En blyg enstöring som inte tar skit

Jag är nog vad många skulle säga en väldigt social person. En kompis sa en gång att jag är ett socialt geni t o m. Förmodligen benämns nog också extrovert i samband med mitt namn. Säkert också oblyg och framåt. Ja jo det är nog vad man kan tro. Och till en viss del stämmer det

Men det är inte hela sanningen. Eller om andra vill ha in mig i det facket så varsågod. Det får man väl göra hur mycket man vill. Det här är inte ett nu-ska-jag-tala-om-för-er-hur-ni-ska-uppfatta-mig-inlägg. För självklart äger ni en egen bild av mig. Den har jag inte med att göra. Så som jag har en bild av dig alldeles för mig själv 

Nej kanske handlar det mer om att jag vill nyansera bilden av mig en aning och berätta vad som gömmer sig bakom det där, till synes, sociala monstret. Det är så lätt att man uppfattar en person utifrån det man ser på utsidan och sätter därmed en stämpel på vederbörande. 

Men vi måste komma ihåg att hela insidan syns inte alltid på utsidan. 

Jag skulle själv kalla mig introvert. Men det är ju nästan ett skällsord i vår hypade värld där alla ska vara i frontline, ta plats, låta sig höras och "vara någon" genom att sticka ut på allehanda sätt

Men det hjälps inte. Jag är en person som får energi av att vistas i ensamhet. Jag MÅSTE ha ensamhet för att inte gå vilse och tappa bort mig själv i vardagen. 

Jag är också otroligt blyg. Ja jag förstår att alla ni som träffat mig som föreläsare, lärare osv nu säger NEJ det stämmer väl inte. Men jo jag är blyg när jag är privat. Det är också så mycket lättare att ta plats som coachen/läraren/föreläsaren än som Emma. Att ta betäckning bakom en roll. Men idag låter jag inte blygheten styra mig. Jag utsätter mig för det som känns obehagligt och växer därigenom enormt. Bit för bit växer jag upp till den person jag vill vara. Man kan fostra sig själv. Jag lovar det går. Jag är ett levande exempel

Jag känner mig också väldigt ofta ensam. Även i sällskap. Jag har ett utanförskap som jag burit med mig sedan barnsben. Jag "tillhör" sällan. Ibland har jag velat gå till någon forskande psykoanalytiker som kunnat gräva fram något smaskigt som föranleder detta. Av ren nyfikenhet. Men det har liksom inte blivit av (ännu) 

Däremot har jag blivit lite av ett proffs på att skapa högt förtroendekapital hos andra människor väldigt snabbt. Ibland även hos sådana som jag själv inte alls känner att jag klickar med. Märkligt. 

Det är nämligen viktigt för mig att vara genuin. Sann efter allra bästa förmåga. Ofta lyckas jag. Men långt ifrån alltid. När är jag inte sann då? Ja det finns fortfarande kvar små rester efter "duktig-flicka" syndromet som vill bli älskad och omtyckt av ta mig piiiip alla. Då kan jag offra mig själv för att tillfredsställa andras förväntningar och falla offer för andras härskartekniker. Skillnaden nu när jag mognat lite är att jag oftast har förmågan att se när det här håller på att hända. Och där och då jag bli en bredbent "Grynet" som säger till mig själv Nej jag tar ingen skit. Och så tar jag sats och gör det som behövs göras för att vara sann i situationen. Även om det innebär att jag inte gör alla andra nöjda. Jag blir bättre och bättre på att stå upp för mig själv, våga vara obekväm och gilla mig själv ändå. Med andra ord vara sann i situationen även om det innebär att någon annan inte får mig dit dom vill. Men det har tagit tid att komma hit. Mycket jobb med mig själv och en och annan dipp ner i diket på vägen.

Så vad ville jag jag säga med detta då. Ja jag tror jag försöker hosta ur mig att människor är så komplexa. Vi är så mycket mer än en platt bild som uppfattas utifrån. Och det är ok att vara både extrovert, introvert, blyg, oblyg, framåt och en eremit samtidigt. Det är ok att vara den man är inför sig själv. Det är värre om vi tror att andras bild av oss är den "rätta" som vi själva måste anta. 

Nej den bilden av dig som du VILL ha kan du dessutom omforma, nyskapa och förändra om du VILL det. Eller så kanske du vill hitta tillbaka till en bild av dig som du känner att du förlorat på vägen. Ett grund-jag som gått vilse. Låt då inte andra vara där och tala om vem du är. För det är deras bild. inte din

SÅ vem är du när ridån har gått ner och alla gått hem till sig? Vet du själv eller forskar du vidare, precis som jag ? 

Du bestämmer vem du är