Hur kan den som aldrig varit tjock veta hur det känns

Nej jag tycker inte att en ung person på 25-30 har trovärdighet i sina ord när dom säger åt en äldre person som har åldersnoja att den ska sluta och istället bara känna hur härligt det är att bli äldre och att man ska njuta av livet istället. Hur vet dom det?

Nej jag tycker inte heller att den som aldrig varit tjock ska säga åt en kraftig person att det är ju bara att rycka upp sig, hur svårt kan det vara. Träna för sjutton. Vad vet dom om det?

Nej jag tycker inte heller att den som aldrig levt med skev självbild, taskig självkänsla eller kan slänga massor av ord omkring sig som -Det är bara att "vända om" och tänka positivt så blir allt bra. Tro på dig själv så ordnar det sig.  Hur vet dom det? 

Och jag tycker definitivt inte att den som inte har varit förälder ska tala om hur man minsann ska göra när man uppfostrar barn. Hur vet dom det?

Och nej, dom som aldrig bränt ut sig eller varit slutkörda totalt kan ha stuns i sina ord när dom "förstår sig på" och vet när andra ska börja jobba, vad dom "borde" orka och hur trött man är som utbränd. För hur kan dom EGENTLIGEN veta det?

Samma gäller ju den som blivit av med jobbet, förlorat en älskad, mist sitt hem, genomlevt ett krig. Vi som inte upplevt kan inte veta - vi kan bara anta hur det eventuellt kan kännas. Föreställa oss. Men vi har inte erfarenheten inuti oss. Vi har bara tittat på den utanför oss själva.

För att inte tala om vad lätt det är att ge råd om man inte själv är involverad i konsekvenserna. Oj vad "bra råd" det kommer då

Det är min fulla övertygelse och erfarenhet att den som upplevt vet mer än den som tillskansat sig kunskap genom det lästa ordet. Den som lever sig igenom saker blir klok på ett helt annat sätt. Och den visdom man får genom att själv uppleva drar också med sig en ödmjukhet som de som bara har studerat till sig kunskapen oftast saknar. 

När jag hamnar i diskussioner om detta så blir försvaret ofta att "men jag har sett det på nära håll genom min syster och hur hon gör med sina barn" eller "jag har mött så många tjocka så jag vet hur "man tänker" eller "det "vet" man ju att det är så att bli äldre för jag har träffat så många äldre " 

Ja det kanske dom har. Men det är erfarenhet som man fått genom att TITTA på andra, eftersom den sker utanför oss själva.  Och andras erfarenheter kan inte vara upplevda med egna känslor. Erfarenhet som man KÄNNER och UPPLEVER är något helt annat.  Och där mina vänner sker en helt annan visdom, kunskap och lärdom.

Så mitt råd till alla som får många "goda råd" från människor som inte har en aning om hur det är att själva befinna där du är just nu - Ta deras råd med en gnutta salt.  Det är oftast välment men kan ändå bli väldigt präktig och förstå-sig-på-igt. Och detta kan i sin tur skapa en större ångest än tröst och motivation när det kommer farandes en massa "RYCK-UPP-DIG" pepp från människor som egentligen inte har en aning om hur det landar i dig. 

Att finnas intill, vara närvarande, ge stöd och verkligen lyssna är en sak. Men att tala om, ge snusförnuftiga råd och "läxa upp" är något helt annat. Långa märkvärdiga pekfingrar med tillhörande "jag vet bättre än du-råd" är föga attraherande och hjälper sällan. 

(OBS Nu pratar jag självklart inte om läkare och liknande)

Lycka till med allt du kämpar med just nu. Oavsett vad det är så gör du så gott du kan med de förutsättningar du har. 

Alltid

Och känn att du vet bäst vad som är bäst för just dig, för inuti ditt liv lever bara du. 

Min kropp är till för mig - inte för att behaga dig

Jag är så glad att jag får leva i en tid då kvinnan har klivit fram och tagit plats på ett fantastiskt sätt

Vi har förvisso långt kvar innan vi ur ett genusperspektiv har ett lika värde på alla plan. Den feministiska kampen måste vi alla driva tillsammans varje ny och enskild dag för att kunna lämna över en bättre värld till våra barn och barnbarn. Men ändock finns det ju stora förbättringar som vi i vår tid fått uppleva

Ta bara detta med kvinnan och hennes utseende. Kroppshetsen. Jag är så innerligt glad över kroppsaktivisterna enastående jobb. De som vågar. De som inte bara säger utan också gör

De som kliver fram med stora stadig steg och säger :

"Jag har ta mig fan rätt att synas oavsett hur jag ser ut
Min kropp är till för mig - inte för att behaga dig"

Det är så stort att de tar täten och visar vägen för oss andra. De som röjer stigen så att andra sedan också ska våga ta plats, få synas, kunna älska, älskas UTAN att dömas. Och då menar jag utan att dömas över huvud taget. Att kroppen är kroppen. Ett formäventyr. Varken mer eller mindre. Den behöver varken vara fin eller ful. Bara olika. 

Jag ser dom som arbetar aktivt med att kvinnor ska älska sig själva och känna sig vackra. Vara vackra osv. Ja det är fint. Jag tycker också det.  Tanken så jäkla god. Men då handlar det fortfarande om en exponering med ett bedömande inkluderat. Varför inte strunta i om den, på ytan, är vacker eller ej. För vi måste komma ihåg att det som är vackert för dig kanske inte alls är det för mig. Så tänk om vi skulle testa att släppa det där helt. 

