INSPIRATIONSHELG

Tillhör du också en av oss som levt upp till andras förväntningar gång på gång. Trots att det ibland inte alls legat i linje med Dina egna förväntningar. Känns det som om Du ibland blivit förd bakom ljuset och t o m tillåtit dig själv att bli hunsad med. Kanske är det så att din självkänsla behöver stärkas …

Till slut blir det bara nog och man reser sig bredbent upp och säger "fuck this shit - nu tar jag ingen mer skit" och man vill gå sin egen väg. Känslan när man på riktigt känner att jag är den som bestämmer i MITT liv. Och befrielsen i att vara sig själv trogen och inte överge sig själv för att leva upp till andras förväntningar. Att tydligt men bestämt ta hand om sig själv med en varsam hand av kärlek, en portion jävlar anamma och en dos humor.

I så fall kanske du också ska följa med oss på en inspirationshelg där vi skapar en tillåtande arena för möten där vi tillsammans kan växa. Ett skönt mellanrum i tiden där förändringar kan ske och där vi på ett medmänskligt och kärleksfullt sätt bryr oss om varandra, finner kraft och ny energi. Helgen vänder sig till alla oavsett kön, ålder och tidigare erfarenheter

Hos oss är det själva DU som är viktig – inte vad du gör, vad du har för titel eller vad du har för profession. Nu är det dags för DIG att bli viktig i DITT liv.

Vi kommer att använda oss av MediYoga, meditation, måleri, samtal samt olika utvecklande övningar. Det behövs absolut inga förkunskaper.

Plats: Boviks Lägergård utanför Borås

Datum : 15 november kl 16.00 -- 17 november kl 15.00

Pris 3 200,- inkl kost och logi

Frågor och anmälan: 

emma@livskrafteremma.com  

maria@antligen.eu

Om Emma: Emma är dalkullan som förälskade sig i västkusten och flyttade till Göteborg för snart 9 år sedan. Hon är ICF-certifierad coach, konstnär, föreläsare, inspiratör och har lång erfarenhet som lärare och kursledare vid Akademi Coachstjärnans Utbildningscenter. Hon driver sedan 10 år tillbaka företaget Livskrafter som har sin bas i Göteborg. Emma har alltid haft ett stort intresse för andra människor och brinner för att skapa härliga, tillåtande plattformar där människor kan växa mentalt och själsligt.  Emma är för övrigt lillasyster till Maria

Om Maria: Maria är den andra dalkullan som bor kvar i södra dalarna och dessutom är syster till Emma. Hon är Diplomerad samtalterapeut i psykosyntes, MediYoga lärare, mentor i yoga Stress- och utbrändhet, innehar grund- och påbyggnads kurs i taktil massage, grund- och påbyggnadskurs i vedic art. Dessutom lång arbetslivserfarenhet som utbildad skötare/undersköt i psykiatri samt driver det egna företaget Äntligen sedan ca 10 år tillbaka. Hjärtliga möten med värme och humor har alltid varit ett stort intresse

Vi springer åt fel håll med en sju helsikes hastighet

Det som är viktigt på riktigt har aldrig med pengar att göra.

Det vet vi alla. Egentligen

 Det finns ingen som pratar om den faktorn när livet ställs på sin spets eller håller på att rinna oss ur händerna. Ingen som fått ett besked om att den har 1 år kvar att leva säger 
"Oj då måste jag jobba så mycket jag orkar den sista tiden så jag tjänar så mycket pengar som möjligt"

Nej, det vi pratar om då är kärlek och de människor som står oss närmast. Vi pratar om kvalitetstid

 Varför tror vi då att det är viktigare att springa ihjäl oss i ekorrhjulet och bränna ut oss i

vår prestationsiver att tjäna mer pengar än vi egentligen behöver. För att sedan kunna använda dessa pengar till att konsumera saker som ska bedöva en längtan efter det vi EGENTLIGEN 
vill ha.
Kvalitetstid och kärlek

Jag får inte ihop det.

Vi sällar oss till den stora massan som lärt oss att pengar är det viktigaste. Man säger ofta att "tid är pengar"
Men tid är ju LIV. 
För vad är större än att du får mer tid?
Om du inte får en dag till att avnjuta vad är då pengen värd?

Nej om man frågar mig så springer vi åt fel håll och ser inte priset vi får betala. Och jävlar vad vi springer sen. Vi bränner ut oss, springer in i väggar och tappar fotfästet. Själen hinner inte med i samma takt som hjärnan vill springa

Kom ihåg att det går att välja något annat än den 
stora massan gör. Den gängse normen behöver inte vara 
samma sak som DIN sanning

Tänk om vi istället för att fråga oss hur mycket vi kan jobba för att tjäna så mycket pengar som möjligt ska fråga oss:

Hur lite behöver jag jobba för att kunna leva det liv jag EGENTLIGEN vill leva.

