Skit i lite "borden" och häng lite mer i nuet

Att hitta lycka där någonstans mitt bland all vardag, "livsleveri" och annat smått och gott kan vara en knepig företeelse har jag upptäckt. Jag har ju genom mina många år som coach mött många människor som kämpar på med detta i sina liv rätt hårt. Och jag tror att det här med "kämpandet" och jagandet är problemet som gör att man känner att man inte riktigt hittar det här som man kallar lycka. Det blir kontraproduktivt och tar mer än det ger.

Hur menar jag nu då. Jo jag tänker så här.

När man vistas med barn och hundar får man hjälp att bli närvarande i varje nytt gnistrande NU
De är våra läromästare. 

Om vi skulle sluta styra, ändra, kämpa, kontrollera och motsätta oss verkligheten och nuet en aning så skulle en märkbar förändring ske. Om vi skulle våga byta fokus från kamp till tillit. Från motsättning till acceptans och observation så händer något. Om vi för ett kort tag provar att inte tro så blint på alla våra tankar och föreställningar om hur livet "borde" vara och istället låta livet ge oss en chans att servera nuet så som det är.  Och verkligheten den är ju alltid vad den är.  I varje nytt nu. Oavsett. Men hur verkligheten uppfattas och bemöts det hänger på dig.

Livet är inte som det är - det är som det känns. 

Men varför det här nu då? Jo därför att i nuet hämtar du alltid din kraft. I nuet bor alltid ditt liv. Om vi tappar närvaron och fokus i nuet tappar vi liv, kraft och förmåga till uppskattning. 

Så prova att sluta att skapa artificiella mentala matriser av hur verkligheten borde vara här och nu . För dessa matriser lägger sig ovanpå verkligheten och skymmer sikten och närvaron av nuet.  Det blockerar den verklighet du befinner dig i. Om vi ständigt har denna motsättning mot det som är har vi också tappat förmågan att njuta av det som serveras framför ögonen på oss. Vi lever alltså i en mental konstruktion om något annat istället för att kasta oss raklångt i livets NU. Uppror mot det som är helt enkelt. 

Självklart kan vi behöva se hur saker "borde" vara om vi är i stånd att införa en förändring. Alltså en tanke, ett mål och ett agerande. Men det är en annan sak, som vi kan ta en annan gång. Men även då behöver vi omfamna vårt nu för att sedan ta oss till en bättre önskad plats. Och om vi inte riktigt vet vart vi vill varför inte se vad som finns där vi står, under tiden. 

Summa summarum av detta då är att om du befinner dig i en situation där dina tankar/föreställningar inte stämmer överens med din verklighet i detta nu har du en pågående inre konflikt. Prova att släppa dina tankar om hur saker borde vara annorlunda och försök se det goda i ditt liv där du står. Höj blicken. Känn vinden i ansiktet och observera vad som är att inhämta från ditt nu. Det måste inte vara varken bra eller dåligt. Bara observera, acceptera och känn in att du inte för ett motstånd mot något. DÄR...exakt där finns din högsta potential, livskraft och energi.

Livet vill dig väl - ge det en chans att visa dig det

Lycka Till...och som jag brukar säga tro inte på mig - prova själva vet ja´

Puss love and understanding

Inbjudan till ett möte

Jag vet att jag publicerat den här dikten av Oriah Mountain Dreamer förut.

Och jag kommer förmodligen att göra det igen

Den väcker så mycket i mig och jag Ä L S K A R  den

Håll till godo gott folk och var rädd om er

”Inbjudan till ett möte” 

Jag bryr mig inte om hur du tjänar ditt uppehälle. Jag vill veta vad du längtar efter och om du vågar drömma om att nå din längtans mål.

Jag bryr mig inte om hur gammal du är. Jag vill veta om du vågar göra dig löjlig för kärleks skull, för dina drömmar, för att känna att du lever.

Jag bryr mig inte om vilka planeter som står i konjunktion med din måne.

Jag vill veta om du har nått djupet i din sorg, om du har låtit dig öppnas av livets svek eller blivit knuten och sluten av rädsla för mer smärta.

Jag vill veta om du kan sitta hos smärtan, min eller din, utan att försöka dölja den eller förminska den eller bota den.

Jag vill veta om du kan vara i glädjen, min eller din, om du kan dansa ohämmat och låta extasen fylla dig ut i tå- eller fingerspetsarna utan förmana oss att ta det varligt, att vara realistiska, att minnas våra mänskliga begränsningar.

Jag bryr mig inte om ifall den historia du berättar för mig är sann. Jag vill veta om du kan göra någon annan besviken för att vara sann mot dig själv; om du kan bära att bli anklagad för svek och inte svika dig själv; om du kan vara trolös och därför tillförlitlig.

Jag vill veta om du kan se skönhet även när den inte är vacker, varje dag och om du kan ösa ditt liv ut dess närvaro.

Jag vill veta om du kan leva med misslyckande, ditt eller mitt, och ändå stå vid stranden av sjön och ropa ”Ja!” till den silvriga fullmånen.

Jag bryr mig inte om var du bor eller hur mycket pengar du har. Jag vill veta om du kan stiga upp efter en natt av sorg och förtvivlan, trött och sliten in i märgen och göra det som behöver göras för barnen.

Jag bryr mig inte om vem du känner och hur det kommer sig att du är här. Jag vill veta om du tänker stå med mig i eldens mitt och inte vika undan.

Jag bryr mig inte om var eller vad eller med vem du har studerat. Jag vill veta vad som håller dig uppe, inifrån, när allt annat brister.

Jag vill veta om du kan vara ensam med dig själv och om du verkligen trivs med ditt sällskap i de tomma stunderna.

