tisdag 30 december 2014

Ny målning i kärlekens tecken







Ibland måste jag bara låta mig själv gå bananas bland romantik och kärleksmjukhet utan gräns. Det är så ljuvligt att kunna göra det med penslar och dukar. Ja jag är en hopplös romantiker som aldrig kan sluta tro på människan, kärleken och det vackra som uppstår däremellan. Så är det bara. Dock tror jag vi ska akta oss en aning för att förväxla vanor och trygghet med sann kärlek och ovillkorlighet. Ibland är gränsen hårfin och eftersom vi människor är rädda för förändring och gärna gör konsekvensanalyser de luxe så fort rädslan kommer på besök är det lätt att vilseleda sig själv.

Att ge det dyrbaraste och vackraste vi har till någon, nämligen hela vårt sårbara hjärta, utan att ha den minsta garanti är det modigaste vi människor kan göra. Att älska utan att kväva och att ge utan att kräva. Och att istället för att hålla fast någon ge dem anledning att själv vilja stanna bara genom att vara så älskvärda och sanna vi kan och har förmåga till. Om det inte räcker måste vi släppa varandra fria för kärlek är aldrig någonsin villkorad. 
Ja det är ur dom tankarna den här målningen skapats. 

"Punktering"
Akrylmålning på duk


söndag 21 december 2014

Om du vaknade imorgon och alla dina saker tagits ifrån dig - vem är du då



Ja så närmar vi oss då julen. Igen. Som så många gånger förr. För min egen del blir det den 46:e. Det är fint att få vara med och ta del av hur allt går. Att få chans efter chans att ta vara på det här vi kallar livet. 
Vad är större, frågar jag mig ofta

När julen kommer uppstår ofta tankar på materiella gåvor och presenter i överflöd i vår del av världen. Och jag förnekar inte att jag har mängder av klappar ståendes i påsar i hallen även jag. (fast det skulle köpas och konsumeras mindre i år...igen...hm) Det här föder tankar i mig på huruvida vi ÄR våra materiella framgångar eller ej. Om du vaknade imorgon och alla dina materiella tillgångar du tillförskaffat dig genom allehanda framgång hade tagits ifrån dig och det enda som kvarstod var du. Ja då skulle du ändå stå där som den fantastiska kulmen på allt du någonsin lärt dig på vägen genom livet. Allt du erfarit, lärt dig, älskat, sörjt, gråtit över, skrattat med, omfamnat, skjutit ifrån dig och tagit del av ÄR du. Det kan ingen någonsin ta ifrån dig. 

Det materiella är kosmetika och för all del kul för stunden. Vi behöver viss materiell standard för att kunna leva ett drägligt liv förstås. Men frågan är om vi behöver all den materiella uppsjö och evinnerliga konsumtion vi oavbrutet expanderar. Jag tror det är en bedövning av olika slag. En flykt och en tro om att vi ska skapa en identitet utifrån prylstatus. Men vem är vi mitt i alla prylhögar om inte den själsliga och mentala statusen är tillfreds inom oss?



Och om du vaknade imorgon och den du älskar har lämnat dig. Ja då har du förlorat en person som du låtit kärleken i dig aktiverats inför. Dina lustars sköna samspelare och din själs samtalare har tagits bort från ditt synfält, absolut.  Men kärleken, alltså den rena sanna kärleken som föds inuti dig den har du fortfarande kvar. Den kan ingen någonsin ta ifrån dig. Även när du hade din vän i din fysiska närhet så bodde ändå själva kärleken inuti dig. När du älskar högt, villkorslöst och passionerat så har du öppnat en kanal och släppt fram den rena kärleken som sedan i sin tur känner igen sig i en annan person och ett fantastiskt dynamiskt samspel aktiveras mellan två människor. Men kom för all del ihåg att själva kärleken som du känner är inte avhängig en annan person - den bor och frodas i dig. Ju mer du tillåter dig att vara DIG och älskar dig själv desto mer kan du också älska någon annan ur samma källa. Det är aldrig olika källor som kärlek uppstår. Det är därför så otroligt viktigt att veta sitt eget högst fantastiska värde för att kunna se det samma i andra. 

Kan inte låta bli att citera den fantastiska poeten Jaques Werup apropå att allt vi upplevt har vi för alltid kvar:

"Jag har varit med om dig jag kan aldrig förlora dig"


Så kära vackra medmänniskor stanna upp en stund och känn hur enormt rik du redan är där du står just nu. Utan prylar och materiell "kosmetika". Känn hur du är kärlek hela jäkla du. Och känn hur du just nu är kulmen av all fantastisk lärdom du hittills fått äran att ta del av. Wow...det är stort. Ja det är sannerligen större än alla prylar i världen

Love to you



lördag 20 december 2014

Kärringen mot strömmen eller bara lite annorlunda....


