måndag 31 augusti 2015

Är du olycklig eller känner du en känsla av olycka inom dig


Tänk så många gånger vi gör oss till en sammansvetsad enhet med upplevelserna som omger våra liv. Ta bara hur vi uttrycker oss "jag ÄR olycklig"  jag ÄR arg" eller"jag är kränkt".  Men kära vänner vi är inte olyckliga - vi känner en känsla av olycka inom oss. Vi ÄR inte arga -  vi upplever en känsla av ilska. Och vi är inte kränkta - vi upplever just nu en känsla av att vara kränkta. 

Kränkthet kan bara uppstå när vi själva bestämmer oss för att det är det vi vill känna och därigenom benämner det så. Ja jag vet att det är lite uppkäftig men tänk ett varv till. Kanske det kan ligga en liten sanningskvot i tanken. Vi spånar lite till

I de allra flesta fall är det inte situationen i sig som gör oss olyckliga utan våra tankar och känslor om situationen. För omständigheten/situationen i sig är ju alltid helt neutral. Ta bara det här att det finns lika många olika sätt att reagera och agera på en situation som det finns människor som är involverade. Alltså finns det inga inkluderade inneboende känslor eller tankar i själva omständigheten. 

Då kommer ju nästa fråga. 

Kan vi distansera oss och försöka vara medvetna om hur vi reagerar istället för att direktreagera? 

Finns det fler sätt att förhålla sig som skapar en lite större lättnad inombords?

Kan vi prova att vara medvetenheten bakom tanken?

Försök för en stund och var medveten om att det du tänker faktiskt ger upphov till det du känner. För vi kan ju aldrig husera en positiv känsla om vi har en negativ tanke. De ligger alltid i linje med varandra. Prova själv får du se

På samma sätt är det också viktigt att inte låta andras tankar och uttalanden sätta en slags sanningsstatus på oss inför oss själva. Om någon annan uttrycker att du är vårdslös, dum och besvärlig så betyder det inte att du ÄR det. Det betyder bara att någon annans upplevelse (tanke och känsla) av dig ser ut så. Det finns ett lugn i att låta dom ha den upplevelsen. Men låt den också stanna där i den andra personen. Den behöver inte nödvändigtvis ha något med din  din upplevelse av dig att göra. Visst kan det ibland vara av värde att ta in hur man upplevs av sin närmaste omgivning men kom ihåg att den tillhör dom. Och vad du sedan vill göra av informationen är en helt annan sak. 

Så fundera. Finns det någon relation, omständighet eller upplevelse som du kan frigöra från tankar och känslor och se på helt neutralt för en stund. Ta sedan ett djupt andetag och fråga dig - kan jag förhålla mig på ett annat sätt till detta som skapar en större lättnad inom mig

Lycka till

fredag 28 augusti 2015

86 400 på kontot per dag




Idag är en sådan här dag (igen) då jag skulle vilja peta ner hela världen i ett blogginlägg
Ni vet en sådan där dag då hela insidan bubblar av tankar och funderingar som vill komma ut och få ett språk. Det känns som om jag vill låta orden få se dagsljus och på så sätt skapa lite mer struktur under min regntrassliga hårkalufs. Nåväl så pass mycket struktur som min röriga hjärna kan härbärgera i alla fall. 

Jag skulle vilja avverka ämnen som t ex psykisk ohälsa, kärlekens äkthet och smärta, ytlighet,  kroppens fantastiska formäventyr som ofta förtrycks av nedärvt självförakt, Kristina Lugns lyrik, politiska strukturer i vårt avlånga land och huruvida förtroendevalda politiker håller sina löften. Ja just ja,  jag skulle vilja ventilera varför så många fortfarande väntar på att livet ska börja och hur det kommer sig att en miljon människor i Sverige vantrivs på sina arbeten också. 

Men mest vill jag nog ändå sätta ord på tanken om varför vi inte gör det vi vill i rädsla för att andra inte ska gillar´t eller att vi ska misslyckas. Ja det är nog det som allt som oftast grumlar mina tankemönster. Jag drabbas av det själv emellanåt. 



Vi pratar om att vi "skulle vilja" så många saker som vi inte gör. Vi känner att vi längtar efter något som vi inte tar oss för. Och vi förminskar oss på ett sätt som vi tror att andra förväntar sig av oss. Men vi har faktiskt inte råd med alla dessa stagnerande tankar om våra liv. Det är som om vi inte förstått att vi lever mitt i direktsändningen och den är begränsad till en viss tid. Vi ska dö en vacker dag. Men alla andra dagar ska vi inte dö. Så varför inte göra allt det där vi vill och längtar efter. Blunda, sträcka ut armarna och hoppa rakt ut och lita på att livet tar emot. Det har ju faktiskt gjort det fram till idag eller hur. Annars skulle vi inte sitta här idag. Vi är så rädda att vi liksom blir fast här i något slags väntrum. But we can´t put life on hold. 