Och kom ihåg - bara för att många gör något behöver det inte betyda att det är "rätt". Tänk så många som trodde, så länge, att jorden var platt som en pannkaka. Hade de rätt? 

Woop woop

Skyll inte tjafs och husfridsknull på kärleken, den är lätt, det är relationer som är svårt

"Kärleken är alltid ny. Det har ingen betydelse om vi älskar en, två eller tio gånger under våra liv - varje gång står vi inför en situation som är helt ny för oss. Kärleken kan föra oss till helvetet eller paradiset, men den för oss alltid någonstans. Vi är helt enkelt tvungna att acceptera den, för det är den som ger näring åt vår existens. Om vi vägrar kommer vi att dö av svält medan livets träd håller sina dignande grenar framför våra ögon utan att vi vågar sträcka ut handen för att plocka dess frukter. Vi måste söka kärleken där den finns, även om det innebär timmar, dagar och veckor av besvikelser och sorg.

   För i det ögonblick vi ger oss ut för att söka kärleken ger sig också den av för att komma oss till mötes"

Paulo Coelho / Alkemisten

Det här med kärlek är inte så lätt och rosenrött som det ofta framställs i litteraturen, konsten, film och media. Eller hur, det vet en ju vid det här laget. Kärlek är svårt. 

Den skapar ju smärtor, svartsjuka, tjafs, ångestladdade parmiddagar, för många nej-jag-har-huvudvärk-bråk, husfridsknull, besvikelser, väntan, otrohet, trygghetsbehov ja listan kan göras lång. Ja se den där kärleken den kan allt ställa till det. 

Eller? 

Tänk om det är så att kärlek inte alls är svårt. Tänk om kärlek är lätt. Tänk om det är så att relationer är svårt. Vi blandar så lätt ihop dessa två. Inte minst jag

Kärlek är lätt - relationer är svårt

Sug lite på den meningen. 

Tänk om det är så att om vi när vi bestämmer oss för att säga JA till kärleken och öppnar vårt hjärta för någon vi älskar också säger JA till att låta vara. Avsäger oss all makt och låta den man älskar vara det den är i varje stund man är tillsammans. Leva tillsammans i det "vi" man gemensamt skapat genom frihet, förtroende, tillit och mod att våga låta vara. Och våga älska även när man står upp till knäna med vardagens vedermödor och det gör ont som fan leva. Att inte ständigt försöka kontrollera, göra om och rätta till den andra när man tycker att han/hon inte uppfyller ens krav och förväntningar. Släppa tankarna på "om han bara kunde göra så istället" eller "bara hon kunde fatta att" eller "om hen bara skulle förändras på den punkten så". 

Tänk om vi bara skulle släppa taget och inse att relationer stundom gör ont och det är svårt ibland. Punkt. Det måste inte vara på något annat sätt. 

För vet du - det är aldrig, aldrig någon annans huvudsakliga uppgift att göra dig lycklig. Det är inte ens någon annans uppgift att älska dig i första hand. Det är din. Att vi sedan älskar varandra är ett privilegium och den finaste bonusen av alla. Men likväl är det inte någon annans uppgift att ändra sig så att du ska må bra inuti dig. Det är din. Och vi har alla olika sätt att älska på. Om du anser att din partner inte älskar dig på det sättet du vill så innebär det inte att han/hon inte älskar dig. Det kan innebära att han/hon älskar på ett annat sätt. Men försök inte göra om dennes sätt att älska. För då försöker du indirekt kontrollera och göra om någon annan. Det är inte att låta vara. Det är inte att älska. 

Om vi älskar någon är det vackraste vi kan ge honom/henne friheten att låta den vara

Och tänk om det är helt fantastiskt även om det inte är perfekt. Tänk vad skönt om det är ok att det knakar, brakar och går sönder lite här och där emellanåt utan att det måste vara något "fel". För hur skulle vi kunna gå genom livet tillsammans utan att det blir  skavsår och känslotrassel här och där.  Vi är ju ändå två individer (eller fler om man är polygam) som ständigt lever i förändring. Det är sunt om friktion uppstår. För uppstår det inga som helst trassel är det min fulla övertygelse att en part ständigt viker sig. Hur sunt är det.