Svartvita fragment av mig en dag när december känns gråmulen. Men det finns en slags skön förtröstan i det grå kan jag tycka. Jag har ju en förkärlek för det där kärva som inte är så självklart och infriande. Jag kan finna skönhet i rost, ruiner och slitet grånat trä. Jag ser definitivt oftare skönhet i det slitna som bär en historia än allt nytt. Och regnväder har en ärlighet som jag på ett outgrundligt sätt kan tycka om. Ja visst gillar jag solsken och gnistrande snö också men regn är icke att förakta

Ibland tror jag att vi har ett inlärt beteende att vi ska tycka illa om vissa saker och tycka bra om andra saker. Vi ifrågasätter inte ens för det ligger nedärvt redan när vi växer upp. Jag har personligen en faiblesse och förkärlek för många saker som andra i allmänhet inte tycker om. Människor blir t o m ibland provocerade av att jag tycker annorlunda än den stora massan, och tror att jag säger det för att "sticka ut" Men jösses jag har inga sådana ambitioner, det har jag inte tid med. Couldn´t care less. Men jag gillar faktiskt regn, maskrosor, pölsa, rost och äldre människors karaktärsfyllda rynkiga ansikten framför unga "perfekta" ansikten. Jag plockar vackra pinnar i skogen och hittar fynd varenda gång ag går utmed havskanten. Fynd som andra förmodligen kategoriserar som junk och skräp. Och som om det inte vore nog så tycker jag om  att kliva upp okristligt tidigt på morgonen för att känna och avnjuta energin som bara en riktigt tidig morgon kan leverera.

Jaja olikheter berikar



torsdag 18 december 2014

Att låta sin inre värld bli till allmänhetens beskådan

Ny målning växer fram 
"Hemligheten"

Att vara konstnär är att vara sann mot sig själv och sedan tillåta det sanna uttrycket rinna ut i diverse konstverk som sedan kan visas upp till omvärldens beskådan och bedömning
Att tillåta sin inre världen bli en yttre värld
Ett bra verk är när en målande konstnär doppat sin pensel i sin själ och sedan målar det sanna som kommer där ur. Ett universellt språk



 Ibland förstår jag verkligen alla de där konstnärerna som suttit år ut och år in och bara målat, målat och målat utan att ens visa upp sina verk för någon endaste människa. Att bara vara i sin skapandeprocess.
Totalt friställd andras bedömningar, tolkningar och betraktelser av ens allra heligaste innersta. Att vara konstnär är ibland rätt smärtsamt. Sårbarheten är ständigt närvarande 



Men det är också det mest fantastiska sättet att leva för mig. 
Det känns som ett kall. Jag har vid några tillfällen "stängt av" den kreativa inspirationen som jag har inom mig. Det har alltid slutat på samma sätt, nämligen att jag stryper tillförseln till allt som i sanning är jag.

I den här målningen har jag låtit mitt motiv gifta sig med Dalai Lamas ord:
"Give the ones you love wings to fly, roots to come back to and reasons to stay"

Något vi alla borde ge våra barn

Kärlek

tisdag 16 december 2014

Ge av det vi alla egentligen vill ha nämligen T I D


All denna julångest som bubblar överallt omkring oss
Den känns lite onödig måste jag tillstå. Det ska handlas, bakas, kokas, syltas, saftas, skickas och göras. Och framför allt så ska vi ge bort mer än våra plånböcker har råd med till människor som har allt för att sedan kunna säga att vi har köpt. Alltså vi står med vånda och ångest över att vi inte vet vad vi ska köpa till någon som redan har allt. Ja det saknar all rimligt förstånd om ni frågar mig. Jag är inte bättre än någon annan för jag gör det jag också. Dock köper vi bara till de allra närmaste numera

Dock vägrar jag slita ut mig för att kunna möta en jul i frid. No way. Jag gör det jag hinner och släpper taget om resten. Det var faktiskt länge sedan jag släppte julångesten. Det finaste vi kan ge varandra är ändå T I D och ren skär kärlek. Ändå är det förstnämnda något vi uttrycker att vi ständigt lider brist på. Men ingen lider brist på tid som har livet i sin hand. Vi har 24 timmar demokratiskt fördelade timmar per person och dygn. Sedan hur vi väljer att disponera dessa - ja det är upp till var och en. Ge bort lite egen-tid till småbarnsföräldrar genom att ge bort barnvakt. Ge tid till barnen genom att ni gemensamt gör saker som DE vill att ni ska göra utan att ens tänka på klockan. Ge tid till farmor på ålderdomshemmet för ingen blir så glad som hon för en bit av din tid då hon känner sig sedd och uppskattad med lite fika och närvarotid. 