Jag tror att det var Stina Wollter som sa en gång " Det känns som om vi hoppar rakt ut i ett svart hål men så fort vi tagit sats och hoppar är det som om det växer ut en ny bit mark under våra fötter och livet tar åter emot oss" Jag älskar verkligen den tanken. Om vi inte vågar kommer vi aldrig få veta om/hur det gick. Och om det inte blir exakt som vi tänkt oss kanske det blir något annat. Ännu bättre. 
Jag pratar inte om att det måste vara stora saker eller världsomvälvande.  Jag pratar om den där längtan som många av oss har inom oss och som vi hela tiden tystar ner eftersom vi inte vågar. Eller kanske ännu värre, någon annan har talat om för oss att vi inte kan, ska eller borde följa vår dröm eller längtan. 


Livet är dig givet att användas. Inte tittas på eller sparas till sedan. 

Vad skulle du göra om du fick 86 400 kr insatt på ett konto varje dag med en instruktion om att du var tvungen att använda dessa och njuta av dom annars skulle dom gå om intet. Du fick inte spara dom till sedan. Inte låna ut dom. Bara förvalta dom i nuet och njuta av dom. Eller säga bye bye till dom. Vad skulle du göra då? 
Japp jag tror att alla svara likadant. Och faktum är att vi får 86 400 demokratiskt fördelade sekunder varje dag. Hur njuter av dina och hur förvaltar du dom? Eller låter du dom passera i väntan på att något bättre ska hända en annan dag. Ja det står dig valfritt. Och mig också. 




Så därför tänker jag göra den här dagen (också) till något alldeles speciellt. Klä mig i mina finaste kläder som jag känner mig vacker i. Äta favoritmat, Dricka ett glas vin. Läsa mer Kristina Lugn. Dansa och sjunga. Kramas. Måla. Skita i dom som inte gillar mig. Och jag tänker definitivt använda några av dessa 86 400 till att känna tacksamhet. Ja, tacka för att jag har den ädla och högst värdefulla möjligheten att förvalta ett liv. Det är banne mig stort 
de´om ni frågar mig

Ha det gott...och kom ihåg att du är störtskön även om någon annan försöker få dig att tro något annat

onsdag 26 augusti 2015

Tankar från en 47-årings födelsedag


Att leva modigt med vidöppet hjärta är egentligen mitt enda sätt att leva. Jag har försökt att leva på andra sätt i tron om att jag bör, borde eller måste anpassa mig och passa in. Ett antal idoga försök har gjorts att bli mer "ordentlig" och på så sätt minska differensen som ibland uppstår mellan min inre längtan och vardagens krav. 

Det är egentligen inte svårt att leva efter sitt eget modiga vidöppna vildhjärta. Problemet är att behålla det öppna hjärtat när omvärlden gör vad den kan för att stänga hjärtat och knuffa in en i konventionella normer och förutbestämda ramar. Då uppstår det problem om man inte är väldigt modig och otroligt rustad för omgivningens ständiga påtryckningar. Det är inte jag. Jag är ömhudad, skör och känslig. Men jag är stark och frisinnad och har hela hjärtat fyllt av vilda fjärilar som ständigt vill komma ut. Fast modig är jag nog i allra högsta grad eftersom jag ständigt behöver gå emot de inneboende rädslor som bubblar upp och försöker få mig att backa och avstå från att följa hjärtat, släppa ut fjärilarna och göra de saker jag passionerat brinner för.

Jag fyller 47 år idag och jag har fortfarande inte de där sparade kapitalen på banken, den där flådiga villan eller bostadsrätten, båten, årliga Mallorcaresan och den trygga 10-åriga fasta anställningen. Ibland känner jag mig som en förvuxen 12-åring men med lite klokare funderingar i bakfickan. En överlevd barnrumpa som fortfarande klättrar i träd och lyssnar på svensk pojkpopsmusik på högsta volym och sjunger med som om jag vore ensam på planetens yta. Nåväl jag kan också sitta och diskutera världspolitiska samhällsstrukturer, existensens betydelse och utvärdera de stora filosofernas inverkan på vår evolutionära utveckling. 
Jag har nog ett rätt brett spektra på min livspalett förvisso. Det gör inte saker lättare när det gäller att hitta ett sätt att leva med ett öppet modigt hjärta i en värld som vill annorlunda. 