/Oriah Mountain Dreamer

Där kom jag på mig själv med handen i kakburken minsann

  Igår var det en sådan där dag ni vet. Allmänt kallad i mannamun för en skitdag. Jag var långt utanför mig själv och snurrade. Ivrigt vägledd av egot. Tills jag kände S T O P P vänta nu. Vad vill den här ångestkänslan säga mig. Stanna upp och möt den. Jag upptäcker mig själv vara lite offer. Men usch vad den offerkoftan smiter åt och sticks.

Jag är ju, som en del av er vet,  en anhängare av attraktionslagen. Den natur/grundlag som allt existerande lyder under. Vare sig vi tror på den eller inte. Skillnaden om vi tror på den är att vi har nytta av den. Ni kan gärna läsa mer HÄR om ni inte redan vet vad det är. Ibland glömmer jag dock detta mitt i livets villervalla. Dock glömmer inte lagen mig så den är ju aktiv även när jag leker offer för en dag. Och konsekvenserna lyser självklart inte med sin frånvaro. När jag lever i motstånd, offertänk och negationer skapar jag per automatik ett motstånd i mina energifält som drar till sig händelser, människor och upplevelser av samma stagnerande negativa karaktär. Jag ska nu inte gå in på kvarkar, morfiska fält och kvantmekanikens detaljerade utformning (även om jag är så nördig att jag gärna skulle vilja det) Men det är så outsägligt intressant vad som händer när vi omedvetet ställer oss i vägen för vårt eget välmående och gapar att det är för jävligt att inte det goda händer. När det är vi själva som blockerar.

 Det är intressant när jag iakttar mig själv stå där med handen i kakburken och frossa runt i jämmer elände och självömkan och samtidigt förvänta mig resultat av en helt annan godare karaktär. Lite som att stoppa in en banan i juicepressen och förvänta mig att apelsinjuice ska komma ut.

Nåväl det är lärorikt att beskåda sig själv och blotta sin mänsklighet

Det är inte alltid lätt att, samhälleligt, vara en person som lever utifrån att allt är energi, energifält och att vi alla är förbundna med en större helhet. Tro mig man stöter på människor som tycker att man är enormt provokativ. Det är inte heller lätt att ofta mötas av skepsis i ett samhälle där den stora massan lever i en övertygelse om att vi är offer, har ingen möjlighet att påverka samt att vi inte har ett högre medvetande. Samma massa har också gått på myten om att lyckan står att köpa för pengar och att lösningen på våra inre problem finns utanför oss själva.  

Men jag kan inte kräva att alla gör samma resa som jag. Det enda jag kan göra är att befinna mig i rätt element så mycket jag kan. Att se till att jag fyller på mina livsrum med det jag vill se mer av. Kanske i form av människor, kärlek, öppenhet, nyfikenhet och förhållningssätt som stödjer det jag tror på att lever utifrån. 

När jag vistats i sammanhang med min raka motsats ett tag händer ofta det som hände igår. Jag dras omedvetet med. Men det är oftast högst tillfälligt. Jag "vaknar" till och säger till mig själv - Hey baby nu har du tagit av vid fel mentala avfart igen. Vad gulligt, tänk att du aldrig lär dig. Vänd och inta rätt livsriktning så du kommer upp på banan igen. 

Och som vanligt levererar jag inga sanningar utan bara livsperspektiv 

Och detta perspektiv är mitt :) 

Gillar du det jag skriver, låt dig inspireras. Gillar du det inte, bara släpp det och gå vidare med din dag

Keep up the good work och ta hand om er

/Emma

Ja jag är både rynkig, småfet och åldrad jag också men tänker inte skämmas

Här i vår del av världen gör vi verkligen allt för att försöka frysa vår ålder och hålla oss kvar i någon slags urväxt ungdom trots att vi kanske passerat både 40, 50 och 60. Att åldras är fult. Men hur blev det det egentligen. Det frågar jag mig nästan dagligen. Kanske mest för att jag själv håller på att åldras och förändras i mitt yttre skal. Jag ser ju i spegeln att rynkorna kommer och gravitationslagen gör sitt på den här kroppen som min själ har som boning. Ibland hinner jag inte riktigt med när jag tidigt om morgonen inser att ögonlocken inte alls sitter kvar där dom gjorde en gång och att halsen har fått ett nytt, lite mer hängfluffigt utseende numera. Och fort går det minsann. Tyckte nyss jag var slät som en persika.

Men om vi plockar ur det här ur sitt sammanhang och tittar på vad det egentligen innebär att åldras. Jo det innebär att vi får en chans och ett privilegium att faktiskt få leva längre än många andra som dog unga. Vi får den fantastiska uppgiften att uppleva livet ur ett klokare, mognare och mera sunt perspektiv eftersom åren gjort oss en aningens visare (förhoppningsvis) Och har ni tänkt på vad mjuk och skön en hängmage som formats av godsaker under otaliga år egentligen är. Jag menar har du känt på den med kärlek istället för fördömanden någon gång på sistone? 

Och nästa perspektiv vem i hela fridens namn har bestämt att skrattrynkor, kråksparkar runt ögonen och en och annan volang på magen måste vara fult? Tänk om det kan vara så att vi blir ännu vackrare och spännande och karaktärsfyllda med lite fartränder och volanger här och där. Vem har satt normen som vi alla tar för en sanning? Vem har lurat i oss att bli gammal måste vara förenat med någon slags ångest? 

Ok, jag förstår tanken på att livet liksom rinner ifrån oss. Den är jag självklart med på eftersom livet har så otroligt mycket roligt, vackert och skönt att erbjuda. Den slängen av ångest drabbar mig också ibland. Men varför då inte njuta "all in" av livet hela vägen istället för att sysselsätta oss med att sörja den kropp vi inte har längre. Varför inte tacka spegelbilden varenda jäkla morgon att du finns idag igen. Så länge vi inte står med i dödsannonserna i morgontidningen så har vi chansen att avnjuta ännu en dag. 