Låt oss få dansa lättklädda för att vi vill dansa. Låt oss få gå i tighta kläder oavsett hur mycket vi väger, bara därför att vi vill Låt oss få njuta av våra kroppar utan att det finns en enda etikett på den. Den är ju din själs boning som du behöver för att kunna leva, uttrycka dig, älska, dansa, springa, göra kullerbyttor, kramas, ha kuddkrig, se, lyssna. En kropp är mjuk, kurvig, platt, rund, prickig, hängig, hårig, intressant, senig ja vad sjutton som helst. Ett rent naturligt konstnärligt formäventyr

Låt oss slippa stöpa om oss i en normativ kroppsbild där alla ska se likadana ut. Låt oss slippa köpa in oss på en kollektiv personlighet som är baserad på hur vi ser ut. 

Och låt oss få koncentrera oss mer på hur det känns att vara i kroppen än hur det ser ut att titta på den. 

Så varför inte testa fr o m idag att se på ALLA du möter utan att vare sig döma bedöma eller värdera dennes utseende. Låt den vara. Betänk att kroppen är kroppen och det är finfint att ha en. Den måste inte vara vare sig fin eller ful - bara olika

Och ärligt talat en vacker människa på riktigt är väl när det fina från hjärtat läcker ut och träder fram till alla medmänniskors beskådan. Kom bara ihåg hur fint det är när en människa ger av sig själv utan att kräva något tillbaka. Minns hur underbar den är som får dig att må bra i dig själv i mötet med varandra. 

De e skönhet på riktigt de. Ja om du frågar mig förstås. 

För det gäller ju att ha lite kul nu när man lever - för när ska man annars ha det

Vi springer åt fel håll med en sju helsikes hastighet

Det som är viktigt på riktigt har aldrig med pengar att göra.

Det vet vi alla. Egentligen

 Det finns ingen som pratar om den faktorn när livet ställs på sin spets eller håller på att rinna oss ur händerna. Ingen som fått ett besked om att den har 1 år kvar att leva säger 
"Oj då måste jag jobba så mycket jag orkar den sista tiden så jag tjänar så mycket pengar som möjligt"

Nej, det vi pratar om då är kärlek och de människor som står oss närmast. Vi pratar om kvalitetstid

 Varför tror vi då att det är viktigare att springa ihjäl oss i ekorrhjulet och bränna ut oss i

vår prestationsiver att tjäna mer pengar än vi egentligen behöver. För att sedan kunna använda dessa pengar till att konsumera saker som ska bedöva en längtan efter det vi EGENTLIGEN 
vill ha.
Kvalitetstid och kärlek

Jag får inte ihop det.

Vi sällar oss till den stora massan som lärt oss att pengar är det viktigaste. Man säger ofta att "tid är pengar"
Men tid är ju LIV. 
För vad är större än att du får mer tid?
Om du inte får en dag till att avnjuta vad är då pengen värd?

Nej om man frågar mig så springer vi åt fel håll och ser inte priset vi får betala. Och jävlar vad vi springer sen. Vi bränner ut oss, springer in i väggar och tappar fotfästet. Själen hinner inte med i samma takt som hjärnan vill springa

Kom ihåg att det går att välja något annat än den 
stora massan gör. Den gängse normen behöver inte vara 
samma sak som DIN sanning

Tänk om vi istället för att fråga oss hur mycket vi kan jobba för att tjäna så mycket pengar som möjligt ska fråga oss:

Hur lite behöver jag jobba för att kunna leva det liv jag EGENTLIGEN vill leva.

Och kom ihåg - bara för att många gör något behöver det inte betyda att det är "rätt". Tänk så många som trodde, så länge, att jorden var platt som en pannkaka. Hade de rätt? 

Woop woop

Lyssna på dina egna varför istället för att tro blint på alla andras därför

Tänk så många kloka "förstå-sig-påare" det finns omkring oss

SÅ många som VET hur livet ska levas

Föreläsare som talar om hur du ska leva ditt liv

Vägledare som inte undrar - utan VET

De säger sig ha svaren och att de lever "the right way"

Och därigenom vill dom tala om för dig hur du ska göra, känna 

och leva

Dom har svaren

Men finns det ett svar?

Kan någon annan veta hur du ska leva?

Eller kan det vara individuell?

Kan det t o m vara osunt att följa en väg som någon stakat 

ut åt dig?

Tänk om du "gör" livet istället för att leva livet då

Tänk om du istället för att upptäcka den du är stänger av 

den du är och följer det någon annan är 

Ja tänk om...

Därom tvistar de lärde

Jag tror på dom som vågar undra. Dom som modigt vågar ställa frågor

Jag tror på dom som hjälper andra att nå sina egna "varför" 

och inte trycker ner en massa "därför" i halsen 

Jag tror på dom som vågar blotta sig och sin egen frågeställning och tillsammans med andra vill mötas i en dialog där vi kan lära oss hitta vår egen väg. 

Lära oss livet medan vi lever utifrån vårt eget hjärta helt enkelt

Så kom ihåg i DITT liv vet DU bäst

När du känner dig vilsen och tror att någon annan vet hur ditt liv ska levas är det bra att komma ihåg att ingen har någon instruktion eller innehållsdeklaration till livet. Inte du. Inte jag. Det medföljer ingen sådan när vi föds. Men det medföljer en egen visdom som alltid har ett syfte för ditt eget bästa i just DITT liv

Du vet mer än du vet att du vet och du förstår mer än du trodde att du kunde förstå. Vi måste bara lära oss lyssna inåt istället för att leta utanför oss. 

Klyschigt? Ja visst är det det. Men likväl är det sant. Men som ni hör det här är ju också ett sätt att tala om för dig hur du ska leva så lyssna på mig med en nypa salt :) Det kan ju vara rätt för bara mig. Vem vet. Undersök vet ja ´

Puss love and understanding

Skyll inte tjafs och husfridsknull på kärleken, den är lätt, det är relationer som är svårt

"Kärleken är alltid ny. Det har ingen betydelse om vi älskar en, två eller tio gånger under våra liv - varje gång står vi inför en situation som är helt ny för oss. Kärleken kan föra oss till helvetet eller paradiset, men den för oss alltid någonstans. Vi är helt enkelt tvungna att acceptera den, för det är den som ger näring åt vår existens. Om vi vägrar kommer vi att dö av svält medan livets träd håller sina dignande grenar framför våra ögon utan att vi vågar sträcka ut handen för att plocka dess frukter. Vi måste söka kärleken där den finns, även om det innebär timmar, dagar och veckor av besvikelser och sorg.

