lördag 8 juni 2013

I mina vener rinner poesi

Foto : Josephines Foto

Nej min kära vänner, nu var det länge sedan jag publicerade min poesi här på bloggen. Jag vet att inte alla gillar eller förstår sig på poesins uttryckssätt. I mina vener rinner det alltid poesi så jag kan inte låta bli att dela med mig av mina ord emellanåt. Jag har för avsikt att ge ut en diktsamling inom kort också. Manuset ligger faktiskt färdigt redo att skickas till förlag som känns intressanta. 

Det poesin gör för mig är något som det vardagliga språket inte klarar av. Jag finner ofta att vardagssnacket är för snävt och trångt för att kunna uttrycka det som jag innerst inne bär på. Ni vet längst in där hjärtat är som skörast och känslorna som närmast. Då drar jag fram det poetiska melodiska och totalt fria uttryckssättet ur bakfickan för att lättare få fram det jag vill förmedla. Förmodligen den obotlige romantikern i mig som behöver stimuleras. 
Vad vet jag....


Jag har alltid haft lite svårt för det här med verklig(het)
jag håller mina sanningar 

och min glasklara intrikata ton 
när ljudet inte längre når fram 



med all litenhet och slitenhet 
mitt sköra nakna jag 
blottar själaskärvor i motljus 
där substans ger perspektiv 
karvar av det ytan förskönar 
släpper in liv i sprickor av vardag 



ibland behöver jag det karga 
det rena 
det sanna i ruiner som aldrig ljuger 
jag behöver slå mig sann 
mot det som aldrig någonsin vinner 



det sanna i att vara operfekt vacker 
och min sårbarhet nära 
hålla rädslan i handen 
när jävlighet drar vapen 



det finns ingen sanning 
bara himlar att tro på 


You can´t put life on hold eller kom så lever vi som fan


dö inte inte så förbannat i gryningsljus och vardagsmagi. håll dina andetag intill revbens exkluderande puls. bara håll. att låtsas är att svika (sig själv). så lyft dina drömmar ovan ytans spegelstjärnor och låt bara tiden stå förutan. det minsta vi är skyldiga dem är att tro på dem. för kroniska drömmare som oss ryms hela jävla himlen på jorden. i tystnad känner jag dina intrikata rädslor skrattar dansande på slaka linor i hopp om att falla. falla. falla handlöst genom skikt efter skikt. så dö inte ifrån dig själv nu igen. medan livet fortfarande äger en puls. dagarna skänker chans efter chans. inget är så ärligt och levande som du. och inget är så smärtsamt som att dö inuti själva livet. så kom och släpp ut alla regnbågsfjärilar över nattfjärden där livsandarna fortfarande väntar. 

4 kommentarer:

  1. Härligt, vackert och nödvändigt med poesi!
    Lycka till!
    Kram Helen

    SvaraRadera
  2. Vackert skrivet!

    För mig är poesin en del av mig ända sedan jag var barn. Har alltid skrivit dikter. Fast det känns inte som att jag skriver dikter, utan mer som att de kommer till mig av sig själva. När jag minst anar det.

    Lycka till med diktboken! Jag tror att diktens korta form kommer att bli allt mer uppskattad av människor i vår stressiga tid. Det är avstressande att läsa dikter. Och en liten dikt kan ibland ge lika mycket känslor och insikter som en hel roman, tycker jag.

    Kram
    Anna-Karin

    SvaraRadera
  3. Åh, så härlig du är med din poetiska kärleksfulla ådra och budskap :)
    Fortsätt att va' precis som du är - du jordiska ängel :)
    Jorden o världen behöver dig :)
    (ps, hur känner du för Healingkoderna?, kärleksfullaste healingen från vår Herre)
    :D

    SvaraRadera

INSPIRATIONSHELG

Tillhör du också en av oss som levt upp till andras förväntningar gång på gång. Trots att det ibland inte alls legat i linje med Din...