Tänk bara så fantastiskt det är att gå barfota i daggvått gräs en tidig morgon i juli. Eller hur underbart det är att avnjuta en riktigt god middag med tända ljus och energigivande samtal. Eller vakna till ystra vårfåglar som hörs genom ett öppet sovrumsfönster. Eller hur överdrivet skönt det är med ett hett skumbad med tända ljus. Eller fånga snöflingor på tungan när nysnön faller i gatljussken i december. Eller första vitsippan, chips, barnkramar, hundpussar, gräddtårta, kyssar, soulmusik, sjunga ja listan kan göras hur lång som helst. Och allt detta. Allt detta, kära vackra människa som läser detta, kan du göra lika bra MED rynkor som utan. Allt detta kan du njuta av i fulla drag oavsett om du är 25 eller 95. 

Nej låtom oss ge våra ungdomar en anledning att vilja bli gamla. Låt oss vara förebilder och åldras med värdighet. Ge skönheten ett nytt ansikte. Ett levande åldrat glädjefyllt njutande ansikte från en människa som tog chansen och levde helhjärtat hela vägen ut. Det mår låta som en sliten klyscha men skönhet kommer banne mig inifrån. Det blir mig tydligare för varje dag som går.

Rädslan har ju en benägenhet att vara mer högljudd än modet

I "A course in miracles" så står det något om att "All healing is essantially a release from fear" 

Jag tror att vi människor bär på enormt mycket rädslor. Både våra egna som uppkommer med tiden, men också andras nedärvda rädslor som vi fått oss pådyvlade redan i tidiga år. Det kan vara från föräldrar, syskon och andra i vår omgivning. Dessa är otroligt begränsande och färgar våra val och vårt beslutsfattande i långt större utsträckning än vi anar. Ta bara rädslan för att vi tror att vi ska fatta fel beslut och ångra oss gör att vi inte fattar något beslut alls. Eller drar på det tills det är för sent. Enligt forskning så stannar vi i dåliga relationer därför att vi inte törs bege oss utanför det invanda. I den dåliga relationen vet vi ju åtminstone om hur det känns att må dåligt. Men där ute i det okända vet vi inget alls- Rädslan kickar in och vi fattar inget beslut alls utan stannar i ett slags invant vakum som dessutom till slut blir en vana. 

Eller alla dessa människor, som för övrigt är en miljon människor i Sverige, som inte trivs på sina jobb. Det är ofta av samma orsak vi inte tar tag i den biten. Rädslan kickar in och knackar oss på axeln och viskar "huvva vad läskigt att byta jobb, tänk om jag inte trivs och ångrar mig" Och så stannar vi kvar på jobbet som egentligen skaver och inte alls gör oss gott därför att rädslan är mer högljudd än modet. Och modet behöver vara större än rädslan för att vi ska våga göra den förändring vi egentligen vill. 

Alla har rädslor. Det är sunt. Det är implementerat i våra hjärnor sedan evolutionen. Vi var tvungen att känna rädsla för att kunna veta när vi skulle springa för våra liv för att inte bli uppäten av en sabeltandad tiger osv. Och våra hjärnor är ju likadana som urtidens hjärnor. Det finns ju ingen extended version liksom. 

Så att bli avstängd från rädslor är inte lösningen på detta. Jag tror personligen att medvetenhet är en möjlighet till att bättre lära sig hantera rädslor. Och framför allt att inte låta de styra oss. Att veta vad är det som styr mig i den här situationen och vad det är värt. Vi ställer ju oss ofta frågan "vad är det värsta som kan hända" och så målar vi upp ett skräckscenario och tror dessutom att den konsekvensanalysen är fakta. Men det är ju bara ett antagande utan någon som helst förankring i sanning eftersom framtiden inte ens är här. Varför inte börja fråga sig "vad är det bästa som kan hända här" och så fundera på en möjlig utgång. Detta är förvisso inte heller en sanning men chanserna ökar drastiskt att resultatet blir mer önskvärt om målet och visionen har en positiv infallsvinkel som färgar våra handlingar och val, Och rädslan backar dessutom en aning automatiskt när vi skapar ett möjlighetstänk istället för ett omöjlighetstänk. Och det som sker då är att det lämnas ett större utrymme för modet, viljan och engagemanget att kliva fram. Lite jävlaranamma helt enkelt. 

Så om du står inför ett val just nu, fundera på "vad är det bästa som kan hända" om jag fattar det här beslutet. Och måla upp en möjlig positiv utgång. Känn och smaka på det önskade målet. Och jag lovar att modet stärks en aning för varje gång du leker med den här tanken. Och smaken av önskat resultat är så mycket godare än smaken av missnöje rädslor och en sjuhelsikes massa skräckscenarier, det kan jag lova. 

Tro nu inte att jag står och viftar med pekfingret och inte bär på egna rädslor. Jag bär på massor av rädslor men jag tänker fan inte låta dom styra mig och vara en liten lort. För ni vet väl vad Jonatan sa i bröderna Lejonhjärta 

”Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.”

Hämndens smetiga sötma ger en kick som vilken annan drog som helst

Förlåtelse är verkligen inte helt lätt. Förvisso lätt att säga men att känna förlåtelse och släppa tag om oförrätter och gå vidare är inte lika lätt. Det tror jag vi alla är varse om mer eller mindre. Men det är möjligt. 