   För i det ögonblick vi ger oss ut för att söka kärleken ger sig också den av för att komma oss till mötes"

Paulo Coelho / Alkemisten

Det här med kärlek är inte så lätt och rosenrött som det ofta framställs i litteraturen, konsten, film och media. Eller hur, det vet en ju vid det här laget. Kärlek är svårt. 

Den skapar ju smärtor, svartsjuka, tjafs, ångestladdade parmiddagar, för många nej-jag-har-huvudvärk-bråk, husfridsknull, besvikelser, väntan, otrohet, trygghetsbehov ja listan kan göras lång. Ja se den där kärleken den kan allt ställa till det. 

Eller? 

Tänk om det är så att kärlek inte alls är svårt. Tänk om kärlek är lätt. Tänk om det är så att relationer är svårt. Vi blandar så lätt ihop dessa två. Inte minst jag

Kärlek är lätt - relationer är svårt

Sug lite på den meningen. 

Tänk om det är så att om vi när vi bestämmer oss för att säga JA till kärleken och öppnar vårt hjärta för någon vi älskar också säger JA till att låta vara. Avsäger oss all makt och låta den man älskar vara det den är i varje stund man är tillsammans. Leva tillsammans i det "vi" man gemensamt skapat genom frihet, förtroende, tillit och mod att våga låta vara. Och våga älska även när man står upp till knäna med vardagens vedermödor och det gör ont som fan leva. Att inte ständigt försöka kontrollera, göra om och rätta till den andra när man tycker att han/hon inte uppfyller ens krav och förväntningar. Släppa tankarna på "om han bara kunde göra så istället" eller "bara hon kunde fatta att" eller "om hen bara skulle förändras på den punkten så". 

Tänk om vi bara skulle släppa taget och inse att relationer stundom gör ont och det är svårt ibland. Punkt. Det måste inte vara på något annat sätt. 

För vet du - det är aldrig, aldrig någon annans huvudsakliga uppgift att göra dig lycklig. Det är inte ens någon annans uppgift att älska dig i första hand. Det är din. Att vi sedan älskar varandra är ett privilegium och den finaste bonusen av alla. Men likväl är det inte någon annans uppgift att ändra sig så att du ska må bra inuti dig. Det är din. Och vi har alla olika sätt att älska på. Om du anser att din partner inte älskar dig på det sättet du vill så innebär det inte att han/hon inte älskar dig. Det kan innebära att han/hon älskar på ett annat sätt. Men försök inte göra om dennes sätt att älska. För då försöker du indirekt kontrollera och göra om någon annan. Det är inte att låta vara. Det är inte att älska. 

Om vi älskar någon är det vackraste vi kan ge honom/henne friheten att låta den vara

Och tänk om det är helt fantastiskt även om det inte är perfekt. Tänk vad skönt om det är ok att det knakar, brakar och går sönder lite här och där emellanåt utan att det måste vara något "fel". För hur skulle vi kunna gå genom livet tillsammans utan att det blir  skavsår och känslotrassel här och där.  Vi är ju ändå två individer (eller fler om man är polygam) som ständigt lever i förändring. Det är sunt om friktion uppstår. För uppstår det inga som helst trassel är det min fulla övertygelse att en part ständigt viker sig. Hur sunt är det.

Och du, varför inte fråga dig själv emellanåt 

"Skulle jag vilja vara ihop med mig ? " 

Så om ni har problem i er relation ta hand om det. Led varandra med varsam hand genom livet och relationen. Lyssna och var beredd att möta det du får höra. Prata och ge utrymme. Men försök inte göra om den andra. Och gör heller inte om dig själv. Överge inte dig. Var inte otrogen dig själv och dina egna värderingar. Men var beredd att hänge dig åt det ni har tillsammans. Det måste alltid vara värt det. 

Så åter igen skyll inte på kärleken. 

För kärlek är lätt relationer är svårt

(Vill bara tillägga att jag i detta inlägg inte pratar om rejält osunda relationer med misshandel och förtryck osv)

Sök fel och du ska finna...men varför inte söka" rätt" då

Det finns ju ett gammalt ordstäv som lyder sök fel och du skall finna. Men vem vill släpa runt på en massa fel i bagaget. 

Hur skulle det vara om vi sökte lite "rätt" istället

I vårt samhälle är det många som verkar ha en "default setting" på att ständigt felsöka. Mänskliga felsökande missiler. Man söker fel i  sin partner, på arbetsplatsen, i andra människor, i samhället, i politiken, i ageranden och ja i allt. Och visst sjutton kommer vi att hitta fel. Och så frossar vi lite självbelåtet i att någon annan är lite sämre än oss. Vilket vi i sin tur tror försätter oss i en bättre dager. Men gör det verkligen det. Är inte det är en högst kontraproduktiv handling där vi i det långa loppet egentligen bara dränerar oss själva och andra på energi. Och det är min fulla övertygelse att människor som ständigt pratar ner, förtalar, "rättar till" och påpekar andras tillkortakommanden gör sig själv till en högst osympatisk person som egentligen trillar ner från den där hierarkiska placeringen man eftersträvar. 

Den som snackar skit snackar man skit om. 

Den som inte snackar skit om andra snackar man inte skit om. 

Vem vill du vara?

