tisdag 17 oktober 2017

Där kom jag på mig själv med handen i kakburken minsann



  Igår var det en sådan där dag ni vet. Allmänt kallad i mannamun för en skitdag. Jag var långt utanför mig själv och snurrade. Ivrigt vägledd av egot. Tills jag kände S T O P P vänta nu. Vad vill den här ångestkänslan säga mig. Stanna upp och möt den. Jag upptäcker mig själv vara lite offer. Men usch vad den offerkoftan smiter åt och sticks.

Jag är ju, som en del av er vet,  en anhängare av attraktionslagen. Den natur/grundlag som allt existerande lyder under. Vare sig vi tror på den eller inte. Skillnaden om vi tror på den är att vi har nytta av den. Ni kan gärna läsa mer HÄR om ni inte redan vet vad det är. Ibland glömmer jag dock detta mitt i livets villervalla. Dock glömmer inte lagen mig så den är ju aktiv även när jag leker offer för en dag. Och konsekvenserna lyser självklart inte med sin frånvaro. När jag lever i motstånd, offertänk och negationer skapar jag per automatik ett motstånd i mina energifält som drar till sig händelser, människor och upplevelser av samma stagnerande negativa karaktär. Jag ska nu inte gå in på kvarkar, morfiska fält och kvantmekanikens detaljerade utformning (även om jag är så nördig att jag gärna skulle vilja det) Men det är så outsägligt intressant vad som händer när vi omedvetet ställer oss i vägen för vårt eget välmående och gapar att det är för jävligt att inte det goda händer. När det är vi själva som blockerar.

 Det är intressant när jag iakttar mig själv stå där med handen i kakburken och frossa runt i jämmer elände och självömkan och samtidigt förvänta mig resultat av en helt annan godare karaktär. Lite som att stoppa in en banan i juicepressen och förvänta mig att apelsinjuice ska komma ut.

Nåväl det är lärorikt att beskåda sig själv och blotta sin mänsklighet

Det är inte alltid lätt att, samhälleligt, vara en person som lever utifrån att allt är energi, energifält och att vi alla är förbundna med en större helhet. Tro mig man stöter på människor som tycker att man är enormt provokativ. Det är inte heller lätt att ofta mötas av skepsis i ett samhälle där den stora massan lever i en övertygelse om att vi är offer, har ingen möjlighet att påverka samt att vi inte har ett högre medvetande. Samma massa har också gått på myten om att lyckan står att köpa för pengar och att lösningen på våra inre problem finns utanför oss själva.  

Men jag kan inte kräva att alla gör samma resa som jag. Det enda jag kan göra är att befinna mig i rätt element så mycket jag kan. Att se till att jag fyller på mina livsrum med det jag vill se mer av. Kanske i form av människor, kärlek, öppenhet, nyfikenhet och förhållningssätt som stödjer det jag tror på att lever utifrån. 

När jag vistats i sammanhang med min raka motsats ett tag händer ofta det som hände igår. Jag dras omedvetet med. Men det är oftast högst tillfälligt. Jag "vaknar" till och säger till mig själv - Hey baby nu har du tagit av vid fel mentala avfart igen. Vad gulligt, tänk att du aldrig lär dig. Vänd och inta rätt livsriktning så du kommer upp på banan igen. 

Och som vanligt levererar jag inga sanningar utan bara livsperspektiv 
Och detta perspektiv är mitt :) 

Gillar du det jag skriver, låt dig inspireras. Gillar du det inte, bara släpp det och gå vidare med din dag

Keep up the good work och ta hand om er

/Emma

3 kommentarer:

  1. Jag älskar din attityd mot livet, att du inte påtvingar någon och att jag är i min fulla rätt att ta till de ord jag vill av det du skriver. Idag är det en sådan dag då jag gräver i mig själv, ska sluta med precis ALLT... för vad är jag liksom? Vem tror jag att jag är? Självömkan och vill helst ha stöd från omgivningen... men vet du Emma, den enda som kan rycka upp mig själv är JAG. Det är JAG som kan få mig att gå vidare, släppa taget och låta mig få sörja ifred. Jag vet att det går över. Jag vänjer mig. Tillslut Är en sorg en vana som blir ödmjuk och tillåtande. Som du säger "olycka" drar till sig "olycka" om jag nu går ut med ett leende på läpparna kanske jag möter någon där ute som är beredd att ta emot. Vem vet vart det leder. Sorg är för tung att bära även när den inte handlar om döden. Ja det är en sådan dag av självömkan, att bara lägga av. Det är ingen idé. Alla andra är bättre. Men vill jag tänka så? Jag gör det ju inte egentligen. Men känner ett visst motstånd till att släppa den där självömkan hur illa den än gör mig.
    Kram Emma!

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja ibland känns det verkligen så. I know. Och kanske är det ett meddelande till oss själva. Från oss själva på ett högre plan liksom. Kanske behöver vi falla lite för att inse något som vi förtränger. Jag behövde det igår. Och ur det växer lärdom. Vi blir liksom aldrig fullärda. Och tur är väl kanske det
      Kram på dig
      E

      Radera