Mellanrumsrelationer

Woody Allen lär ha sagt i en av sina filmer att livet är bara ett själsligt tillstånd. Vilken otroligt intressant reflektion. Det tolkar jag in som att själen är evig och livet är bara ett utav dess tillstånd. Om jag håller med eller ej är egentligen totalt oviktigt för jag tycker mest att det är en intressant mening att ta med sig in i dagen och lägga i hjärtat som en förtröstande tanke att umgås med under den här måndagen.

Nåväl det jag tänkte skriva om idag är hur vi bemöter varandra i våra samtal och livsmöten. Vi möter ofta en annan person i förhållande till oss själva. Detta resulterar i att vi bedömer och värderar den vi möter efter våra egna preferenser och referensramar. Hur skulle det kännas att möta någon i förhållande till den själv? Alltså utan att jämföra med oss som om vi vore det enda och kanske bästa rättesnöret för livet.

Ska försöka förklara hur jag menar. Om vi möter andra helt utan vår egen agenda så som man gör inom coaching så möter vi den vi har framför oss med ett öppet hjärta och utan att värdera allt den säger. Vi släpper fram friheten i den andra att vara den person den är och vill vara.

Jag brukar också benämna det med mellanrumsrelationer. Relationer där man respekterar olikheter och mellanrummet mellan de båda parterna. Att inte vara en förstå sig på-are och gissa sig till vad den andra har för uppfattning eller att själva vara för snabb att uttrycka sin egen mening och invänta sig följsamhet från den andre.

En intressant religions- och relationsfilosof vid namn Martin Bauer menar att vi behöver minimera antalet jag-det-relationer och i högre grad uppleva riktiga möten. Med en jag-det-relation menar han att vi ser andra som objekt som kan hanteras, betraktas eller ge olika erfarenheter till oss själva. Ex kan vara när vi minglar omkring på en fest i syfte att dela ut så många visitkort som möjligt till potentiella kontakter som man sedan hoppas få ut något av framåt. En jag-du-relation  innebär istället ett möte mellan två människor som ömsesidigt öppnar sig för varandra på ett oreserverat sätt. Att enbart rikta in sig på människan man har framför sig med respekt för den andra människans egenart i förhållande till sig själv - inte i förhållande till i oss själva. Vi möter alltså den andre utan vårt eget mentala förråd påkopplat. När vi respekterar att den andre är annorlunda än oss själva och bekräftar detta så har vi kommit en bra bit på vägen. Själva mötet är syftet. När två människor möts och sträcker ut handen till varandra med respekt för utrymmet däremellan där olikheterna bor kan något nytt, kreativt och givande skapas.