måndag 3 december 2012

Banden vi knyter själva och banden någon annan knutit åt oss

Jag tänker ofta på det här med banden vi knyter under livet och banden någon annan knutit åt oss redan innan vi tog vårt första andetag. Är blod tjockare än vatten? Jag har alltid förr sagt att blod faktiskt är tjockare än vatten och inget kan ändra på det. Idag är jag inte riktigt lika säker på det. Om man flyttar fokus en bit och ser på oss människor ur ett mer universellt och ursprungligt krasst perspektiv så är vi ju alla släkt med alla mer eller mindre. Det har ju börjat någonstans. Om vi ser oss själva som energi som aldrig kan förstöras så går ju allt runt likt ett kretslopp och vi är alla delaktiga i en större enhet. Jag säger inte att det ÄR så utan mer att det kan vara så. Jag tycker om den tanken och eftersom jag blivit rätt bra på att välja tankar så är det ett val att se livet och mänskligheten ur det perspektivet.

Jag har släktingar som jag älskar mer än ord kan förklara och som jag saknar varje dag som jag inte är nära dem. Jag har släktingar som jag bara känner ett slags ansvar inför att bibehålla en relation med och jag har också släktingar som jag aktivt valt att inte ha en relation med eftersom det vuxit fram ett mellanrum emellan oss som inte ens blod eller släktskap kan förena och bibehålla. Ibland tänker jag såklart på dessa men jag tror inte att det är menat att vi ska vara intill varandra när vi förMINSKAR varandra istället förMERAR varandra. Det är som om plattformen vi en gång stod tillsammans på har förändrats eller tagits bort. Det kanske är meningen att det ska vara så bara. Livets eviga utveckling

 Handlar det inte om att ge kärlek och ta emot kärlek och saknas länken där emellan är det bättre att engagera sig i något annat och ge sin renaste kärlek till någon annan som man har en länk och en plattform tillsammans med

Det finns också släktingar till mig där jag känner att de upprätthåller en slags relation med mig därför att deras dåliga samvete inte ska äta upp dem om natten. Det är synd. Jag har själv varit där en gång så jag klandrar ingen för det men jag skulle bara vilja krama om dom och säga att det är ok om vi glidit ifrån varandra. Det är utveckling och vi kan välja att följa med eller kämpa emot. Följa livets puls



Sen har jag "släktingar" som jag har otroligt starka band till men som jag absolut inte har det minsta blodsband med men där de mentala och själsliga banden är så starka att jag nästan inte kan förstå hur de kan uppkomma. Det är här jag börjar undra om blod verkligen alltid är tjockare än vatten. Jag väljer att låta svaret flyta fritt i livsrummet eftersom det egentligen inte är viktigt. Det som är av vikt är att vi är sanna och rena i våra möten och att vi tar oss tid till att ge kärlek och engagemang till de som verkligen betyder något för oss. Det har blivit viktigt för mig att inte ha en massa "husfridsrelationer" som vi har bara för att stilla vårt dåliga samvete och tysta ner egot som inte klarar av att aktivt välja bort något som själen vet är rätt. 

Jag har också mött personer i livet där jag känt på två minuter att den här personen är som en förlängning på mig själv och vi har band som vi inte visste existerade. Det är både fascinerande och spännande och eftersom jag tror på energiers samverkan är jag nästan säker på att vi träffats i tidigare inkarnationer. Det är inget jag vet utan mer något jag funderar omkring. 
Jag tror också att vissa människor kommer in i våra liv vid exakt rätt tidpunkt för att lära oss något och när "uppdraget" är slutfört försvinner dom ofta ut ur våra liv på ett eller annat sätt. Kanske tillfälligt, kanske för alltid.