Jag tror att det här präglar hela vårt samhälle. Vi är så galet rädd för att göra fel att vi blockerar oss själva att leva så som vi egentligen skulle vilja leva. 

Tänk om vi skulle vända på steken och istället börja söka rätt. Aktivt. Hitta BRA saker som vi tycker om och sedan sprida detta omkring oss. Tänk om vi i dessa valtider skulle fokusera på de politiska värderingar vi står för och tror på istället för att kasta skit på det vi inte tror på.  Är det inte bättre att vända det vi inte tror på ryggen och engagera oss i det vi istället tror på.  För om vi tillsammans skapar politiska alternativ till det vi vill ha bort får vi ju fler med oss än tvärtom. Tämligen enkel ekvation.

 Och på arbetsplatsen, varför inte leta rätt och hitta styrkor och vad ni är bra på och omsätta det till goda rykten. Höj kollegor som gör bra saker istället för att prata ner människor som gör fel. Bli en ryktesspridare av rang. Men bara GODA sådana. Om du sett någon annan gjort något bra berätta det både för honom/henne och för andra. Om du kommit på något bra arbetssätt för sjutton dela med dig snabbt som blixten. Sitt inte och håll på det goda. Sprid och dela med dig. För det föder ännu mera av det goda jag lovar, Och ge beröm. Tänk inte bara att någon gjorde något bra. Säg det också. Men det måste ju inte bli smetigt så att man säger att allt är bra, toppen, grymt och super. Nej mena det du säger och säg det du menar.  

Sprider jag glitter om någon annan hamnar det alltid lite glitter på mig också. Det är oundvikligt. Och sprider jag skit om andra hamnar det alltid lite skit på min egen axel också

Och som om det inte vore nog är vi ju ett folk som är världsmästare i att  hitta fel i vårt eget utseende också. Det har vi fått lärt oss från förfäder och allehanda präglingar. Framför allt vi kvinnor. Men när  du tittar dig i spegeln nästa gång och söker fel så lovar jag dig att du kommer finna fel.  Men om du testar att istället aktivt söka rätt där framför spegeln så är det vad du kommer finna. Vad vill du se? Prova. 

Och nu vill jag ju inte vara nån världsmästare i godhet här och framställa mig själv som nån amatörjesus på jorden. Jag gör fel, söker fel och snackar skit emellanåt. Men jag fostrar mig själv hela tiden att göra det omvända och jag har kommit en bit på väg. 

Men så länge vi lever lär vi. Och vi kan ju hjälpas åt. 

Var rädd om du och för guds skull glöm inte att rösta idag - och rösta på det du tror på. 

Tro´t eller ej - I´m back

Jag förstår att ni tänker och funderar. Ligger vakna på nätterna. Sliter ert hår i vild förtvivlan och längtan utan rimlig gräns. Längtan efter MIG. Ja ja ja jag förstår att ni har det svårt nu när jag varit borta så länge. Ni undrar om jag har försvunnit från bloggvärlden för alltid.

 Och ja, det tänkte jag nog att jag hade gjort också. Min dotter säger att bloggtidens era är över. Men vad bryr väl jag mig om sådant. Nu funderar jag starkt på att plocka upp mina nästintill obefintliga skrivartalanger och damma av dom en smula för att köra igång igen. Varför då och varför nu kan man fråga sig i nästa andetag. Ja därför att jag saknar mina tankar när jag är i ett skrivande mood. Jag saknar reflektionerna i min hjärna som uppstår varje gång jag samlar ihop mig för att skriva. Ibland behöver jag skriva för att förstå vad jag tänker. Låter ju märkligt men likväl är det sant. Förmodligen är det så att jag har en onormalt tilltrasslad tankeverksamhet som behöver luftas emellanåt för att inte fullständigt tjorva ihop sig

Jag kommer att skriva om det som behagar mig för stunden. Jag kommer att vara naken och ocensurerad. Näh inte sätta morgonkaffet i halsen nu. Jag menar såklart inte naken som i nakenfis utan naken som i oförställd och skapligt sann. Fast faller andan på så kanske jag, vid närmare eftertanke, klämmer till och är lite nakenfis också. Jag menar vad är mer naturligt än en kropp kan man tycka. Och inte skäms jag för min längre heller. Det har jag gjort alldeles för många år av mitt liv. Det är nog nu. 

"Här står jag och gillar du inte det du ser är det bara att titta bort" 

Jaja den som lever får se och nog om det. 

Nu kan ni i alla fall slappna av och få tillbaka er nattsömn igen för jag är TILLBAKA. 

Här kommer jag och min kropp - mitt fysiologiska formäventyr

Jag tänker ofta på det här med kroppen och vårt förhållande till den. Kanske ännu mer den här tiden på året när värmen återvänder och vi vill börja klä av oss.

Kroppen är ju det mest fantastiska du begåvats med. Ja, förutom själen, men den har du ju inte fått till dig, den ÄR du ju. Eller det är iaf min fullständiga övertygelse. 

Nåväl tillbaka till kroppen och vårt förhållande till denna underbara farkost. Ett fysiologiskt formäventyr som saknar motstycke om ni frågar mig. En boning för själen och ett alldeles unikt verktyg för oss människor att kommunicera och leva igenom. Min liknar inte din. Och din liknar ingen annans heller. Alltså fullständigt unik i sitt slag. Det kan vi enas om. Ändå har vi gått på myten om att den ska se ut på ett visst  normativt sätt. För om den inte gör det, gud bevars, ja då ska här döljas, opereras om, skämmas för, fyllas upp, sugas ur eller på något annat sätt föras bort från ljuset. För att inte tala om ifall den åldrats med tiden. Ja då du är det dags att verkligen klä dig på ett visst sätt så att den inte syns. 

