Är kärleken som sådan olycklig bara för att den inte är besvarad

Jag och min kärleksboll Svante "kungen av Majorna" Lindberg

I går hade jag ett synnerligen trevligt fikabesök av en kund i min ateljé. En kund som vill att jag skissar på illustrationer till hennes bok. En bok med en underton och sensmoral som går i linje med mina värderingar. Det är viktigt för mig att jag kan stå för texten i böcker som jag illustrerar. Mitt namn trivs bara att stå där innehållet har ett slags medmänskligt värde. Lite pretentiöst kan tyckas men det är bara så det är.

Nåväl den här kvinnan som besökte mig var en härligt intressant person som jag hamnade i värdefulla och substansfulla diskussioner med. Jag är rätt osvensk där och hamnar gärna och ofta i djupare diskussioner med människor jag inte känner. Jag växer av möten och det är livgivande att öppna sig för andra människors sagor, tankar och åsikter. Det jag vill komma till är att vi berörde ämnet villkorslös kärlek som hastigast. Det drog igång mina tankebanor och jag började fundera på vad VILLKORSLÖS kärlek egentligen är och om det finns någon sådan eller om det bara är en efterkonstruktion eller definering av något som nästan inte finns.  Resultatet av mina tankar är att jo visst finns det villkorslös kärlek. Självklart till våra barn (och då menar jag även till våra hundar eftersom Svante "Kungen av Majorna"Lindberg är lillebror i den här familjen) Den kärleken har inga villkor för att kunna leva och blomma. Den bara brusar, blommar och ÄR.

Sedan kommer min tanke till den oövervinnerliga kärleken som uppstår till en person oavsett om den älskar en tillbaka eller ej. Jag får många mail från läsare som upplevt eller upplever olycklig kärlek och som drömmer om villkorslös kärlek. Jag förstår dem absolut, men jag vänder lite på tanken för att få flera perspektiv. (typiskt mig) Om man har kapitulerat inför att man faktiskt har sitt livs kärlek i någon annan som i sin tur älskar någon annan och ändå har sitt hjärta brinnande för den personen är väl kärleken villkorslös på ett sätt. Den bara ÄR där trots att den s a s är olycklig. Då kommer min nästa fråga, är kärleken "olycklig" bara för att den inte är besvarad? Den man älskar älskar man väl. Oavsett. Och tänk vad fantastiskt om man kan stanna i känslan av eufori över att man kan uppleva kärleken i sin renaste form. Bara så. Att leva i den acceptansen utan att beröva den känslan med ett slags äganderätt som det innebär att känna besvikelse för att denna någon tillhör en annan. Att bara njuta av att man har kapacitet som människa att känna total kärlek. Ur den kärleken kommer så jäkla mycket kraft oavsett om den är besvarad eller ej, tänker jag. Det jag menar är att man plockar ur det man känner ur sitt sammanhang och bara välkomnar den kärlek man känner för en annan person och låter det stanna där.Punkt.  Varför kämpa vare sig för eller emot egentligen? Åter igen det man känner känner man väl oavsett om det är besvarat eller ej. Kärlek i sig är ju inte synonymt med ägande. 

Jag tänker på om det är möjligt att bara släppa kämpandet och låta kärleken flyga fritt i acceptansvindar och hitta kraften i att man kan uppleva det man upplever, utan att konstruera om något eller försöka styra om sig till ett annat håll. Självklart är det väl mycket lättare att säga än att i realiteten uppleva detta men ibland är det intressant att titta på saker och ting från olika håll. Naturligtvis är det väl inte heller sunt att fastna i någon annan och inte komma vidare med sitt eget liv men jag tror inte att kämpande är lösningen. Allt som vi krampaktigt försöker hitta lösningar på skapar bara blockeringar. Allt som vi accepterar och tackar för flyger fritt intill för att slutligen klinga av och försvinna eller finnas kvar som en del av livet.

Jahaja det var tankar som uppkom från ett kundmöte i min atelje en vanlig måndag i december. Jag älskar människor och kommunikationen däremellan, så är det bara

Var rädd om er och njut av tisdagen