onsdag 19 december 2012

När kärleken slår till kanske vi måste investera från vår känslobank utan att veta om "affären" går åt skogen eller ej

Det finns vänner och så finns det VÄNNER. Jag har flera men inte jättemånga som kan titulera sig nära vänner till mig. men dom som är mina närmsta vänner har ett stort värde och jag tackar ofta något eller någon för att de finns i mitt liv. När jag ser dem som ett nätverk ser jag också hur de har olika uppgifter och funktioner i mitt liv. Det är guld


En av mina närmsta och skönaste vänner heter Lena och hon är speciell för mig. Vi har inte känt varandra jättelänge men i alla fall det är i alla fall snart 7 år sedan vi sågs första gången på en arbetsplats i Fagersta. Vi är både lika och olika. Hon är som en lite småkantig ängel på jorden med närhet till kärlek och skratt. hon är både intelligent och smart och jag kan imponeras av hennes allmänbildning och närvaro. Hon kan få mig irriterad och men också hjärte-glad på ett sätt som få klarar av. Men framför allt så kan jag föra de mest kärnfulla och substansfulla samtalen med henne om livet, kärleken och allt som rör sig däremellan. Så många timmar vi tillbringat i långa härliga diskussioner och reflektion. Hon är en fena på att "komma ihåg" mig när har en tendens att rusa på för snabbt i vardagssnurren och tillfälligt glömma av mina vänner. Hon är ärligheten personifierad och jag vet att det hon säger, det jäklar anamma menar hon. Hon är andlig och förstår att allt är i universum en enhet och hon ser oss människor ur ett holistiskt perspektiv.

Idag har jag och Lena haft ett av våra härliga telefonsamtal. Vi bor nämligen idag 45 mil ifrån varandra. Det hindrar oss dock inte från att bibehålla vår fina vänskap på ett kärleksfullt och livgivande sätt.

Idag gick samtalet bl a ut på huruvida vi vågar investera från vår "känslobank" eller ej i kärleksrelationer. Vi drog en liten metaforisk parallell till ekonomi och upptäckte att det finns skapliga likheter där .Vi kom fram till att man faktiskt oftast vill veta vad/vem man investerar sina känslor i innan man liksom släpper in någon och använder sitt värdefulla kapital. En del människor kan ju investera allt sitt känslokapital till någon som de inte alls vet vem det är och vad det ska leda till. Det är otroligt modigt kan jag tycka. men att älska är ju att vara modig. Jag tänker på ett citat i ämnet som är så fantastiskt :
"Om kärleken vore meningslös för att den inte varar för evigt så vore livet det av samma orsak"

Och kanske är det så att ibland måste vi investera från känslobanken utan att veta om projektet eller affären ger frukt eller är värd att investera i. 

Hur ser ni på det här? Måste vi kanske alltid vara så modiga och investera allt kapital på en och samma affär för att den över huvud taget ska gå iland? Eller behöver vi vara försikta och hålla i kapitalet för att sedan ta allt steg för steg? Eftersom jag är en passionerad person så är det lätt för mig att tänka att allt kapital investeras direkt. In or out liksom. Intressant att höra hur andra ser och tänker runt detta med investeringen av känslor kontra rädslan att bli sviken med hela kapitalet investerat i ett projekt som gick i stöpet. Det kanske är det vi får betala när kärleken slår till

Ha en fin onsdag vänner och kram på er


4 kommentarer:

  1. jag tänker väldigt lika som du, dvs. passionerad ger jag in med hull och hår. Sedan kanske jag är dödens ledsen när det inte blev som jag trodde eller hoppats på. Men nu har livet gjort många vänder med mig, så jag har antagit en försiktigare ton när det gäller kärlek. Visserligen brinner min passion lika hett inom mig och jag önskar bara att jag hittade någon att ösa den över. Men jag har flera gånger de senaste åren dragit mig undan och på det sättet fått väldigt fina vänner i stället. Vänner som jag värdesätter i guld. Vänner som jag kan prata om allt med. Men ibland kan jag känna mig lite kär i en vän och tänka på om och vad skulle hända om jag tordes öppna upp och ge mig hän. Men idag är rädslan om att bli sviken, eller att jag ska svika mig själv större. Att jag ska ge mig in i något som jag sedan inte kan hålla och därmed såra en annan människa på köpet och inte bara mig själv. Risken gör att jag mitt inpulsiva jag har blivit något försiktigare med kärleken. Men jag är nog en väldigt kärleksfull och närvarande vän i stället. kram på dig fina du.

    SvaraRadera
  2. Vad gäller ditt citat så svarar jag med ett mot-citat: "kärleken är evig, det är bara föremålen som växlar" :)Och ja, så tror jag att det är.

    Sedan tänker jag, att den största investeringen måste man alltid göra i sig själv.90% av mina "pengar" har jag investerat i mig, alltid. Att jag mår bra och att jag är sann och trygg i mig själv och klarar av att vara ensam kommer alltid först. Sedan kan jag spela rätt vilt med resterande 10%. Jag är rätt noga med vem jag investerar dem i, men inte jättenoga. Jag överlever att förlora mina 10%. Visst, det är lite tråkigt, men jag jobbar ihop dom igen, på sikt. Att investera så mycket av sina känslor i en annan människa att man blir totalt knäckt när det tar slut är inget jag ägnar mig åt längre. Den människan finns inte, som jag inte kan leva utan. Jag har mig själv.

    SvaraRadera
  3. Åh, kan välan aldrig va' fel att investera i gamla vänner och i den helt magiska kärleken - som inte alltid har Garantibevis :)
    Härliga ord i fint inlägg :)
    Värmande kram på dig i ditt inkonto för kraft o kärlek,
    :D

    SvaraRadera
  4. Jag tror framför allt att vi sparar mer och mer på vårt känslokapital ju mer man kommer till åldern. På gott och ont.
    Man har vart med om mer och har sett banken tömmas för att bli
    lämnad tomhänt några gånger kanske.

    SvaraRadera