Ge av det alla egentligen allra helst vill ha. Pengar är förnybar energi men tiden är dyrbar och kommer inte tillbaka. Strunta i om allt är hembakt eller perfektstädat. Hinn det du hinner och ge varandra T I D. Då kommer julefriden som en ren konsekvens - jag lovar. Tänd ljus, promenera, lyssna på fin musik, prata med varandra, gå på julottan, njut av att finnas och finns nära de du håller nära. Kanske är det dig själv du ska ta hand om allra mest denna jul. En vän sa till mig en gång att hon skulle vilja vara alldeles ensam på julen, men det kan man ju inte. Nähä varför kan man inte det. Man kan allt man vill och livet är till för att skapas så som man själv vill.

Så skippa stressen och njut av det du mår bra av. Och för guds skull köp inte mer än ni behöver.

Bjuder er på en dikt jag skrev för några år sedan apropå det här med "julefrid"


Bara suddiga reflektioner när julen bjuder upp till hysteri och skeva snedvridna världsbilder inte kan låta bli mig


En gnistrande påminnelse om livets förgänglighet(eller en blek världförbättrares bekännelser)

Hej hopp nu är det så förbannat mycket jul igen och ensamheten är den envetne gästen när vi lämnat den gamle till vår tids praktisk förvaring. De darrande, slitna händerna flätar sig till ännu en bön. Sångerna har tystnat och slutet blev inte som hon trodde. Gråten är tyst nu och den skoningslösa tiden äter sig mätt urholkar den vackra visheten som ingen längre vill se.  Men va fan det är ju jul. Le nu Agda. Le nu

Yerevan har sina avglömda historier nerkörda i halsen och folket ropar på hjälp, på mig och på en framtid att sluta blöda i. Vår värld har ångest på ålderns höst men vi konsumerar oss fria till tonerna av en jävligt white christmas. Kan man glömma. Årets julklapp

Kanske är inget så fattigt som ett förlåt utan mening eller ett inget utan förlåt. Jag strävar fortfarande efter att vara hon som är jag när natten blänger mig till en avslagen fruktan och invanda cirklar. Det saknas en nerv i det här spelet och även jag är dess urlakade deltagare

Tysta, blekgröna väntsalar utan mening är "hemma" för den kärlekslösa pojken utan ord. Han som bar för många diagnoser i sin ensamma famn. Vem fångade hans återhållna smärta som stelnat under pokerfejsets stumma mask. Bedårande vita kreationer varmed allt motstånd ska övervinnas och medicineras. Vackra sköra glaspojke du är en sjukdom inte en själ. Ta en lussebulle vetja 

Morgonen kastar långa skuggor över våra ensamma minnen och kärlekslösa dagar. Månen ger akt på nyanserna och ber en bön om en nyare morgondag. En fullständig metamorfos där de allra sista varven i det här surrealistiska racerloppet lider mot sitt definitiva slut och en tro på en ny början. Tillsammans ta mig fan 

Det är jul hos mig. Jag andas inåt och vinterhimlens rosa konturer har smekt upp mig i brygga igen. Han är den enda som klarar av mig och mina märkliga begär. Kanske är det bäst så. Kravlöst, himmelskt och lagomextas i midvintertid
God Jul

torsdag 11 december 2014

När fyrkantigheten skrämmer mig flyr jag till poesin



Ibland tycker jag att livet blir kantigt och hårt.  Det känns som om det inte är anpassat till mina överkänsliga mentala konturer. Då behöver jag poesin för att hitta mjukare fästpunkter där mina tankar får ta den plats de behöver. Små oaser av förståelse 

Det poetiska språket är inte lika snävt och "korrekt" som vårt dagliga vardagsspråk och det sätter inte normativa tak på tankarna. Det är förmodligen den gränslöshet jag behöver för att inte fastna i fyrkantigheten som jag ständig räds. Jag klarar inte av för mycket av det tillknäppta 

Den här underbara dikten är en av mina favoriter. Den är skriven av en man jag lärde känna för några år sedan och som fick lämna det här livet alldeles för tidigt i en MC-olycka. På samma sätt som hans bror hade omkommit ett år tidigare. Ibland förstår vi inte livet och vi måste lämna det så