Den jag sörjt mest i livet är en hund. Jag vet att det låter helt galet märkligt och jag borde förmodligen inte ens berätta det men jag kan inte rå för det jag känner och hon stod mig så nära att vi var som en enhet. Hon rycktes bort från mig helt plötsligt när hon var 8 år och jag trodde aldrig att jag skulle kunna le igen. Jag gick rakt igenom sorgen och lät den ta den tid den behövde. Självklart kan jag skratta idag och vara glad för den tiden vi fick tillsammans, Wilma och jag. Men hon kommer alltid att fattas mig och jag VET att vi ses igen en dag. Vi var ju självklart inte blodssläkt men vi hade band av skimrande kärlek och samförstånd ändå

Jag bjuder er på Magnus Ugglas tolkning av Olle Ljungströms "Jag och min far" En helt oslipad, sann och fantastisk tolkning som fick mig att känna långt in. Den fick mig också att sakna min far som han var när vi var små. Den tiden när han luktade järn, läste Tomtar och Troll och sjöng jazz och Evert Taube medan vardagen löpte på. Jag saknar den tiden och jag saknar min far som jag nästan aldrig träffar idag. Saker har förändrats men de årsringar från barndomen som jag delade med honom bär jag kvar inom mig och ibland plockar jag fram dom och ler och känner en stolthet över att han och min fina fina mamma gav mig livet en gång. Jag är ju som sagt rätt bra på att välja tankar och tanken på att min mamma är den hon är gör mig varm långt in och där är blod tjockare än vatten. Och när vi kommer till våra egna barn finns det inget som är starkare och vackrare än den kärleken. Jag visste inte ens att den fanns förrän de valde att komma till mig, dessa tre gnistrande stjärnor på min livshimmel

10 kommentarer:

  1. Fantastiskt bra uttryckt! :-) Jag känner likadant. Har länge levt i tron att blodsband är de viktigaste, men har på senaste tiden insett att när man glidit långt ifrån varandra inom släkten kan andra människor faktiskt kännas betydligt närmare...
    Eftersom jag försöker leva "här och nu" ser jag att närvaron i det möte jag är i just nu är det som är viktigast. En människa som möter mig med öppet hjärta och som jag kan möta med öppet hjärta kan många gånger kännas närmare än en släkting eller förälder som inte har viljan att göra detta.

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja men visst är det väl så. Och vi bär ju själva ansvaret vilka relation vi vill bibehålla faktiskt
      Tack och kram

      Radera
  2. Karin Fogelberg3 december 2012 07:30

    Mmmm...du är så klok! och tänk att alla som fick träffa Wilmis förstår hur mycket du/ni sörjde och saknar henne! Finns ingen som kunde lägga underbettet på sidan och tigga lite chips som den tjejen! :)Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack vännen...ja visst var det väl något alldeles speciellt med den damen. Svante the Boy är också KÄRLEK men han har en annan plats i hjärtat. Alla har ju en egen plats
      kramisar och hälsa grabbarna

      Radera
  3. Idag tackar jag extra mycket för din påminnelse. Jag har ett par husfridsrelationer som jag inte orkar ha kvar. Det tar för mycket av min glädje & ork och det är så skönt att höra av någon annan att jag inte behöver... att det är ok att sålla ut.

    Saknar dig vännen och jag har lite planer inför våren... men jag suger på den karamellen ett tag till.

    Bamsekram Maggan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härliga Maggan...så bra om jag kan inspirera dig lite så här i adventstider. Ja vi väljer ju faktiskt vilka relationer vi vill vårda...och vet du...det är HELT OK
      kramar till dig

      Radera
  4. Jaadu, nu är det tid att knyta våra egna band -
    med dom vi väljer själv att leva med :)
    Men - vissa av banden som andra knutit -
    kan fungera dom också - men bara om det känns okej för mig :)
    Jätteviktiga och tänkvärda ord - som alltid från dig :)
    Kraamis för viktiga val i livet - vilka band väljer vi? :)
    :D

    SvaraRadera
  5. Band som skapas av hjärtas kärlek är inte band som har något med blod eller släktskap att göra. De är band som värmer och som alltid finns där, även när personen är borta.

    Kramar

    SvaraRadera
  6. du lyckas skriva som jag känner och tänker i nästan varje inlägg! häftigt. kram till dig.

    SvaraRadera
  7. Tack för en underbar text där jag känner att mina tankar stämmer mycket in med dina.

    Kram/Anna-Karin

    SvaraRadera