Vad är förlåtelse då, Ja på Wikipedia står det följande:

Förlåtelse handlar om att låta gammalt vara glömt och sluta känna upprördhet efter en kränkning

Ja jo det kan det ju förvisso vara men det är en högst förenklad förklaring av just förlåtelsen. Jag tror också att vi lägger i olika värdeparametrar och betydelse i ordet förlåtelse. Jag tror att många anser att förlåtelse är att acceptera och nästintill respektera en handling eller oförrätt som någon gjort oss. Och att den som skadat oss måste känna ånger eller be om förlåtelse för att vi ska kunna förlåta och släppa tag. Ja jo så kan det ju vara. En villkorad förlåtelse alltså. Som dessutom är beroende av någon annan. Vi indirekt avsäger oss själva mandatet att känn frid, släppa tag och gå vidare. Vi ger någon annan möjlighet att styra vårt mående.

Jag tror att det finns ett annat sätt att förlåta. Ett villkorslöst sätt där vi själva, utan påverkan av den andre, gör oss befriade från smärta, aggression, hämndbegär och sorg. Att göra sig själv fri. Det är inte lätt men det är det mest kärleksfulla och kraftfulla vi kan göra mot oss själva. Och det vackra vi gör mot oss själva gör vi också i förlängningen mot andra. 

Det är så lätt att vi går vilse i detta och känner en så stark besvikelse och ilska gentemot en annan person som skadat oss att vi tror att hämndens sötma ska hjälpa oss ur detta. Ärligt talat så gör den det också. Men bara för en väldigt kort stund. Den ger en kick. Ask me I know- done that been there om jag säger så. Men på sikt så skadar oss hämndkänslan bara ännu mer. Den äter vår energi. Den kan förvilla oss att tro att vi mår lite bra av att tänka på hämnden och kanske t o m utöva en hämndaktion. Lite som känslan av eufori när vi vi proppar i oss socker, alkohol eller annan drog för att bedöva någon känsla vi inte står ut med. Det känns bra för stunden men leder bara nedåt i en icke önskvärd spiral på sikt. Och hämnd leder ofta till att nya behov av hämnd uppstår. Inte minst hos den som blev utsatt för hämnden. Ett positionsbyte sker alltså och plötsligt är offret en förövare och tvärtom. En ond spiral snurrar på åt oönskat håll och vi omsätter mera av sådant vi från början inte ville ha i våra liv. Kontraproduktivitet alltså. Vi har helt enkelt gått vilse.

Om vi inte kan släppa tag och befria oss själva från det som skett är vi i rädsla och kamp position. 

Och i den positionen  växer ingen sann lycka och kärlek. Vi är blockerade och små isbubblor byggs upp runt det skadade hjärtat

Vill du frigöra dig och gå vidare behöver du förlåta för DIN skull - inte för den andres skull. Det är viktigt. Jag säger det igen för det kan inte nog understrykas. Du släpper tag och förlåter för DIN skull. Släppa allt motstånd som blockerar din inre lycka och mentala frihet och skapa nytt utrymme inom dig för önskvärda känslor att flöda. Vi kan nämligen omöjligt känna ilska/rädsla/aggression/hämnd och samtidigt känna lycka/glädje/eufori/harmoni. Vi är inte uppbyggda så att kroppen eller sinnet kan härbärgera s k goda och mindre goda känslor samtidigt. Det är omöjligt. Försök så får du ser:)

Så vill du må bra och komma vidare från något eller någon som sårat dig är den "bästa hämnden" att förlåta och vara lyckligt promenerande rakt in i en ny framtid befriad från det som en gång sårat eller skadat dig. Fri att skapa en skön framtid där du omsätter sådant som gör dig lätt av kärlek istället för tung av hämnd. 

Och du, detta gäller ju inte bara när det handlar om att förlåta andra. Det handlar ju också om att kunna förlåta sig själv för saker vi gjort. För så länge vi lever och andas gör vi alla fel hit och dit. Det tillhör det här vi kallar livet. Och ur det kommer lärdom och växande. Icke att förglömma

Du är så jäkla värd att må bra och få leva i kärlek - kom ihåg det

Lycka till

Livet är inte så lätt att vi nödvändigtvis måste göra det mer komplicerat än det redan är

Livet är vackert idag och jag bär ett inre lugn

Jag känner ett otroligt inre lugn över huvud taget sedan en tid tillbaka. Livet drabbar mig absolut med än den ena märkligheten och jobbigheten efter den andra. Som sig bör, för det är livet. Men det är som om jag  äntligen förstått på djupet och med hela mitt väsen att saker som händer mig i mitt liv är just bara omständigheter som händer i mitt liv. De ÄR inte mitt liv. 

Men jag har ett outtömligt behov av ensamhet och att vara ifred. För mig är det  viktigare med frid-tid än fritid. Så jag tog mig en sväng förbi det kyrkliga rummet idag för att få lite andlig spis. Jag är inte troende. Men jag är heller inte otroende. 

Jag tror att jag ständigt utforskar och det finns ett lugn även i det

Livet är inte så lätt att vi nödvändigtvis måste göra det mer komplicerat än det redan är,  så jag låter detta vara som det är

Låter mig vara. Att tvivla och tveka är viktigt. Det utvecklar

Jag tror, för övrigt, att det var Klas Hallberg som sa:

"När vi är oförnuftiga är vi tvärsäkra men när vi är kloka är vi tvekande"

Och kanske är det så det är

Men jag behöver det kyrkliga rummet.

Känna av skapelsens långsamma andhämtning

Tystnaden och högtidligheten som ekar mellan de arkitektoriskt vackra väggarna som omsluter en när man andäktigt vandrar in i en kyrka . 

Kyrkan är för mig en fristad och ett rum där allt är vid sitt ursprungliga tillåtande läge

Här finns en värdighet och energi som gör mig trygg

Här känner jag mig omhändertagen

Vilket outsägligt vackert ord, för övrigt.