Men ärligt talat. Som om vi vore ett utställningsföremål.  Jag har väl inte en kropp för att visa upp eller exponera till avsikt att "pleasa" och tillfredsställa någon annan. Eller? Min kropp ska väl i all sin dar tillfredsställa mig. Om jag vill gå i shorts med cellulitgropiga lår så ska jag göra det. Jag har ju shorts för att det är skönt. Eller om jag vill gå i bara armar trots att dom är begåvade med både leverfläckar, gäddhäng och allehanda "defekter" ja då ska jag väl för i hundan kunna göra det utan att någon annan ska tala om hur jag "borde" se ut. Och nu då håll i er...tänk om jag går i bikini med magen hängandes och slängandes därför att jag tycker om att bada när det är sommar och varmt så tänker jag utan pardon göra det. Att hänga i vassen ligger liksom inte för mig. En beachkropp är väl en kropp som rör sig på beachen oavsett storlek, ålder och utseende. Det är inte en bantad kropp som trycks in i något slags klädesplagg som döljer något vi sköns för. 

No way José släpp fram alla era härliga kroppar. Och tyck inte en massa om andras fysiologiska själaboningar heller. Låt alla få leva fritt och vara vackra i sin egen energi och kropp. Det är först då vi kan vara förebilder för andra också. Betrakta människors leenden istället, känn deras glädje, möt deras blickar tänk att kroppar är bara kroppar. Inte utställningsföremål som ska passa in i den normativa mallen som skapats av några rädda människor som en gång egentligen bara vill tjäna pengar på vår osäkerhet. Gå inte på det. De vill bara få oss att köpa in oss i en kollektiv personlighet som  kallas perfektion. 

Fuck etablissemanget och höj fanan högt för den kroppsliga friheten i att vara människa en stund på jorden. Nu möter vi sommaren exakt så som vi själva vill och har lust med, även om det inte "passar" sig för stilpoliser och trendmaffiosos.  Och om du eller alla andra ogillar hur jag ser ut så är jag hemskt ledsen det berör mig inte i ryggen. Det säger mer om dig att du har tid att hänga upp dig på mig istället för att ta hand om dig själv. 

Puss på re´

Män har råd att bli äldre och förfalla

Varför är det ok att män åldras och liksom "förfaller" men ändå bibehåller ett värde på attraktionsmarknaden och accepteras och respekteras ändå. Medan kvinnor förkastas när bäst-före-datum gått ut (obs enligt den normativa bilden) 

 Jag hörde nämligen talas om detta i en podcast häromsistens av Mannheimer och Skäringer och blev lite upprörd

Men ta t ex Plura. Han kan alltså stå fet, halvnaken och flottig med en cigg i näven och laga mat i rutan och samtidigt bli hyllad och omtyckt. Berätta för mig vilken äldre mogen kvinna som skulle kunna laga mat i rutan halvt naken endast iklädd en sladdrig bh och ett bar brallor med allmänt dålig passform och en cigg hängandes i mungipan och fortfarande vara respekterad aktad och liksom med på banan om jag säger så. Inte så många ärligt talat.

Eller Leif GW- Jag säger bara hallå vilken äldre, proppmätt, surmulen, arrogant, flåsande  alkoholiserad kvinna skulle bli respekterad i rutan pratandes om utredningar av allehanda slag. Berätta bara för mig om det är något jag totalt missat. Bring it on. 

Ta bara Kicki Danielsson vad hände med henne. Jo henne lynchade vi (media) och gjorde narr av pga hennes vikt och alkoholproblem trots att hon varken är flottig, arrogant, surmulen eller flåsande.

Det börjar dofta lite patriarkat här. 

Det här för mina tankar till män och kvinnors acceptans och attraktion över huvud taget. Kan det vara så, och nu bara tänker jag högt, att vi kvinnor inte har våra attraktionspunkter så förbannat långt ut. Vi kan liksom uppskatta och attraheras av män för deras insida mer än deras utsida. Kan det vara så att män är mer primitiva och bara tittar på det de ser och inte det de känner. Därav gör vi bra-saker av män som ev passerat bäst-före-datum medan vi kasserar kvinnor i samma situation. Ja det är ju ändå mest män som sitter i ledningsgrupper och har det starkaste inflytandet det vet vi ju redan. Så ock i media alltså. 

Ja det här tål att tänkas på. Och jag önskar vid min gud att det snart ramlar in någon skön kvinna i 65+ åldern i rutan som skiter i att "se bra ut" och bara tar plats i all sin mogenhet, nakenhet, (över)viktighet och s k åldrigt förfall men som levererar utav bara h-vete. Ursäkta mina kraftuttryck men sådant här upprör mig en aning. 

Hoppas ni har en helt ljuvlig lördag där ute i stugorna. Själv har jag varit på loppis med intentionen att införskaffa ett skåp till hallen, men kom hem med en stol som var tämligen svårplacerad, en filt till hänga-framför-tv-soffan och en matta till köket. Jorå sådant pysslar jag med en lördag som denna

Och kom ihåg - love the life you live and live the life you love

Nej nu måste jag kila, livet väntar

Puss

Livets mening vecklar ut sig medan man pågår

Våren är här på riktigt. Påsken träder in med sina sedvanliga traditioner för de flesta  i vår del av världen. Jag är väl kanske inget jättestor fan av påsken som sådan. Men jag älskar god mat, sammankomster och firanden. Så varför inte fånga möjligheten när den ges. 

Solen har väckt mig tillsammans med den ystra fågelsången som trängde genom sovrumsfönstret. Vilken morgonpigg knickedick kan ligga kvar då? Inte jag iaf. Nej upp och ut. Ensampromenad och filosofistund i vitsippsbacken. Tid att låta mig och tankarna umgås utan avbrott. (Ja ok, det kom allt en liten bukett med hem till glasskålen på köksbordet också. Jag är ju fortfarande den där lilla flickan som inte kan låta bli att plocka blommor när jag ser dom.)

