När fyrkantigheten skrämmer mig flyr jag till poesin

Ibland tycker jag att livet blir kantigt och hårt.  Det känns som om det inte är anpassat till mina överkänsliga mentala konturer. Då behöver jag poesin för att hitta mjukare fästpunkter där mina tankar får ta den plats de behöver. Små oaser av förståelse 

Det poetiska språket är inte lika snävt och "korrekt" som vårt dagliga vardagsspråk och det sätter inte normativa tak på tankarna. Det är förmodligen den gränslöshet jag behöver för att inte fastna i fyrkantigheten som jag ständig räds. Jag klarar inte av för mycket av det tillknäppta 

Den här underbara dikten är en av mina favoriter. Den är skriven av en man jag lärde känna för några år sedan och som fick lämna det här livet alldeles för tidigt i en MC-olycka. På samma sätt som hans bror hade omkommit ett år tidigare. Ibland förstår vi inte livet och vi måste lämna det så

Vissa människor lämnar avtryck som för alltid finns kvar

När blir ett liv en lögn

*

räcker det att blunda 

hålla andan och hoppas

utan att agera

eller måste vi först se

och kanske bevisa

att saker inte blivit 

som vi hoppats

då vi aldrig gjorde

är drömmen en lögn

om den inte blir sann

då vi väljer att ej försöka

ljuger jag 

om jag avslöjar sanningar 

och hör dem likt passerande bilar

dö bort i regnvattenkaskader

försvinna med bakljusen i nattens dis

inför nonchalerande öron

och viker mig 

överträder vi gränsen 

mellan empati 

och självbedrägeri

mellan ovillkorlig kärlek

och ringaktande av Jaget

om vi Älskar andra mer än oss själva

och inte står ut

/Christer Berglin