Jag får inte in i min lilla hjärna vad syftet är med ekorrhjulet t ex. Jag försöker men har hittills misslyckats med att förstå varför vi biter ihop, kämpar på och håller ut på våra jobb när hela själen skriker om att få LEVA mer och arbeta mindre. En miljon vantrivs på sina jobb bara i Sverige. 

Det finns inte en chans att jag förstår varför det är förutbestämt att man måste ha vissa kläder vid vissa åldrar. Vi klär väl oss i det vi känner oss vackra och bekväma i eller. Hej då stilpoliser och trendmaffian som försöker få mig att känna mig förminskad. Jag ÄR fin när jag känner mig fin. Punkt. 

Och hur i hela friden kan det vara möjligt att vi förbjuder nakna vackra kroppar i offentlig media och liknande men tillåter skändanden och avskurna halsar i densamma. Hur kan det anses fult och äckligt att amma sitt barn. Vad är det jag missat? 

Hur kan gemene man irritera sig på vackra människopar som öppet visar sin kärlek på en buss eller spårvagn och resonera i termerna av att "sånt där hångel kan man pyssla med hemma" Men hallå kärlek är väl bara vackert oavsett var vi ser den. Har det gott så långt att vi blivit så tillknäppta och avstängda att vi inte klarar av att se andra lyckliga eller vad är grejen? 

Och sist men absolut inte minst. När blev det "fint" att vara stressad och så upptagen att hela almanacka svämmar över. Exakt var blev det lite skämmigt att vara en flanerare som lufsar runt i vardagen emellanåt och gör inget och som väljer så tom almanacka som möjligt för att låta livets storhet ha en chans att komma emellan. 

Ja just ja, jag höll ju på att glömma min sista och största fråga - hur i helvete (ursäkta valet av vokabulär men jag måste krydda till det lite när jag blir upprörd) kan det fortfarande 2015 finnas homofobi och människor som på riktigt tror sig vet vilka andra människor ska älska. Hur kan det finnas på-riktigt-människor som tror att kärlek kan styras likt en jäkla strukturmodell eller organisationsplan för livsleveri. KÄRLEK är den största kraften var ur vi alla en gång blivit en frukt av. Och den kraften går dit den behövs. Den är ren och sann och kan varken dresseras eller rättas in i led. Vilka människor som genom den rena sanna kärleken hittar till varandra är väl helt sanslöst oväsentligt för andra och bara otroligt vackert. Alltid. 

Näh det är inte lätt att leva efter sin egen barometer utan att "åka med" i det högpresterande samhälle vi lever i och är en del av. Det är absolut inte lätt att behålla sig själv när omgivningen rynkar på näsan och tänker att man är något slags flummare som inte förstått normerna, strukturerna och de outtalade livsreglerna som alla "måste" följa. 

Men vem har rätt och vem har fel. Finns det sanningar och riktlinjer som är rätt för alla och envar. Och vem har sagt att det jag säger är mer rätt än det du säger. Det kanske är tvärtom. Det viktiga är att det du gör i ditt liv är rätt för dig och det jag gör i mitt liv är rätt för mig. Nu och här. 

Så om du lyckats med konststycket att höra den där inre subtila rösten och fått upp ditt hjärtas dörr på vid gavel se då till att försöka hålla den öppen och låt ingen annan vara där och knäppa till, stänga igen, rätta till och förminska dig. Vi behöver människor som vågar stå upp och glittra i sitt eget ljus även om det inte alltid gillas av andra.

All kärlek till er

lördag 15 augusti 2015

Att åldras med värdighet och veta om att det är ett privilegium


Vackra härliga livsglada och stilmedvetna mogna män som vet om att det här med att åldras är ett privilegium som inte är alla förunnat.
Hela jag bubblar av glädje när jag ser dessa modiga härliga människor som är mer levande än många 25 åringar

Livet är livat

måndag 10 augusti 2015

När tegelstenar blir livsbejakande änglar

Jag är en sakletare i största Pippi Långstrump-anda. Jag hittar alltid potentiella konstmaterial på mina många och långa promenader. En konstnärsvän till mig sa att "en konstnär jobbar jämt och är alltid ledig" Och ja så är det nog. Kreativiteten hoppar runt i min skalle för jämnan. And I like it... (oftast) Det senaste fyndet som blivit konst är några vackra små tegelstenar som låg och bad om att få bli livsbejakande änglar med hjärtat i halsgropen, frisläppt barm och runda höfter. Här är resultatet... heart emoticon 