 Jag känner att föränderliga vindar står i färd med att blåsa in i mitt liv och jag försöker hitta något slags fäste att hålla fokus på. Jag vill stå stilla i tillit och låta livet visa mig mirakel. Men jag vill samtidigt ta kommando och hålla mig på en väg som tar mig dit jag själv verkligen VILL. Det är av stort värde att veta sitt mission med det här livet liksom. Sitt dharma. Men eftersom livets mening vecklar ut sig medan man pågår, som Sara Paborn skriver i en av sina dikter, så gäller det att inte fastna i ett slags "livslyckeletande". Man missar så lätt det gnistrande nuet då. Ja ni vet det där omtalade nuet där livet faktiskt bor. 

Nu stundar 6 dagar med promenader, yoga, måleri, alldeles för mycket kaffe, kulinariska sammankomster med alla mina skitvackra ungar, hundpussar, skrivarstunder, böcker och reflektion reflektion och ja just ja lite reflektion också.

Livet kallar

Glad Påsk 

En (livs)konstnär och mästare på så många sätt

En inspirerande liten film där mästaren Mooji skapar ett verk

En(livs)konstnär av rang på så många sätt

Här nedan också några målningar som han gjort 

Målningar som har en inneboende vackert, andligt vibrerande nerv 

Han har ett formspråk som känns ärligt och innerligt

För er som inte vet vem Mooji är så kan jag berätta att han är en andlig ledare eller guru eller vad man nu vill välja att kalla honom
Anthony Paul Moo-Young, som han egentligen heter är känd under det självtagna namnet Mooji, Född 29 januari 1954 i Port Antonio på Jamaica

För mig är han en fantastisk vägledare som besitter en otrolig vishet och klokskap. Han förmedlar en livskunskap utan pekpinnar, dogmer och märkliga förlegade präglingar.  

För mig betyder han livet i sin renaste fria form och jag har lärt mig enormt mycket av honom. Om ni är nyfikna kan ni söka på honom på Youtube. Där finns en skatt av filmer att tillgå

Det är inte den som av andra tros vara lycklig som är det utan den som själv tror sig vara det

Skissar, tecknar, målar och lyssnar på klassisk musik varvat med soul och 80-talsdisco

Det sistnämnda mest för att det är så outgrundligt bra att fuldansa 

Jag mår bra av att fuldansa och sjunga för full hals

Ge mig hän i musiken

Det lyfter min själ

Idag skiner vårsolen. Om än lite försiktigt

Det slår mig att jag trivs så innerligt här i Majorna

Min stadsdel som är lite mer som en stad i staden

Ett eget litet alternativt universum 

En plats på jorden som har förankrats i mitt hjärta

Och tänka sig, nu har det öppnat en ny konstnärshandel i mina kvarter också. Det är nog jag som haft direktkontakt med något där uppe och önskat mig det så hårt att det vara bara tvunget att öppnas en sådan butik. 

Lagen om attraktion in action

Nej, back to färger penslar och pennor nu gott folk

Kom också ihåg att det är inte den som av andra tros vara lycklig som är det utan den som själv tror sig vara det 

Ta hand om er därute - livet vill er väl 

Finns ovillkorlig kärlek..?!

Kärlek är den stora källan vars urspung vi alla är sprungna ur.

Den eviga energin som finns överallt. Eller det är i alla fall  mitt sätt att se på det här med ren, sann universell kärlek. Den har vi alla tillgång till. Alltid. Den är äkta sann och fullkomligt ren

Den är inte komplicerad som vi så många gånger tror. Den är enkel, rak och direkt

Det som är svårt är relationer och hur vi människor förhåller oss till det sistnämnda. Vi blandar ju så lätt ihop det här med kärlek och relationer. Jag personligen kan tycka att relationer är UNDERBART men ändå ett ständigt mysterium och inte helt lätt att vårda och samtidigt skapa ett utrymme för två personer att växa i sin egen personlighet. Inuti relationen.  Så många gånger som jag hör hur människor omkring mig talar om relationer ur ett slags "måste-läge" Vi ska till varje pris leva i en relation för att vara kompletta. En annan person ska göra oss lyckliga, bekräfta oss, ge oss kärlek och vara oss behjälpliga i allt i våra liv. Ja jo jag hajar detta. Det är ju en ynnest och en fantastisk förening när man hittar någon att älska och som älskar en lika öppet och fritt tillbaka. 

Tänk om vi kan leva i fullständig kärlek utan partner 

Kärleken från barn är alltid direkt och enkel utan vuxet tillkrånglade analyser och parametrar
De har något att lära oss som vi så lätt glömmer 

Jag tänker att om vi automatiskt lägger parrelation synonymt med kärlek tror jag att vi missar något väldigt viktigt. Nämligen det här med att kärlek inte är förunnat de som lever i en parrelation. Kärleken finns överallt. Och om jag börjar med att leva i kärlek till mig själv och lär mig älska mig så som jag är så kommer jag automatiskt att öppna en kanal som gör att jag kan se kärlek i allt. Och jag tror att det är DÄR det börjar. 

Jag kan t o m drista mig så långt att påstå att olycklig kärlek inte existerar. Eftersom kärleken bor i mig. Min kärlek bor inte i någon annan. Den är heller inte avhängig någon annan och dennes kärlek till mig. Så om någon jag älskar lämnar mig så upplever jag absolut sorg osv. Men kärleken kan ingen ta ifrån mig. Den lever ju inuti själva mig oavsett vem som lever med mig eller vem som lämnar mig. Är ni med på vart jag vill komma?! 