Och du, varför inte fråga dig själv emellanåt 

"Skulle jag vilja vara ihop med mig ? " 

Så om ni har problem i er relation ta hand om det. Led varandra med varsam hand genom livet och relationen. Lyssna och var beredd att möta det du får höra. Prata och ge utrymme. Men försök inte göra om den andra. Och gör heller inte om dig själv. Överge inte dig. Var inte otrogen dig själv och dina egna värderingar. Men var beredd att hänge dig åt det ni har tillsammans. Det måste alltid vara värt det. 

Så åter igen skyll inte på kärleken. 

För kärlek är lätt relationer är svårt

(Vill bara tillägga att jag i detta inlägg inte pratar om rejält osunda relationer med misshandel och förtryck osv)

Sök fel och du ska finna...men varför inte söka" rätt" då

Det finns ju ett gammalt ordstäv som lyder sök fel och du skall finna. Men vem vill släpa runt på en massa fel i bagaget. 

Hur skulle det vara om vi sökte lite "rätt" istället

I vårt samhälle är det många som verkar ha en "default setting" på att ständigt felsöka. Mänskliga felsökande missiler. Man söker fel i  sin partner, på arbetsplatsen, i andra människor, i samhället, i politiken, i ageranden och ja i allt. Och visst sjutton kommer vi att hitta fel. Och så frossar vi lite självbelåtet i att någon annan är lite sämre än oss. Vilket vi i sin tur tror försätter oss i en bättre dager. Men gör det verkligen det. Är inte det är en högst kontraproduktiv handling där vi i det långa loppet egentligen bara dränerar oss själva och andra på energi. Och det är min fulla övertygelse att människor som ständigt pratar ner, förtalar, "rättar till" och påpekar andras tillkortakommanden gör sig själv till en högst osympatisk person som egentligen trillar ner från den där hierarkiska placeringen man eftersträvar. 

Den som snackar skit snackar man skit om. 

Den som inte snackar skit om andra snackar man inte skit om. 

Vem vill du vara?

Jag tror att det här präglar hela vårt samhälle. Vi är så galet rädd för att göra fel att vi blockerar oss själva att leva så som vi egentligen skulle vilja leva. 

Tänk om vi skulle vända på steken och istället börja söka rätt. Aktivt. Hitta BRA saker som vi tycker om och sedan sprida detta omkring oss. Tänk om vi i dessa valtider skulle fokusera på de politiska värderingar vi står för och tror på istället för att kasta skit på det vi inte tror på.  Är det inte bättre att vända det vi inte tror på ryggen och engagera oss i det vi istället tror på.  För om vi tillsammans skapar politiska alternativ till det vi vill ha bort får vi ju fler med oss än tvärtom. Tämligen enkel ekvation.

 Och på arbetsplatsen, varför inte leta rätt och hitta styrkor och vad ni är bra på och omsätta det till goda rykten. Höj kollegor som gör bra saker istället för att prata ner människor som gör fel. Bli en ryktesspridare av rang. Men bara GODA sådana. Om du sett någon annan gjort något bra berätta det både för honom/henne och för andra. Om du kommit på något bra arbetssätt för sjutton dela med dig snabbt som blixten. Sitt inte och håll på det goda. Sprid och dela med dig. För det föder ännu mera av det goda jag lovar, Och ge beröm. Tänk inte bara att någon gjorde något bra. Säg det också. Men det måste ju inte bli smetigt så att man säger att allt är bra, toppen, grymt och super. Nej mena det du säger och säg det du menar.  

Sprider jag glitter om någon annan hamnar det alltid lite glitter på mig också. Det är oundvikligt. Och sprider jag skit om andra hamnar det alltid lite skit på min egen axel också

Och som om det inte vore nog är vi ju ett folk som är världsmästare i att  hitta fel i vårt eget utseende också. Det har vi fått lärt oss från förfäder och allehanda präglingar. Framför allt vi kvinnor. Men när  du tittar dig i spegeln nästa gång och söker fel så lovar jag dig att du kommer finna fel.  Men om du testar att istället aktivt söka rätt där framför spegeln så är det vad du kommer finna. Vad vill du se? Prova. 

Och nu vill jag ju inte vara nån världsmästare i godhet här och framställa mig själv som nån amatörjesus på jorden. Jag gör fel, söker fel och snackar skit emellanåt. Men jag fostrar mig själv hela tiden att göra det omvända och jag har kommit en bit på väg. 

Men så länge vi lever lär vi. Och vi kan ju hjälpas åt. 

Var rädd om du och för guds skull glöm inte att rösta idag - och rösta på det du tror på. 

Tro´t eller ej - I´m back

Jag förstår att ni tänker och funderar. Ligger vakna på nätterna. Sliter ert hår i vild förtvivlan och längtan utan rimlig gräns. Längtan efter MIG. Ja ja ja jag förstår att ni har det svårt nu när jag varit borta så länge. Ni undrar om jag har försvunnit från bloggvärlden för alltid.

