Tro´t eller ej - I´m back


Jag förstår att ni tänker och funderar. Ligger vakna på nätterna. Sliter ert hår i vild förtvivlan och längtan utan rimlig gräns. Längtan efter MIG. Ja ja ja jag förstår att ni har det svårt nu när jag varit borta så länge. Ni undrar om jag har försvunnit från bloggvärlden för alltid.

 Och ja, det tänkte jag nog att jag hade gjort också. Min dotter säger att bloggtidens era är över. Men vad bryr väl jag mig om sådant. Nu funderar jag starkt på att plocka upp mina nästintill obefintliga skrivartalanger och damma av dom en smula för att köra igång igen. Varför då och varför nu kan man fråga sig i nästa andetag. Ja därför att jag saknar mina tankar när jag är i ett skrivande mood. Jag saknar reflektionerna i min hjärna som uppstår varje gång jag samlar ihop mig för att skriva. Ibland behöver jag skriva för att förstå vad jag tänker. Låter ju märkligt men likväl är det sant. Förmodligen är det så att jag har en onormalt tilltrasslad tankeverksamhet som behöver luftas emellanåt för att inte fullständigt tjorva ihop sig

Jag kommer att skriva om det som behagar mig för stunden. Jag kommer att vara naken och ocensurerad. Näh inte sätta morgonkaffet i halsen nu. Jag menar såklart inte naken som i nakenfis utan naken som i oförställd och skapligt sann. Fast faller andan på så kanske jag, vid närmare eftertanke, klämmer till och är lite nakenfis också. Jag menar vad är mer naturligt än en kropp kan man tycka. Och inte skäms jag för min längre heller. Det har jag gjort alldeles för många år av mitt liv. Det är nog nu. 

"Här står jag och gillar du inte det du ser är det bara att titta bort" 


Jaja den som lever får se och nog om det. 
Nu kan ni i alla fall slappna av och få tillbaka er nattsömn igen för jag är TILLBAKA. 

En blyg enstöring som inte tar skit

Jag är nog vad många skulle säga en väldigt social person. En kompis sa en gång att jag är ett socialt geni t o m. Förmodligen benäm...