Att bli tagen om hand

Buren 

Jag behövde tända ett ljus och tänka en tanke

Kalla det bön. Det spelar ingen roll

Det är en silvertråd från mig rakt ut i universums oändlighet

Jag behöver stanna i det osmyckade sköna. Vara stilla i medvetandets nakna nu. Jag vill inte vara den som maler en massa ord som vikarierar för det som tanken egentligen vill delge. 

Jag vill vara den som säger det som hjärtat är fullt av

Jag vill inte vara den som ser livet rinna bort genom tidsrymderna medan jag leker låtsaslekar för att anpassa mig till förväntningar

Och då behöver jag återvända till baslägret, fundamentet ja till själva jaget med jämna mellanrum

Men jag blir bättre och bättre på att behålla detta ärliga jag i alla situationer jag utsätts för

"The longest journey is the journey inwards."

Dag Hammarsköld

Vid Masthuggskyrkans entré 

Jag älskar dig även om du inte kan älska tillbaka på samma sätt

Ibland får jag lite sådär gulligt låg självkänsla som kryper upp över axeln. Då kan jag plötsligt känna att hjälp de jag älskar och har investerat jättemycket kärlek i har inte samma kärlek för mig. Nu tänker jag på vänner, släktingar, kollegor, syskon och liknande. Men sedan stannar jag upp och inser, nej det är klart att de inte har. De har ju sin kärlek och sätt att älska på. Deras kärlek kan aldrig se ut som min. Vi omsätter, prioriterar och yttrar ju alla kärlek på olika sätt. Min kärlek kan inte vara beroende av huruvida andra älskar mig tillbaka. Så min kärlek som bor i mig den behöver jag vårda och omsätta på ett sätt som gör att jag mår bra.Och vill inte andra besvara den på samma nivå så är det irrelevant. Jag tror att vi behöver öppna hjärtat och omsätta den kärlek vi känner för andra oavsett hur den besvaras, Så länge ingen förminskar oss eller beter sig illa förstås. Men i sådana lägen löser det sig självt. För då drar kärleken sig tillbaka och minskar  per automatik i omfång. Och om vi har förmågan att lyssna inåt så känner vi även igen den signalen

Så om du håller av någon,gör det av hela ditt hjärta. Och fundera inte huruvida hen känner exakt samma sak för dig eller om du har samma betydelse i dens liv. Gå bara all in och låt kärleken omsättas för vi har alla olika sätt att älska, bry oss om och hålla av på. 

När livet serverar kärlek komprimerat på 80 kvadrat

En helg av kärlek, närhet, kramar, god mat och dryck, tårta, skratt, samtal, tipspromenad och musikquiz. Det är så fint när man får rå om de där som står nära. Fylla upp alla inre tomrum och ge näring till själen med värme på djupet. Hela denna stora familjeskara inklämda på 80 kvadrat på tredje våningen med livsutsikt. Det gick alldeles lysande. Finns det hjärterum så finns det stjärterum som det så käckt heter. Och jag lovar här, hinns många stora hjärtan <3 

Här kommer några fragment från en lördag jag känner stor tacksamhet för och och helg jag minns länge...länge. Tack

Och åter igen grattis Anders till dina sköna 50 år

Och som vi sagt innan "hellre fyller man 50 än inte"

Det där mänskliga kapitalet kommer nu att fyllas upp till bredden

Det är fredag morgon och mörkret är påtagligt utanför fönstret

Jag sitter och dricker min så viktiga första kopp kaffe innan dagen riktigt tar fart. 

Idag kommer människor jag älskar att slår sig ner några dagar i vårt hem. Vi ska kramas, skratta, äta, dricka, fira och prata i timtals

Det mänskliga kapitalet är så mycket viktigare än det ekonomiska

Så den här helgen kommer jag garanterat att känna mig rik. Rik

på äkta kärlek, närvaro och allsköns känslor

Let the weekend begin. 

Men först lite kontorsjobb i sisådär 8-9 timmar, Och jag börjar dagen med att kura ner mig i min höstjacka på en buss någonstans och läsa lite mer i min bok av min finske favoritfarbror Tommy Hellsten. Det är banne mig inte så dumma grejer det

Önskar er en dag fylld av allt ni önskar

Love

"Faith"

Ny målning som är skapad ur en äkta känsla och inre TRO
Och som ni ser på mitt skapande så har även det fått en ny inriktning
och ligger mera i linje med MIG, inte utifrån vad jag tror andra vill ha

Att jag just nu går igenom en otroligt omvälvande och kraftfull process/period i mitt är ingen hemlighet. Jag skrev ju här på bloggen strax efter det nya året trätt i kraft att insikter har ramlat över mig. Och det bara fortsätter och fortsätter. När man lyfter på stenar som velat bli lyfta på och tar i saker som man undvikit en längre tid så händer det grejer. När man känner någonstans i maggropen att något är inte rätt och man verkligen LYSSNAR på den känslan så kommer man väldigt nära sig själv, Det här är både otroligt läskigt men också fantastiskt spännande och nödvändigt. För min del handlar det om att göra en tvärnit mitt i livet. 

Okej jag ska ha confession time. Jag har kommit på mig själv för ett tag sedan göra mycket av det jag gör för att få bekräftelse.  Jag har också fått det. Jag har badat i bekräftelse. Vilket paradis för någon som har gjort sig till en missbrukare av andras uppmärksamhet och bekräftelse utifrån. Men oj så kortsiktigt och livsfarligt för den egna självkärleken och den person man längst inne är. 

Jag har vårdat BILDEN av mig själv istället för mig själv. Jag har varit så otroligt upptagen med att vara omtyckt att jag har glömt hur man tycker om. Framför allt mig själv. Det här är sorgligt men ren skär sanning för mig och jag är så glad att jag tog tag i detta och systematiskt börjar "avgifta" mig från detta och lägga om mitt liv så som jag EGENTLIGEN vill ha det. Jag har redan gjort några åtgärder och praktiska "statement" som rent symboliskt avslutar något gammalt invant och bjuder in något nytt, sunt och kärleksfullt i mitt liv. 