 Och ja, det tänkte jag nog att jag hade gjort också. Min dotter säger att bloggtidens era är över. Men vad bryr väl jag mig om sådant. Nu funderar jag starkt på att plocka upp mina nästintill obefintliga skrivartalanger och damma av dom en smula för att köra igång igen. Varför då och varför nu kan man fråga sig i nästa andetag. Ja därför att jag saknar mina tankar när jag är i ett skrivande mood. Jag saknar reflektionerna i min hjärna som uppstår varje gång jag samlar ihop mig för att skriva. Ibland behöver jag skriva för att förstå vad jag tänker. Låter ju märkligt men likväl är det sant. Förmodligen är det så att jag har en onormalt tilltrasslad tankeverksamhet som behöver luftas emellanåt för att inte fullständigt tjorva ihop sig

Jag kommer att skriva om det som behagar mig för stunden. Jag kommer att vara naken och ocensurerad. Näh inte sätta morgonkaffet i halsen nu. Jag menar såklart inte naken som i nakenfis utan naken som i oförställd och skapligt sann. Fast faller andan på så kanske jag, vid närmare eftertanke, klämmer till och är lite nakenfis också. Jag menar vad är mer naturligt än en kropp kan man tycka. Och inte skäms jag för min längre heller. Det har jag gjort alldeles för många år av mitt liv. Det är nog nu. 

"Här står jag och gillar du inte det du ser är det bara att titta bort" 

Jaja den som lever får se och nog om det. 

Nu kan ni i alla fall slappna av och få tillbaka er nattsömn igen för jag är TILLBAKA. 

Varje människa går havande med en bättre version av sig själv

En ny dag i livet har tagit sin början. En solig söndag att varsamt ta omhand. Jag målar på uppdrag, städar och sorterar SAMTIDIGT. Om det är en genial idé? Nej absolut inte. Jag är inte stresstålig.

Men ibland kör det ihop så sig pass att jag liksom känner att jag "måste". Vilket såklart är en sanning med modifikation. Men jag försöker ändå sluta fred med mig själv och ta en sak i taget.

Just nu känns det som om allt ramlar över mig. SAMTIDIGT.

Jag tror det sitter någon slags Gud där uppe och tänker -Men det var då själva sjutton att hon aldrig lär sig den där Karlssonskan. Hon behöver lära sig säga NEJ till sådant som inte får plats. För att skapa JA till sådant som livet vill växa av. Ja, tänker han nog också den där guden (om det finns nån) ,- Jag skickar på henne lite av varje både privat, arbetsrelaterat, hälsomässigt och relationsmässigt så att hon måste lära sig säga NEJ och samtidigt känna igen sina JA när dom kommer serverade.

Biskop Martin Lönnebo lär ha sagt att varje människa går havande med en bättre version av sig själv.

Och kanske är det just den bättre versionen jag behöver föda fram, ta i hand och hoppa vidare fram genom livet tillsammans med. En version av mig som blir ännu bättre på att ta beslut, landa i det och sedan gå vidare utan att se mig om. 

Ja kanske det...;) 

Här kommer jag och min kropp - mitt fysiologiska formäventyr

Jag tänker ofta på det här med kroppen och vårt förhållande till den. Kanske ännu mer den här tiden på året när värmen återvänder och vi vill börja klä av oss.

Kroppen är ju det mest fantastiska du begåvats med. Ja, förutom själen, men den har du ju inte fått till dig, den ÄR du ju. Eller det är iaf min fullständiga övertygelse. 

Nåväl tillbaka till kroppen och vårt förhållande till denna underbara farkost. Ett fysiologiskt formäventyr som saknar motstycke om ni frågar mig. En boning för själen och ett alldeles unikt verktyg för oss människor att kommunicera och leva igenom. Min liknar inte din. Och din liknar ingen annans heller. Alltså fullständigt unik i sitt slag. Det kan vi enas om. Ändå har vi gått på myten om att den ska se ut på ett visst  normativt sätt. För om den inte gör det, gud bevars, ja då ska här döljas, opereras om, skämmas för, fyllas upp, sugas ur eller på något annat sätt föras bort från ljuset. För att inte tala om ifall den åldrats med tiden. Ja då du är det dags att verkligen klä dig på ett visst sätt så att den inte syns. 