Vissa människor lämnar avtryck som för alltid finns kvar


När blir ett liv en lögn


*



räcker det att blunda 
hålla andan och hoppas
utan att agera


eller måste vi först se
och kanske bevisa
att saker inte blivit 
som vi hoppats
då vi aldrig gjorde



är drömmen en lögn
om den inte blir sann
då vi väljer att ej försöka



ljuger jag 
om jag avslöjar sanningar 
och hör dem likt passerande bilar
dö bort i regnvattenkaskader
försvinna med bakljusen i nattens dis
inför nonchalerande öron
och viker mig 



överträder vi gränsen 
mellan empati 
och självbedrägeri
mellan ovillkorlig kärlek
och ringaktande av Jaget
om vi Älskar andra mer än oss själva


och inte står ut


/Christer Berglin

torsdag 4 december 2014

Låt inte andras oförrätter bosätta sig i dig - där bor ju du



Någonstans inom varje människa finns en absolut harmonisk och fridfull plats. Någonstans mellan hjärtats skönhet och sinnets tjattrande tankar finns en plats av ro. Vi är inte alltid i kontakt med denna platsen inom oss själva. En av orsakerna är att vi söker den här inre ron utanför oss själva. Vi åker världen runt för att hitta det som hela tiden funnits inom. Det finns väl ett gammalt ordspråk och talesätt som lyder :

"den enda frid du kan finna på bergets topp är den frid du tar med dig opp"

Och så tror jag att det är. Tystnaden vi söker finns redan här. Den färdas inte. Den är alltid vid sitt mål. Spring inte efter den för då kommer du aldrig att finna den. Den är här hela tiden.

Jag har funnit några små knep för att lättare komma i kontakt med sin egen fridfulla harmoniplats inom sig. Fyra små hörnstenar som gör det lättare att skapa fred med sig själv. Det är ju där allt börjar. Ditt inre liv skapar ditt yttre liv och allt hänger samman. När vi hittat den här inre platsen får vi också lättare att träna upp vår "beslutsmuskel", vårt förhållningssätt till svårigheter och relationer med omvärlden


1. Att acceptera det som ÄR. Att inte leva i motstånd utan ta emot det som sker just nu och landa i det som är. Det betyder inte att du inte ska ta ansvar för ditt liv. Tvärtom det betyder istället att du inser att det enda du har kontroll och möjlighet att påverka är dig själv. Släpp sedan taget om allt det du inte kan påverka. Det finns ett zenbuddhistiskt ordspråk som ringar in det så bra. "Sitt still, gör ingenting, våren kommer och gräset växer av sig självt" Under tiden kan du släppa taget och njuta av det som är DU

2. Att äga sin egen väg. Att låta hjärtat få tala till punkt och vara öppen för vägen. Det kommer inte alltid att vara lätt. Men det kommer alltid att vara värt det. Inget i livet kan vara mer prisvärt än den "kostnad" det innebär att vara trogen sin egen väg och sitt eget hjärta. Alla kommer inte att älska det du gör, det räcker med att du i förvissning vet att vägen är din och den leds av ditt hjärta.

3. Att förlåta. Det bor så många oförlåtna saker i människors arma hjärtan. Dessa ställer sig i vägen för det rena och sanna modet som krävs för att våga vara sig själv. Det skapar små isbubblor runt hjärtat som inte släpper fram friden du redan har. Vissa saker kan vara enormt svåra att förlåta. Då är det viktigt att veta att man inte förlåter för att man tycker att det är ok att någon gjort oss illa men vi släpper taget om det för att det inte längre ska "äga" vårt mående och blockera vår inre källa. Släpp taget och gå vidare för DIN skull. Låt inte andras oförrätter bo i ditt sinne och hjärta. Där bor du

4. Var inte rädd för att göra bort dig eller för att misslyckas. Inget misslyckande är ett misslyckande förrän vi bestämmer att det är det. Alla saker som sker är lärdomar. Vissa svider till lite extra och lär oss lite "hårdare" Men se dom som erfarenheter som du lär dig av. Ta inte för allvarligt på vare sig dig själv eller livet. Vi kommer ju ändå aldrig ifrån det levande. Då är det lättare att våga, chansa och ta risken att göra bort sig lite. Det är inte hela världen. Låt oss bjuda på den

Lycka till och du...."sluta leta efter toppen för du står på den" 
som Kapten Röd så klokt sjunger