Jag kommer att successivt vara mindre ute i de sociala medierna för att göra reklam för mig, min konst, mina föreläsningar och mitt skrivande. Jag kommer att vända mig mer till platsen jag är på och leva i det NU som jag existerar i. Jag kommer försöka hitta portaler och möjligheter där jag kan måla och skriva utan att behöva göra reklam. Kanske hitta en agent och måla åt andra företag och designa produkter. Det har jag gjort innan. Jag skulle kunna sälja mina motiv till någon annan att göra vad dom vill med för jag behöver inte vara rädd om och bygga något s k varumärke. Det räcker om jag får en lön så jag kan leva och om någon annan sedan säljer produkter med mina motiv i massupplagor så gör det ingenting. Jag har fått mitt och jag kan fortsätta jobba i min lilla vrå. Om någon annan också kan ha nytta av det och tjäna en hacka på det jag skapar så är det bara bra. Jag tror att det betalar sig ändå

Jag vill fortsätta inspirera andra. Men mer direkt som kanske kvinnojouren eller BRIS. Hjälpa någon direkt för att jag vill hjälpa. Inte hjälpa någon och få kredit för det, för då är intentionen något helt annat än att hjälpa en annan människa. Då handlar det bara om att förhärliga sig själv och få bekräftelse åter igen. Jag vill sitta ner med kvinnan med sin lilla tiggarmugg utanför min affär och skapa en relation och ta reda på hur hennes liv ser ut och vad som gör att hon kommit hit osv. Jag vill inte ge henne en peng och sedan basunera på FB att jag varit en duktig medborgare och skänkt pengar. 

Jag vill inte att min tid ska gå åt till att skapa låtsasrelationer på FB när jag kan vårda de helt fantastiska relationer jag har omkring mig. Jag vill skicka riktiga papperskort och brev i brevlådan till mina vänner på annan ort istället för att skicka ett "like" eller ett meddelande på någons wall på FB. Jag vill ringa min mamma för att prata en stund istället för att skicka ett sms med några få rader.

Jag vill sitta med de äldre damerna och herrarna i Slottskogen ännu mer och prata om livet. Inte skynda mig förbi och "inte ha tid" Jag vill plocka med mig den generationen in i min och låta den sedan rinna över i nästa. Det är viktigt att vårda vår historia och våra medmänniskor och jäkligt oviktigt att vårda ett varumärke. Framför allt när man som jag inte mäter framgång och "att lyckas" i de parametrar som de flesta andra prestationsmänniskor gör. 

Jag vill älska min man ännu mer och utav bara h-vete för det är han värd. Han är en klippa i mitt liv utav guds nåde och jag har faktiskt inte ens tagit mig tiden att vårda det i den utsträckning jag nu känner att jag vill och behöver. Det är bara att skatta sig lycklig att han finns vid min sida fortfarande.

Ja jag kanske på sikt inte ens kommer att föreläsa vid öppna föreläsningar längre för det ger inte mig den stimulans jag kanske hade hoppats på. Det tar mer än vad det ger. Och i ärlighetens namn har nog även det handlat om att få den direkt bekräftelsen och feedbacken som en föreläsning på en scen ger. Jag kommer däremot fortsätta vara ute på företag och arbeta i smågrupper med utveckling och inspiration. Vara en del av grupperna en stund och gemensamt arbeta framåt med det som är viktigt på riktigt i just deras liv och på deras arbetsplats. Då är jag mer ett verktyg som de har hjälp av för att komma framåt och "glansen" ligger mindre på mig och mer på grupperna. Vi skapar härliga stunder och relationer i ett närmre samförstånd än vad en föreläsning ger. 

Jag kommer också fortsätta arbeta som lärare på det utbildningscenter jag arbetar på idag. För att få vara en del av människors utveckling på deras resa till professionella coacher är fantastiskt och en ynnest. Jag är både tacksam och glad att ha den möjligheten. Men även där handlar det mer om dem och mindre om mig. Vi liksom gör det tillsammans och då känns det äkta för mig

Jag kommer att sitta vid havet och käka sushi med min man när vårsolen smeker horisonten istället för att sitta på FB  och inspirera andra (läs få bekräftelse för att jag skriver något tänkvärt) Jag kommer att sitta i ensamma existensiella samtal med en medmänniska istället för att berätta på Instagram hur vackert det är att vara en medmänniska. 

För mig tog det här med bekräftelse oönskade proportioner som jag är mäkta glad att jag upptäckt och kan ta tag i. Jag var vilse en stund och tappade bort mig. Nu har jag hittat mig och behöver bara ta mig tillbaka till den jag ÄR inte den jag förväntas vara. Det kommer att kräva en del men det kommer det att vara värt. Det är min fulla övertygelse

Ja som ni förstår händer det grejer i mitt liv just nu. Jag tvärnitar, ser mig omkring och tar små kärleksfulla försiktiga steg mot en ny framtid som jag nog inte riktigt trodde jag skulle göra för bara ett år sedan. Än så länge kommer bloggen finnas ett tag till men vi får se vad som händer med den i sinom tid. 

Love to you all

De (o)vanliga är vägvisare när vi fastnar i normativitetsfällan

Jag har morgonpromenerat i timmar i Slottskogen denna morgon med "Söndagarna med Stina Wollter" i lurarna. Den här gången hade hon bjudit in författaren och fotografen Åke Mokvist till en helt ljuvlig intervju om ovanliga människor och annorlundaskap.

 Han har skrivit två böcker som heter "De ovanliga - människor som går mot strömmen" och "De ovanliga 2" Självklart har jag dessa fantastiska böcker i min bokhylla. Och jag älskar dom. 