Men ärligt talat. Som om vi vore ett utställningsföremål.  Jag har väl inte en kropp för att visa upp eller exponera till avsikt att "pleasa" och tillfredsställa någon annan. Eller? Min kropp ska väl i all sin dar tillfredsställa mig. Om jag vill gå i shorts med cellulitgropiga lår så ska jag göra det. Jag har ju shorts för att det är skönt. Eller om jag vill gå i bara armar trots att dom är begåvade med både leverfläckar, gäddhäng och allehanda "defekter" ja då ska jag väl för i hundan kunna göra det utan att någon annan ska tala om hur jag "borde" se ut. Och nu då håll i er...tänk om jag går i bikini med magen hängandes och slängandes därför att jag tycker om att bada när det är sommar och varmt så tänker jag utan pardon göra det. Att hänga i vassen ligger liksom inte för mig. En beachkropp är väl en kropp som rör sig på beachen oavsett storlek, ålder och utseende. Det är inte en bantad kropp som trycks in i något slags klädesplagg som döljer något vi sköns för. 

No way José släpp fram alla era härliga kroppar. Och tyck inte en massa om andras fysiologiska själaboningar heller. Låt alla få leva fritt och vara vackra i sin egen energi och kropp. Det är först då vi kan vara förebilder för andra också. Betrakta människors leenden istället, känn deras glädje, möt deras blickar tänk att kroppar är bara kroppar. Inte utställningsföremål som ska passa in i den normativa mallen som skapats av några rädda människor som en gång egentligen bara vill tjäna pengar på vår osäkerhet. Gå inte på det. De vill bara få oss att köpa in oss i en kollektiv personlighet som  kallas perfektion. 

Fuck etablissemanget och höj fanan högt för den kroppsliga friheten i att vara människa en stund på jorden. Nu möter vi sommaren exakt så som vi själva vill och har lust med, även om det inte "passar" sig för stilpoliser och trendmaffiosos.  Och om du eller alla andra ogillar hur jag ser ut så är jag hemskt ledsen det berör mig inte i ryggen. Det säger mer om dig att du har tid att hänga upp dig på mig istället för att ta hand om dig själv. 

Puss på re´

Utförsäljning på gamla originalmålingar

Var sak har sin tid och nu är tiden över för dessa originalmålningar. De flesta har levt ett liv som original för konstryck i en viss begränsad upplaga. Vissa har inte ens varit upptryckta i kopior alls. Nu stundar nya tider med nya motiv och jag behöver rensa bort lite energier för att kunna skapa nytt :) Så nu säljer jag ut dessa original till halva priset. Jag tar 1 200,- för ett liknande original i A4 storlek på akvarellpapper annars. Nu kostar de endast 600,-/ original. Dessutom fraktfritt inom Sverige. Köper du flera får du dom för 500,-. 

Skicka mail till emma@livskrafteremma.com om du är intresserad

Först till kvarn... <3

SÅLD

SÅLD

SÅLD

SÅLD

SÅLD

SÅLD

SÅLD

SÅLD

SÅLD

SÅLD

SÅLD

SÅLD

SÅLD

SÅLD

SÅLD

SÅLD

SÅLD

Det är inte den som av andra tros vara lycklig som är det utan den som själv tror sig vara det

Skissar, tecknar, målar och lyssnar på klassisk musik varvat med soul och 80-talsdisco

Det sistnämnda mest för att det är så outgrundligt bra att fuldansa 

Jag mår bra av att fuldansa och sjunga för full hals

Ge mig hän i musiken

Det lyfter min själ

Idag skiner vårsolen. Om än lite försiktigt

Det slår mig att jag trivs så innerligt här i Majorna

Min stadsdel som är lite mer som en stad i staden

Ett eget litet alternativt universum 

En plats på jorden som har förankrats i mitt hjärta

Och tänka sig, nu har det öppnat en ny konstnärshandel i mina kvarter också. Det är nog jag som haft direktkontakt med något där uppe och önskat mig det så hårt att det vara bara tvunget att öppnas en sådan butik. 

Lagen om attraktion in action

Nej, back to färger penslar och pennor nu gott folk

Kom också ihåg att det är inte den som av andra tros vara lycklig som är det utan den som själv tror sig vara det 

