Banden vi knyter själva och banden någon annan knutit åt oss

Jag tänker ofta på det här med banden vi knyter under livet och banden någon annan knutit åt oss redan innan vi tog vårt första andetag. Är blod tjockare än vatten? Jag har alltid förr sagt att blod faktiskt är tjockare än vatten och inget kan ändra på det. Idag är jag inte riktigt lika säker på det. Om man flyttar fokus en bit och ser på oss människor ur ett mer universellt och ursprungligt krasst perspektiv så är vi ju alla släkt med alla mer eller mindre. Det har ju börjat någonstans. Om vi ser oss själva som energi som aldrig kan förstöras så går ju allt runt likt ett kretslopp och vi är alla delaktiga i en större enhet. Jag säger inte att det ÄR så utan mer att det kan vara så. Jag tycker om den tanken och eftersom jag blivit rätt bra på att välja tankar så är det ett val att se livet och mänskligheten ur det perspektivet.

Jag har släktingar som jag älskar mer än ord kan förklara och som jag saknar varje dag som jag inte är nära dem. Jag har släktingar som jag bara känner ett slags ansvar inför att bibehålla en relation med och jag har också släktingar som jag aktivt valt att inte ha en relation med eftersom det vuxit fram ett mellanrum emellan oss som inte ens blod eller släktskap kan förena och bibehålla. Ibland tänker jag såklart på dessa men jag tror inte att det är menat att vi ska vara intill varandra när vi förMINSKAR varandra istället förMERAR varandra. Det är som om plattformen vi en gång stod tillsammans på har förändrats eller tagits bort. Det kanske är meningen att det ska vara så bara. Livets eviga utveckling

 Handlar det inte om att ge kärlek och ta emot kärlek och saknas länken där emellan är det bättre att engagera sig i något annat och ge sin renaste kärlek till någon annan som man har en länk och en plattform tillsammans med

Det finns också släktingar till mig där jag känner att de upprätthåller en slags relation med mig därför att deras dåliga samvete inte ska äta upp dem om natten. Det är synd. Jag har själv varit där en gång så jag klandrar ingen för det men jag skulle bara vilja krama om dom och säga att det är ok om vi glidit ifrån varandra. Det är utveckling och vi kan välja att följa med eller kämpa emot. Följa livets puls

Sen har jag "släktingar" som jag har otroligt starka band till men som jag absolut inte har det minsta blodsband med men där de mentala och själsliga banden är så starka att jag nästan inte kan förstå hur de kan uppkomma. Det är här jag börjar undra om blod verkligen alltid är tjockare än vatten. Jag väljer att låta svaret flyta fritt i livsrummet eftersom det egentligen inte är viktigt. Det som är av vikt är att vi är sanna och rena i våra möten och att vi tar oss tid till att ge kärlek och engagemang till de som verkligen betyder något för oss. Det har blivit viktigt för mig att inte ha en massa "husfridsrelationer" som vi har bara för att stilla vårt dåliga samvete och tysta ner egot som inte klarar av att aktivt välja bort något som själen vet är rätt. 

Jag har också mött personer i livet där jag känt på två minuter att den här personen är som en förlängning på mig själv och vi har band som vi inte visste existerade. Det är både fascinerande och spännande och eftersom jag tror på energiers samverkan är jag nästan säker på att vi träffats i tidigare inkarnationer. Det är inget jag vet utan mer något jag funderar omkring. 

Jag tror också att vissa människor kommer in i våra liv vid exakt rätt tidpunkt för att lära oss något och när "uppdraget" är slutfört försvinner dom ofta ut ur våra liv på ett eller annat sätt. Kanske tillfälligt, kanske för alltid.

Den jag sörjt mest i livet är en hund. Jag vet att det låter helt galet märkligt och jag borde förmodligen inte ens berätta det men jag kan inte rå för det jag känner och hon stod mig så nära att vi var som en enhet. Hon rycktes bort från mig helt plötsligt när hon var 8 år och jag trodde aldrig att jag skulle kunna le igen. Jag gick rakt igenom sorgen och lät den ta den tid den behövde. Självklart kan jag skratta idag och vara glad för den tiden vi fick tillsammans, Wilma och jag. Men hon kommer alltid att fattas mig och jag VET att vi ses igen en dag. Vi var ju självklart inte blodssläkt men vi hade band av skimrande kärlek och samförstånd ändå

Jag bjuder er på Magnus Ugglas tolkning av Olle Ljungströms "Jag och min far" En helt oslipad, sann och fantastisk tolkning som fick mig att känna långt in. Den fick mig också att sakna min far som han var när vi var små. Den tiden när han luktade järn, läste Tomtar och Troll och sjöng jazz och Evert Taube medan vardagen löpte på. Jag saknar den tiden och jag saknar min far som jag nästan aldrig träffar idag. Saker har förändrats men de årsringar från barndomen som jag delade med honom bär jag kvar inom mig och ibland plockar jag fram dom och ler och känner en stolthet över att han och min fina fina mamma gav mig livet en gång. Jag är ju som sagt rätt bra på att välja tankar och tanken på att min mamma är den hon är gör mig varm långt in och där är blod tjockare än vatten. Och när vi kommer till våra egna barn finns det inget som är starkare och vackrare än den kärleken. Jag visste inte ens att den fanns förrän de valde att komma till mig, dessa tre gnistrande stjärnor på min livshimmel