Tipset för dagen är att gå in på sr.se och lyssna på programmet i efterhand om du inte redan lyssnat på det

Det här väckte lite tankar i mig. Jag har alltid haft en dragning till människor som valt alternativa sätt att leva sina liv. Människor som ÄR istället för att ständigt anpassa sig. Dom som besitter äkthet och en slags frihet. Länge visste jag inte ens om min faiblesse för detta för det var så självklart i min närmaste omgivning så det ovanliga blev "vanligt". Det är ofta när man får ta del av motsatsen som det sätts i relation och får ett nytt skimmer. Jag tänker på de här människorna som vi benämner som "original" och gärna tittar lite snett på eftersom de faller utanför den normativa bilden. Vi glömmer då att vi alla föds som original men de flesta dör som bleka kopior, som någon klok person lär ha uttryckt det. Den ovanlige vet ju inte om att han är det förrän omgivningen talar om det för honom/henne

Jag kommer nämligen från en liten by i dalaskogarna där de här riktiga byoriginalen var många och en självklar del av den vardagliga bybilden. Det var Pi i Kärre´, Storsven, Katt-Olle, Bröderna Inge uppe i skogen, Fågel-Frida, Grus-Nisse, Kulis och många många fler. 

Min första allra bästa vän hade jag redan som fyraåring. Det var också en riktig inföding vid namn Maj-Britt. En högljudd äldre tant som skrattade mycket, pratade med alla och visste allt. Det Maj-Britt inte visste om andra var definitivt inte värt att veta. Hon tog sig an en liten fundersam Emma och gav mig tid, uppmärksamhet och hundrapocentigt engagemang. Vi kunde sitta i timmar och titta på gamla svartvita foton från "gamla tider" i byn och hon delgav mig historia efter historia om hur hennes liv utspelat sig. Jag lyssnade frenetiskt och kände det som jag fick förmånen att delta i en levande saga. Jag fick också lära mig städa, tvätta, baka och dricka kaffe på fat på gammalt hederligt vis. Tänk så jag älskade det här och vad mycket jag lärde mig av det här generationsutbytet. Hon tog sig tiden att ge mig en bit historia och sig själv. Jag fick en rikedom jag minns hela livet. 

Och Katt-Olle ner i backen som levde i sin egen värld med alla sina katter. Honom hälsade jag såklart på och kelade med de små telningarna som iofs var alldeles för många, så inavel var ett faktum. Han pratade inte med många där på sin isolerade gård i skogsbrynet. Men han "släppte in" mig och vi hade våra egna små konversationer bland stampat jordgolv, katter utan svans och vidbränt kaffe. Han var, som sagt, inte en ordens man men det var något märkligt betryggande i den avskärmade lilla världen han huserade i. Kanske lärde jag mig redan där och då att det är ok att leva sitt liv precis som man vill 

Sedan hade vi ju Mildred och Tage som också ingick i min brokiga bekantskapskrets. Framför allt Mildred som jag fick följa med på skogsstigen genom skogen ner till Haglunds bondgård för att hämta nymjölkad mjölk. Tänk så många samtal vi hann avverka, Mildred och jag, där bland solbelysta granar, snöklädda tallar och allsköns fågelsång. 

Och så lilla krumma söta Fågel-Frida som vigde hela sitt liv åt fåglar. För henne fanns världen i dessa vingbeklädda varelser och människor blev sekundära. Det var hennes val av livssaga

Ibland tänker jag vem jag hade varit om jag inte vuxit med alla de här "sköningarna" i min närhet. Det är väl för väl att vi bevarar alla våra upplevelser i vår vackra minnesbank som huserar nostalgiska minnen som om de hände igår. Att allt vi upplevt finns kvar, om vi vill. Jag är ju en frukt av allt jag varit och gjort. Det har nog också lett till att jag har ett stort överseende med människor som trillat utanför ramarna och anses vara "konstiga" Men det har nog också resulterat i att jag har svårt för snobbism och den elitismen som bl a förekommer inom kulturen ibland, tyvärr. 

Det här har förmodligen bl a lett till min livslånga förälskelse i människor som är s k original och väljer att leva och vara ovanliga och annorlunda (vad nu det egentligen är) Jag söker mig ständigt till dessa människor. Ofta kan man se att de värderar frihet högre än trygghet. Jag frågar mig då med tanke på dagens samhälle, som jag anser är en orgie i anpassning och normativa mallar - vad får frihet kosta och vad får trygghet kosta och om du inte lever ditt liv precis som du vill vems liv lever du då? 

Har du tid att leva lite eller gör du det en annan dag kanske...

Hänförelse är ett bra ord för att försöka förklara förmågan att vara levande inuti livet och inte bara hasta igenom det mellan vaggan, deadlines, dagishämtningar, pensionssparande och slutligen PRO och graven, Att låta sig hänföras och vara INUTI själva livet

istället för att bara leva lite sådär svenskt lagom och  ljummet och titta på livet istället för att vara i det.