Ta hand om er därute - livet vill er väl 

Luststyrd och målfokuserad i samma andetag

Ja, säga vad man vill men mitt arbetsliv är verkligen allt annat än enahanda. Idag var det först sammanställningsmöte på ett företag där vi jobbat med utveckling en tid, Sedan hem och plocka fram administratören i mig och ta hand om lite papper för företaget. Inte kul med nödvändigt. By the way så hörde jag en gång en intervju med konstnären Ernst Billgren när han berättade att han absolut inte befattar sig med något av sina företagspapper. Han visste inte ens vilka fakturor som inkom eller hur många som gick ut ur företaget. Det gjorde en skicklig revisor som han hade fullt förtroende för. Jag kan bedyra att en bubbande avundsjuka slog an i mig då. Det är mitt framtida mål. Drömscenario - Jag sitter hemma och målar tavlor, dricker vin och lyssna på luddiga ljudböker av Tolstoy medan revisorn tar hand om "papperiet". Eller ok jag behöver inte dricka vin varje gång och jag kan lyssna på annat än Tolstoy. Men det lät så bra ;) Nåväl det var en parentes. Nästa uppgift för dagen är vid staffliet och fortsättning på min änglamålning, Jag går alltså helt in i målarbubblan (må jag icke störas) Sedan förberedelser inför morgondagen för då är det planeringsmöte i Askersund på ett företag där jag arbetar på uppdrag som designer. Ett otroligt roligt och utvecklande uppdrag kan tilläggas. Och på fredag blir det till att studsa upp i ottan för då tar jag morgontåget till huvudstaden där jag tillbringar torsdag och fredag med utbildning. Lördagen startas sedan upp med enskild coaching av klient innan det kan bli helg hos mig.

Jag har väl förmodligen själv bjudit upp till dans i detta virrvarr och gjort valen som lett mig hit. Ibland kan jag dock längta efter lite kontinuitet och trygga rutiner. Men jag vet ju att jag egentligen inte är gjord för det men jag har lite svårt att just nu ha 100% fokus på tre olika arbeten med samma engagemang. Men jag är både målfokuserad, engagerad och otroligt luststyrd. Behöver alla delarna. Men jag är förvisso också både introvert och extrovert så förmodligen är jag en relativt komplex och märklig människofigur i flera hänseenden

Thats the Karlssonska livet i en liten ask. Galet viktigt med meditation och yoga för en rörig person som mig så att jag kan hålla fokus trots de tvära kasten.
Life goes on - and så också min vardag

Var rädd om er själva och varandra därute för ni är värdefulla

När orden rinner ur och skapar förståelse

Jag är ju en smula nördig. Kanske därför jag har en förkärlek för allt nörderi i allmänhet och nördar i synnerhet. Ja jag fascineras av människor som brinner totalt för saker och går all in

En sak som jag gärna nördar ner mig i är lyrik, poesi och prosa. Att skriva, läsa och lyssna på poesi är lite som terapi för mig. Att känna igen sig i diktjaget som någon annan skrivit är fantastiskt. Eller att låta sina egna tankar få ett språk genom poesin är som att få ett verktyg för att lättare förstå sig själv

Poesin har en bredare plattform och ett vidare modigare språk än det vi i vardagslag använder tycker jag. Jag tycker också om den melodiska rytm som ofta uppstår i poesin. Det är ett vackert sätt att måla med språket för att skapa förståelse mellan människohjärtan

Kärlekens surrealism

Här på tröskeln till universum

rinner tiden skoningslöst

ned mellan mig och min längtan

Tankar skaver

precis där själen lämnar över till hud

Och när jag äntligen förstår allt det där jag undvikit

är det de stora kloka träden vid skogsbrynet jag frågar varför

Men det är svårt att inte älska

när havets vågor rytmiskt och naket

smeker de karga klipporna i februari

Det är en kärlekens surrealism

som brinner högljutt i mitt bröst

när jag går från nakenhet till nakenhet

Bara jag kan se mig som jag är

Ⓒ Emma Karlsson

Ja jag är både rynkig, småfet och åldrad jag också men tänker inte skämmas

Här i vår del av världen gör vi verkligen allt för att försöka frysa vår ålder och hålla oss kvar i någon slags urväxt ungdom trots att vi kanske passerat både 40, 50 och 60. Att åldras är fult. Men hur blev det det egentligen. Det frågar jag mig nästan dagligen. Kanske mest för att jag själv håller på att åldras och förändras i mitt yttre skal. Jag ser ju i spegeln att rynkorna kommer och gravitationslagen gör sitt på den här kroppen som min själ har som boning. Ibland hinner jag inte riktigt med när jag tidigt om morgonen inser att ögonlocken inte alls sitter kvar där dom gjorde en gång och att halsen har fått ett nytt, lite mer hängfluffigt utseende numera. Och fort går det minsann. Tyckte nyss jag var slät som en persika.

Men om vi plockar ur det här ur sitt sammanhang och tittar på vad det egentligen innebär att åldras. Jo det innebär att vi får en chans och ett privilegium att faktiskt få leva längre än många andra som dog unga. Vi får den fantastiska uppgiften att uppleva livet ur ett klokare, mognare och mera sunt perspektiv eftersom åren gjort oss en aningens visare (förhoppningsvis) Och har ni tänkt på vad mjuk och skön en hängmage som formats av godsaker under otaliga år egentligen är. Jag menar har du känt på den med kärlek istället för fördömanden någon gång på sistone? 