Texterna är: 

"Man blir som man blir och jag blev rätt snygg"
"Opss...höll på att glömma att jag redan är helt ok"
"Inre frid, balans och chips det är fina grejer det"
" Du behöver inte förstå mig, det räcker om du älskar mig som fan"
"Ständig livskris men rätt skön ändå"
"Fri, stark, modig och stolt"









måndag 3 augusti 2015

Den där sommaren som levererar


Den här sommaren har hittills varit lätt att tycka om på flera sätt
Den har bjudit mig på mer än jag någonsin kunnat begära
Jag har förvisso jobbat nästan hela juli men det har inte gjort något
Jag har njutit sommar och skapat små öar av njutning ändå.
Allt blir vad vi gör det till är förvisso en klyscha. Men det finns en anledning till att den är just en utsliten fras som använts så många gånger. 


Jag har umgåtts med mina nära och kära. De är ovärderliga för mig.
Att vara med mina barn är alltid "top of the tops". De är så jäkla kloka de där människoungarna
De är otroligt olika alla tre. Det ser jag förvisso som ett bra betyg eftersom vi bevisligen låtit dom formats till dom tänkande  individer dom är och inte tryckt ner dom i en förutbestämd mall.



Jag är så rädd om min dyrbara relation till dessa vackra människor som bott i mitt inre moderskapsrum. Och jag förvandlas till en stark rytande björnhona varje gång något hotar dom på ett eller annat sätt. 


 Den här sommaren har också blommat något alldeles överdådigt och generöst. Som ett koloristiskt inferno som utspelar sig mitt framför ögonen. Och jag bara kastar mig raklång ut i njutning. Det är nästan som en kärleksakt att insupa doft och skönhet och stänga världen utanför när jag hamnar i en rosenbuske eller en ljuvlig kaprifol. Jävlar vilket bra humör gud måste ha varit på när han slängde ihop det där med blomsterfägring
Jag har sagt det förut och jag säger det igen. En väldoftande vacker ros är naturens eget sätt att säga jag älskar dig


Men jag har också spenderat ensamstunder med hon som är jag
Eftersom jag har en enorm integritet och skriande behov av att vara själv och göra saker med bara mig så  får jag se till att tillgodose även detta.



Ensamfikat på caféer, vandrat i skogen, målat, läst i timtals på stadsbiblioteket och vandrat längs havet och lyssnat på vågor och samlat strandfynd. Det finns en drift i mig som behöver ensamheten. Jag tror att det är för att särskilja de yttre distraktioner från omgivningen och den egna subtila rösten.

  

Och jag har suttit under ett träd intill en näckrosdamm och lyssnat på fåglarnas samtal och läst dikter av Eeva Kilpi. Denna ljuvliga finska framlidna poetissa som skrev rakt, okomplicerat och otroligt innerligt. Jag behöver poesin för att inte gå vilse i konventioner, samhällsnormer och annat själsdödande trams som förminskar min identitet. Det är så lätt att tappa bort vad som är viktigt på riktigt om vi inte bemannar gränsposteringen till vårt själs rum och längtan.


Ja hittills har den här sommaren verkligen levererat
Och nu ser jag fram emot resten. En hel sensommarmånad med samma intensitet och njutning. 
Augusti kom låt oss älska varandra både hejdlöst och villkorslöst - allt är nu



söndag 2 augusti 2015

När glaset blir ett sätt att uttrycka


Jag är väl egentligen ingen direkt älskare av glaskonst. Jag finner det nog en aning insmickrande, vilket gör mig rätt ointresserad. Men det finns ett undantag. Det är Bertil Vallien
Hans enastående glaskonst har alltid fascinerat mig. Hur han uttrycker allt från den egna sonens bortgång till Iraks kvarlämnade rester efter krig i sin konst. Hur han genom att brottas med glaset lynniga hetta lyckas skapa dimensioner av upplevelser i varje skulptur är sannerligen en säregen konst. Han har också bl a gjort båtar som ska symbolisera livsresan från början till slut på ett personligt och unikt sätt

Ni som är intresserade av denna fantastiska konstnär eller av glaskonst kan just nu avnjuta en riktigt fin dokumentärfilm på SVT-play 

Varm rekommendation






INSPIRATIONSHELG

Tillhör du också en av oss som levt upp till andras förväntningar gång på gång. Trots att det ibland inte alls legat i linje med Din...