Det leder också till tanken om det finns något som heter ovillkorlig kärlek. För isf innebär det ju att det måste finnas något motsatt, nämligen villkorlig kärlek. Och det hävdar jag bestämt inte existerar. För kärleken är ren. Den innehåller inte villkor, makt, krav eller liknande. Om det finns något vi benämner villkorlig kärlek så är det något annat vi pratar om. Det är inte den rena sanna kärleken. Och finns inte benämningen villkorlig kärlek behövs ju uppenbarligen inte heller ovillkorlig kärlek. Bara KÄRLEK rakt av. Ungefär som att blött vatten inte behövs som benämning behövs inte heller ovillkorlig kärlek för den är alltid ovillkorlig om den är ren och sann. 

Ja lite fria tankar om kärlek. Med detta inte sagt att det ÄR så här. Som vanligt är det mitt sätt att se. Du kanske har ett annat sätt att se på saken. Dela gärna med dig. Olikheter berikar

Kärlek till er alla

Jag är inte det du tror att jag är

Ja säga vad man vill men tjatar sönder er med alldeles för många inlägg här på bloggen ja det gör jag då sannerligen inte. Det är som om orden gjort en tillfällig paus inuti mig. Det finns ett antal anledningar till det. Men mest beror det nog på en liten snedprioritering i mitt liv. En liten mental sladd ner i diket. 

Nåväl nu är jag här igen i alla fall.

Jag har nu varit ledig en hel vecka och känner att jag börjar känna igen mig själv igen. Jag har använt veckan till att träna, meditera, promenera, yoga, doftat på otaliga blommor och gjort roadtrips och fikat med människor jag älskar. Jag har andats på djupet och väntat in min egen puls. Jag har stannat och låtit livet kliva fram och levas genom mig utan större påverkan eller inverkan av mitt rationella jag. Jag behövde låta mig vara en stund. Nu ler mitt hjärta igen för första gången på ett bra tag. Insikter lägger sig som ett vackert pärlband runt min hals och jag förstår mig själv och min kropps signaler igen. Jag känner tacksamhet på djupet för det. 

Nu längtar jag efter mina penslar igen och jag tror att de vackra strandfynden vi plockade utmed havet häromdagen ska få nytt liv. Det är så härligt att förgylla sitt hem med dessa minnen och påminnas om dessa dagar när vinter och mörker håller sitt grepp om oss igen. 

Så nu sitter jag här, det är söndag och jag har ett glas rött intill mig och massor av känslor i kroppen. Det finns ju alltid gott om dessa i den karlssonska kroppen kan tilläggas. Men det finns ett lugn också. Ett nytt moget lugn som jag är innerligt nyfiken på vad det kommer att föra med sig i mitt liv. 

Hoppas ni har det gott where ever you are och att ni tar hand om er. Tro inte på alla era tankar. De är ofta ett sinnets spektakel som vill få oss att att vara onödigt rationella och rädda. Lyssna på hjärtat istället. Det vet hur tonerna ska spelas på just ditt livs alldeles unika melodi. 

Och sist men inte minst vill jag skicka med er en tanke på vägen.

Jag är inte det du tror att jag är. 

Du är det du tror att jag är. 

Jösses vilket klokt ordspråk. Vi kan aldrig vara någon annans uppfattning om oss själva för då skulle vi vara lika många personligheter som det finns människor omkring oss. Så när du har en uppfattning och "vet" vem jag är säger det mer om dig än om vem jag egentligen är. För du uppfattar mig utifrån där du är exakt just nu, med dina premisser och preferenser. Det du vet om mig är bara ett perspektiv av mig sett inifrån dig. Har du tänkt på det någon gång ?! Så låt ingen annan sätta en personlighet på dig. Det kan bara du göra. 

Puss love and understanding - kom ihåg att livet är NU 

Om du gillar dig kan du gilla mig...

Om vi drar saker till sin yttersta (och smått filosofiska)spets så slutar alla kärleksrelationer i smärta. Antingen tar det slut och någon lämnar eller så dör någon. Eller så dör båda och så uppstår smärta för de som finns kvar. 

Ändå kastar vi oss ut med våra sårbara hjärtan, darrande förälskade händer och älskar villkorslöst igen och igen.   Jag kan inte annat säga än att vi är så otroligt modiga. Vi gör ju oss också beroende av någon annan i det hänseendet att deras blotta existens är förutsättningen för vår själsliga lycka. 

Jag kan tänka på det där ibland. Hur vackert och smärtsamt det är att älska och låta sig älskas. Och hur tunnhudade vi blir i förälskelsens enorma bombastiska omfång. Det är vackert utan gräns. Men också smärtsamt, läskigt och stort. Jag kan få lite ontologisk yrsel vid blotta tanken. Exakt samma känsla som vid tanken på livets mening, universums uppbyggnad och huruvida evigheten finns. 

Men handlar det inte också om att först älska och acceptera sig själv. Jag tänker att det alltid måste börja där för att kärleken ska kunna växa i sin egen energi och frihet. Men att det också är ur den egna självacceptansen som modet uppstår. För om differensen är för stor mellan den kärlek man omsätter till sig själv och den kärlek man omsätter i relationen skapas en missmatch som suger istället för ger energi. Själva kärleken får en slags friktion. Och ni som närvarade på fysiklektionerna vet ju att friktion är en kraft som strävar efter att motverka den relativa rörelsen mellan två ytor som står i någon som helst kontakt med varandra. Och jag tror att om dessa två s k kärleks-ytor inte kan spegla sig i varandra uppstår en diskrepans i relationen förr eller senare.

Så ge dig själv acceptans, omsorg och kärlek. Ta hand om själva dig. Du är värd det bästa och livet vill dig väl.

Om vi gör det kommer den sanna kärleken vara en konsekvens och resultat av din personliga utveckling. 

All kärlek till er alla denna vackra måndag i maj

Jo vi är faktiskt ett resultat av vad vi tänker....