Och nästa perspektiv vem i hela fridens namn har bestämt att skrattrynkor, kråksparkar runt ögonen och en och annan volang på magen måste vara fult? Tänk om det kan vara så att vi blir ännu vackrare och spännande och karaktärsfyllda med lite fartränder och volanger här och där. Vem har satt normen som vi alla tar för en sanning? Vem har lurat i oss att bli gammal måste vara förenat med någon slags ångest? 

Ok, jag förstår tanken på att livet liksom rinner ifrån oss. Den är jag självklart med på eftersom livet har så otroligt mycket roligt, vackert och skönt att erbjuda. Den slängen av ångest drabbar mig också ibland. Men varför då inte njuta "all in" av livet hela vägen istället för att sysselsätta oss med att sörja den kropp vi inte har längre. Varför inte tacka spegelbilden varenda jäkla morgon att du finns idag igen. Så länge vi inte står med i dödsannonserna i morgontidningen så har vi chansen att avnjuta ännu en dag. 

Tänk bara så fantastiskt det är att gå barfota i daggvått gräs en tidig morgon i juli. Eller hur underbart det är att avnjuta en riktigt god middag med tända ljus och energigivande samtal. Eller vakna till ystra vårfåglar som hörs genom ett öppet sovrumsfönster. Eller hur överdrivet skönt det är med ett hett skumbad med tända ljus. Eller fånga snöflingor på tungan när nysnön faller i gatljussken i december. Eller första vitsippan, chips, barnkramar, hundpussar, gräddtårta, kyssar, soulmusik, sjunga ja listan kan göras hur lång som helst. Och allt detta. Allt detta, kära vackra människa som läser detta, kan du göra lika bra MED rynkor som utan. Allt detta kan du njuta av i fulla drag oavsett om du är 25 eller 95. 

Nej låtom oss ge våra ungdomar en anledning att vilja bli gamla. Låt oss vara förebilder och åldras med värdighet. Ge skönheten ett nytt ansikte. Ett levande åldrat glädjefyllt njutande ansikte från en människa som tog chansen och levde helhjärtat hela vägen ut. Det mår låta som en sliten klyscha men skönhet kommer banne mig inifrån. Det blir mig tydligare för varje dag som går.

Rädslan har ju en benägenhet att vara mer högljudd än modet

I "A course in miracles" så står det något om att "All healing is essantially a release from fear" 

Jag tror att vi människor bär på enormt mycket rädslor. Både våra egna som uppkommer med tiden, men också andras nedärvda rädslor som vi fått oss pådyvlade redan i tidiga år. Det kan vara från föräldrar, syskon och andra i vår omgivning. Dessa är otroligt begränsande och färgar våra val och vårt beslutsfattande i långt större utsträckning än vi anar. Ta bara rädslan för att vi tror att vi ska fatta fel beslut och ångra oss gör att vi inte fattar något beslut alls. Eller drar på det tills det är för sent. Enligt forskning så stannar vi i dåliga relationer därför att vi inte törs bege oss utanför det invanda. I den dåliga relationen vet vi ju åtminstone om hur det känns att må dåligt. Men där ute i det okända vet vi inget alls- Rädslan kickar in och vi fattar inget beslut alls utan stannar i ett slags invant vakum som dessutom till slut blir en vana. 

Eller alla dessa människor, som för övrigt är en miljon människor i Sverige, som inte trivs på sina jobb. Det är ofta av samma orsak vi inte tar tag i den biten. Rädslan kickar in och knackar oss på axeln och viskar "huvva vad läskigt att byta jobb, tänk om jag inte trivs och ångrar mig" Och så stannar vi kvar på jobbet som egentligen skaver och inte alls gör oss gott därför att rädslan är mer högljudd än modet. Och modet behöver vara större än rädslan för att vi ska våga göra den förändring vi egentligen vill. 

Alla har rädslor. Det är sunt. Det är implementerat i våra hjärnor sedan evolutionen. Vi var tvungen att känna rädsla för att kunna veta när vi skulle springa för våra liv för att inte bli uppäten av en sabeltandad tiger osv. Och våra hjärnor är ju likadana som urtidens hjärnor. Det finns ju ingen extended version liksom. 