Om man googlar ordet hänförelse så står det begeistrad, passionerad, entusiastisk, jublande, engagerad, euforisk, betagen, mycket förtjust mm. Mina tankar går då raka vägen till svensken som i de flesta vanliga vardagssituationerna saknar rätt mycket av det här. Ingen nämnd ingen klämd men vi är ju rätt tillknäppta och åtskruvade om man uttrycker sig milt. Vi har liksom inte tid som det så ofta heter. Vår tids folksjukdom är nog banne mig s k tidsbrist, som i sin tur leder till allsköns stress. Och idag vet vi ju vad den kan leda till. Men tidsbrist är ju en illusion kära vänner. Det finns ingen som lider av tidsbrist i sin vardag. Vi tror att vi gör det. Vi har skapat en myt som vi sedan själva går på. Vi har demokratiskt blivit fördelade 24 timmar per dygn allihop. Sedan har vi ju själva fyllt upp detta till bristningsgränsen helt frivilligt. Sedan hur många 24 timmarsdygn vi får tilldelat det vet ju ingen. Men vi vet att vi har den här stunden

Det vi lider av är förmågan att L E V A och låta sig hänföras inuti själva livet. Hän föras = Föras hän Låta sig föras hän till något som fyller oss med livsandars energi och känslor av allehanda slag.  Då frigörs mentalt och kroppsligt klok-utrymme som tydliggör viktigt-på-riktigt-sakerna i varje människas liv. Och plötsligt börjar vi prioritera om och stannar upp, tar in, känner, doftar, ser, möter, närvarar och L E V E R inuti det som sker. Inte står bredvid och tittar på med rädsla för vad grannen ska tycka.

Jag kan ta ett exempel från min morgon där jag som vanligt gick lite bananas i hänförelse. Ensampromenad med min lilla hårige vän. Vädret är lite typiskt Göteborgskt i januari. Lite blåsigt och grått. Men jag promenerar upp på Gråberget och slår mig ner på en sten med en enastående utsikt över Majornas takåsar och kollonistugor i regnbågens alla färger. Det vilar ett fantastiskt sken över allt detta trots den lite grå morgonen, Det är då jag får syn på henne. Vilandes vid skogskantens trygghet kliver hon upp, moderlig och vackert stark, solen. Ett ljusspel utan dess like börjar. Hon släpper förbi molnformationer som gör att hon ständigt förändras och byter form och ljusstyrka. En rosa nyans kliver upp på himlascenen och jag lovar det är magiskt. Ett försiktigt regn kommer och gör sig påmint. Det gör inget, det förstärker bara känslan av naturens närhet. Vi sitter där ett tag min lilla hund och jag. Ett fågelpar börjar samtala med varandra, som om våren vore här. Jag blir lyrisk och försöker famla efter mobilkameran för att föreviga. Som tur är så har jag lämnat den hemma och kunde återgå till stundens närvaro och den enorma hänförelse jag känner. Jag tackar för en ljuvlig start på dagen och vandrar vidare. Då får jag syn på dom där lite trötta lavendelbuskarna med blommor som fortfarande inte svikit sin moderplanta trots vinter och kyla. Självklart lite vissna. Men när jag plockar av dom och gnider in dom i händerna är doften så makalöst ljuvlig som bara lavendel kan vara. Det fyller mig åter igen med hänförelse att jag kan stå här mitt i den snöfria lite gråaktiga vintermorgonen och dofta på nyplockad lavendel. En trygghet och lätthet sprider sig i hel kroppen. Jag skrattar lite för mig själv och inser att jag är banne mig expert på det här med att låta mig föras hän rakt in i livets allra härligaste essens 

Kom för guds skulle ihåg att livet inte står i farstun och väntar till du har tid att ta itu med det. Det är nu...och nu...

Kärlek och hänförelse till er alla

Tänk om... tänk (om)

Tänk om det är så att alla människor är sprungna ur en källa av ren kärlek. Att vi ÄR kärlek och att våra kroppar bara är en bit materia vi valt som verktyg för att kunna kommunicera i den fysiska verkligheten. 

Tänk om det är så att vi genom en oändlighet är en del av denna kärlekskälla. Sammankopplade med varandra i en enhet. Många av oss har ju dock fått lära oss redan när vi växer upp att vi är separerade från varandra och själva jaget är kroppen. Men tänk om kroppen inte alls är jaget. Det är en kittlande tanke. Ja det är inte helt okomplicerat att bevisa detta. Och vi människor vill ju gärna ha bevis, kontroll och rationella förklaringar gärna gjorda utifrån matematiska uträkningar

Vi kan inte heller förklara kärlek på ett enkelt sätt eftersom den är oändlig. Våra starkt begränsade hjärnor har inte kapacitet att förstå detta. Kärlek kan inte mätas, vägas eller undersökas under ett mikroskop. Och det vill vi ju helst i vår tid. Men vi vet alla hur kärlek känns. 

Egot inom oss vill dock ha en logisk förklaring till allt. Det vill ha en fysisk verklighet att förankra sig i som är lättförståeligt och som man kan referera till. Gärna utifrån evidensbaserad fakta. Vi pratar ju ofta idag om egot. Men vad är egot egentligen. Finns egot eller är det en illusion. Jag tror att det närmaste vi kan komma en förklaring är att det är ett självproducerat trossystem inom oss alla  

Men om vi nu leker med tanken att vi alla ÄR kärlek och rent ljus som existerar på en icke fysisk nivå. Då betyder det ju att vi förmodligen också kommunicerar med varandra på en högre nivå och ett annat medvetandeplan som inte egot eller den fysiska kroppen har tillgång till. 

Intressant tanke. 

I så fall finns det ju också förmodligen något inom oss som redan VET om detta. En vishet som är medfödd. Kanske är det den som vi kallar intuition eller "inre röst". Den som är subtil i sitt sätt att göra sig hörd men som obönhörligen leder oss rätt. Om vi lär oss lyssna till den. Och detta "rätt" är ju högst individuellt för varje människa. Vi benämner ju det som hjärtats röst, magkänsla, inre röst eller intuition. Kärt barn  har många namn. Tänk om det bara är vårt eget högre jag som ibland har lite svårt att göra sig hörd i allt yttre dån från den tillrättavisande fysiska omgivningen

Ja livets frågor är oförståeliga. Kanske är det meningen att de ska vara det också. Men jag kan inte låta bli att fascineras av detta, så jag grottar vidare i metafysik och varat, jaget, intet och existensens alla möjliga och omöjliga virrvarr.