Jag hör ofta att människor pratar om att man kan inte rå för sina känslor. Inte ens våra tankar. De bara händer oss. Utan förvarning och vi har ingen möjlighet att styra. 

För mig är det en sanning med modifikation. Visst händer känslor och visst känns det som om tankar ockuperar oss och vi kapitulerar inför dess ibland enorma kraft och kapacitet att rubba vår existens.. 

Men känslor är faktiskt ett resultat. En kontenta av tankar. Och tankar är styrda från oss. Är de negativa är det egot som klivit in och regerar. Egot livnär sig nämligen alltid på rädsla. Är de positiva har egot backat och vi har tillgång till vårt större klokare medvetande

Nu protesterar många av er som fortfarande är slav under känslor och tankar.  Och det är helt ok. Vi är alla på olika plan i livet. Men jag skulle vilja förmedla vad jag tror och hur min övertygelse ser ut. Läs lite till bara :) 

Om vi tar det här med kreativitet t ex. Många intellektuella, logiskt strukturella personligheter hävdar ofta att de inte är kreativa. Det är klart att de är kreativa. Det är alla. Men alla har inte förmågan att släppa taget och låta kreativiteten kliva fram. Man tar tankens kraft och ställer sig i vägen för den egna kreativa inspirationen. Man vill ha kontroll. De flesta konstnärer däremot skapar ur ett tillstånd där tid och rum är sekundärt och man är i ett flow där man knappt vet om man ätit eller ej. Det är ett mycket behagligt tillstånd av frihet och DÅ sker inspirationen av sig självt. Intellektet backar och tankeverksamheten ställs nu på friläge en stund. Det är därför många använder skapande i ett helande terapeutiskt syfte eftersom förminskande tankar inte får så stort spelrum på den inre "spelplanen" Ett lugn infinner sig och må-bra-hormoner utsöndras rent fysiologiskt och en helande process påbörjas. 

Känslor är en ren emotionell reaktion på olika tankeprocesser. De uppstår i en exakt skärningspunkt mellan tanke och fysisk kropp. Det är alltså en ansamling energi som samlats pga tankar som huserat i vårt mentala medvetande och som nu är signaler till oss själva. Tillfredsställande tankar skapar s k goda känslor som harmoni, lycka, glädje. Förminskande tankar skapar frustration, rädsla, aggression osv. Testa själv. Prova att ha en riktigt arg piss-off tanke en stund och samtidigt en känsla av lycka, lätthet och kärleksfullhet. Det går inte jag lovar. Prova gärna tvärtom också. Tänk tankar av god, glad och kärleksfull karaktär och ha samtidigt en känsla av aggression och ilska. De kan inte vistas i ditt medvetande samtidigt. För den ena är ett resultat av den andre

Det här är lite provocerande jag vet. Många tänker förmodligen "jaha så nu påstår hon att det är mitt "fel" att jag mår si och så och jag ska kunna hjärntvätta mig och mina egna tankar" osv Jag ser det inte riktigt så. Jag ser det tvärtom. Vilken befrielse det är att själv ha mandat och kapacitet att ta hand om sig själv och sina känslor. Att använda sig av en inre klokare och friare del av sig till att tänka tankar av god karaktär. Vi kan använda verktyg som konstnärligt kreativt skapande, meditation, vandra i naturen, sport och träning mm mm. Det hjälper oss att friställa tankeverksamheten och existera en stund i ett icke-tänkande tillstånd av frid. Känslor av samma karaktär uppstår då av ren automatik. 

Tro nu inte att jag bara tänker "rätt" tankar och känner goda känslor dagarna i ända. Oh no, inte alls. Men jag lär mig mer och mer att ta hand om mig och mina tankar och känslor så att jag kan låta dem vara en signal och indikator till mig själv att jag behöver lyssna på mig och ev vidta vissa åtgärder för att nära den själ och kropp som jag har tillgång till. Jag lär mig mer och mer att omfamna alla känslor eftersom det är kroppens sätt tala om för mig att nu har egot visst tagit kommando här igen. 

Så ta hand om dig du vackra modiga själ. Du har kommit till den här världen av en unik anledning. Och du har tillgångar och styrkor som ingen annan i världen har. Låt dig blomma - vi andra behöver dig

Ett stycke komplicerad människa som målar och skriver mig till förståelse

Här följer några "nykläckta" illustrationer. Jag jobbar med ett uppdrag just nu där jag skapar för ett annat företag. (Eftersom inget är klart och ute i butik ännu så håller jag lite på vilket det är ett tag till) Det är så otroligt roligt och ger näring till min kreativitet och inspiration. Jag kan liksom  hämningslöst gå bananas och korsbefrukta mina ord med målningar som är hämtade rakt ur hjärtat. Allt med en tanke att glädja någon eller göra världen till en lite bättre plats att leva i . 

Jag hör att jag låter lite smått pretto här nu men va f.. jag tar den risken för det är så det känns. Många gånger är budskapet riktat till mig själv också. Tro för guds skull inte att inte jag själv behöver påminnas i vardagen om att livet är här och nu och en fantastisk gåva att förvalta på allra bästa sätt.

Jag kan meddela att anledningen till att jag utbildade mig till coach var nog i grunden att jag själv behövde en. Så bara för att jag pratar om att vara modig, ta vara på dagen och tro på mig själv så betyder det inte att jag är perfekt eller på något sätt fullärd. Tvärtom jag lär mig hela tiden. Och nyfikenheten gör mig visare och klokare men aldrig på något sätt "klar" med mig själv. 

 Jag är nog också ett stycke komplicerad människa som behöver skrivandet och målandet som en ventil för att förstå mig själv. Och i mötet med klienter lär jag mig samspelet och hittar fantastiska plattformar där vi tillsammans skapar förståelse för oss själva, varandra och vår omgivning. 

Ja livet är sannerligen spännande