Så att bli avstängd från rädslor är inte lösningen på detta. Jag tror personligen att medvetenhet är en möjlighet till att bättre lära sig hantera rädslor. Och framför allt att inte låta de styra oss. Att veta vad är det som styr mig i den här situationen och vad det är värt. Vi ställer ju oss ofta frågan "vad är det värsta som kan hända" och så målar vi upp ett skräckscenario och tror dessutom att den konsekvensanalysen är fakta. Men det är ju bara ett antagande utan någon som helst förankring i sanning eftersom framtiden inte ens är här. Varför inte börja fråga sig "vad är det bästa som kan hända här" och så fundera på en möjlig utgång. Detta är förvisso inte heller en sanning men chanserna ökar drastiskt att resultatet blir mer önskvärt om målet och visionen har en positiv infallsvinkel som färgar våra handlingar och val, Och rädslan backar dessutom en aning automatiskt när vi skapar ett möjlighetstänk istället för ett omöjlighetstänk. Och det som sker då är att det lämnas ett större utrymme för modet, viljan och engagemanget att kliva fram. Lite jävlaranamma helt enkelt. 

Så om du står inför ett val just nu, fundera på "vad är det bästa som kan hända" om jag fattar det här beslutet. Och måla upp en möjlig positiv utgång. Känn och smaka på det önskade målet. Och jag lovar att modet stärks en aning för varje gång du leker med den här tanken. Och smaken av önskat resultat är så mycket godare än smaken av missnöje rädslor och en sjuhelsikes massa skräckscenarier, det kan jag lova. 

Tro nu inte att jag står och viftar med pekfingret och inte bär på egna rädslor. Jag bär på massor av rädslor men jag tänker fan inte låta dom styra mig och vara en liten lort. För ni vet väl vad Jonatan sa i bröderna Lejonhjärta 

”Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.”

Nej nu får det vara färdigt med att skämmas låt oss njuta av våra kroppar istället

För sex år sedan startade jag upp min AntiJante-kollektion. En serie konsttryck med livsbejakande damer som tror på sig själva och njuter av resan vi kallar livet. 

Hur allt började 2010 kan ni läsa HÄR

Min allra första AntiJante-dam som föddes sommaren 2010

Dessa damer är så mycket mer än bara färgglada målningar. Det ligger en revolt i varenda en av dom. En kärlek till människan i allmänhet och till kvinnan i synnerhet. Jag tycker vi har skämts färdigt nu. Det räcker med fördömanden och förtryckanden av våra fantastiska kroppar. Vi kan inte gå på myten och lögnen om att vi inte skulle duga så som vi är. Våra kroppar är inte ett föremål för andras värderingar eller en produkt som ska värderas utifrån några märkliga normativa parametrar. Det kan inte vara meningen att bara för att vi inte ser ut så som media bestämt så ska vi skyla oss och skämmas. Unga flickor duschar inte efter idrotten för att dom redan skäms för hur de ser ut. Det är sorgligt. Men där måste vi vuxna ta på oss ansvaret för en förändring. 

Alla föds olika. En del är långa andra korta. En del har stora bröst andra har stor rumpa. En del är kurviga medan andra har en rakare figur. Det spelar ingen roll. Kroppen är ett rent formäventyr. Ett konstverk som är grymt spännande att upptäcka, använda sig av och njuta av. En upplevelse som vi istället kan uppskatta, vara stolta över och ta hand om, oavsett hur den ser ut. Den bär oss i ur och skur och är det mest fantastiska tempel en själ kan bosätta sig i. Och tänk så mycket njutning den kan ge oss. På egen hand eller tillsammans med någon annan. Men hur ska vi ohämmat och frigjort kunna njuta av kroppen om vi är upptagna med huruvida vi duger eller ser "snygga" ut i en viss pose eller ej.

Nej min manifestation för kroppen går vidare. Kampen för kärleken i att vi är underbara allihop precis som vi är. Numera finns mina damer i en serie konstkort. Här nedan ser du några exempel 

Jag ångrar aldrig något jag njutit av
 oavsett om det gäller skumbad, vin eller män

Klart att jag duger, och hör sen

Tjohoo vad är vi så glada över
Inte vet ja´alltid finns det väl nåt 

Och HÄR hittar ni hela kollektionen med dubbla konstkort med kuvert

Så låt oss nu fira att vi faktiskt HAR en kropp. Låt den vara mager, rund, kort, lång, ärrig, prickig, rynkig, hängig, fast , slät, knölig, åldrad, fluffig och en massa andra saker. Tänk inte om det är bra eller dåligt, snyggt eller fult. Låt den bara vara som den är och upptäck hur grymt skön den är. Det är där det börjar. Kontakta kroppen och UPPLEV den och ta hand om den istället. 

Själv är jag en fluffig dam med rejält av skavanker i lacken och det tänker jag fortsätta vara stolt över. Och provocerar det dig så har det med dig att göra, inte om min kropp