Ibland, mina kära vänner, får jag ett sådant starkt behov av att blanda upp all glättighet som cirkulerar omkring mig i vardagens brus och massmediala avtryck. Min hjärna, mitt hjärta och hela mitt existerande jag utarmas och får en mental snedbelastning. Jag behöver kärna, substans och innehåll med mening. Kanske är vi alla så, vad vet jag.
Jag hade ett möte häromdagen med en kvalitetsutvecklare på en kommun där jag i nästa månad ska göra några inspirationsföreläsningar. Vi har alltid otroligt intressanta diskussioner och reflektioner, jag och denna fascinerande kvinna. Vi kom denna gång in på ämnet vemod och djup. Vi är båda lycko och glädjeambassadörer av stora mått och tror starkt på positivt tänkande. Jag berättade dock för henne om den andra sidan av mig som ibland frossar i vemodiga låttexter om utanförskap av Lasse Winnerbäck, att jag skriver poesi om livets tyngre sidor och att jag är älskar kärv litteratur av evigt arge Marcus Birro.
Jag finner nämligen en stimulans i att KÄNNA livet även genom det kärva, sanna och lite tunga som vi alla består av. Jag behöver känna igen mina mer nostalgiska och vemodstunga sidor i någon annans sidor av samma art. Jag behöver hitta hem i någon annans smärta för att lättare hantera min, våga befinna mig i den och därigenom bearbeta, hantera och sedan komma vidare.
Nåväl, vi kom båda fram till, vid vårt lilla möte, att vi som arbetar med positivismen som arbetsredskap i vardagen förmodligen behöver detta emellanåt för att skapa en slags balans. Allt i universum strävar ju efter balans som ni vet. Det var lite intressant att vi bar samma åsikt där och att hon förstod mig helt och fullt.
Det är viktigt för mig att KÄNNA livet och gå rakt igenom det. Inte smyga förbi och låtsas mig fram genom vardagen. Det är också viktigt att ta i det som inte är så enkelt alltid och att våga stå upp även när man inte har medhåll från allt och alla
Jag såg t ex ett inslag på kulturnyheterna häromkvällen om Jonas Gardells nyskrivna romansvit om aids och dess efterverkningar. Den heter "Torka aldrig tårar utan handskar" och den är indelad i tre romaner. Kärleken, sjukdomen och döden. Han såg det som sin plikt att göra detta eftersom han fick möjligheten att överleva när många av hans homosexuella vänner insjuknade och fick lämna oss. Se gärna hans berörande lilla intervju här
Jag ska definitivt läsa denna romansvit och ta del av hans erfarenheter och berättelser. Det är ett sådant exempel som jag bara måste ta tag i och föra vidare för att s a s ta mitt ansvar för sådant som jag tycker är av värde.
Ett annat exempel är att jag ska besöka Auschwitz i Polen för att jag ser det som min plikt att ta del av detta och föra historien vidare eftersom det finns dom som påstår att förintelsen aldrig ägt rum. Denna fruktansvärda period då nazisterna försökte utrota de europeiska judarna. Jag ser det som min plikt som medmänniska att vara påläst så jag kan föra detta vidare till våra efterlevande. Det här får inte hända igen och vi måste belysa att det hänt och att vi vet bättre idag
Det här är självklart inget jag finner stimulans i, på så sätt, men jag finner en medmänsklig MENING och substans. Jag finner mening i att vända bort blicken från TV-program om botox-stinna kvinnor med läppar som KalleAnka-näbbar och bröst som får Dolly att ligga i lä och från BigBrother-ungdomar som totalt tappat uppfattning om omvärlden och från mammor som använder sina stackars barn som skönhetsdrottningar innan de ens börjat skolan. Jag finner mening att vända bort blicken från YTAN och istället involvera mig i sådant som har en fundamental värdegrund med mening.
Något annat som är viktigt för mig är att engagera mig i UNICEF och deras arbete för barn i världen. Jag är världsförälder och skänker varje månad en peng till dem som behöver. Det lilla vi kan ge kan göra underverk för någon annan och vi kan inte blunda för det som sker.
Nu berättar inte jag det här för att måla upp någon slags bild av mig som en stor världsförbättrare utan mer för att kanske inspirera någon annan att också fundera ut vad man kan göra för att engagera sig och göra små små saker för att skapa en bättre värld.
Ingen kan göra allt men alla kan göra något.
Jag förundras över hur du träffsäkert beskriver i ord det som jag känner som något melakoniskt i mig. Jag känner behov att ibland få känna smärta, att genom andras smärta få utlopp för min egen. Jag känner igen mig i det du beskriver, men jag har aldrig sett det som en motvikt till något annat. Mer som en del av mig, som också måste få finnas. Jag kan ibland längta efter att känna och sätta på en film bara för att få utlopp för värk, känsla och gråt.
SvaraRaderaJag tar avstånd från denna yta av samhället konstruerat att inget är perfekt från början utan det måste fixas och trixas fast det är precis tvärtom. Vi är perfekta precis som vi är med våra skavanker och mänsklighet.
Tack för detta inlägg. Det berörde mig. Kram kram
Vad skönt att det är fler än jag som känner så här. Förmodligen är det så att vi människor består av så många olika nyanser och dimensioner och det kanske bara olika hur vi bejakar alla dessa sidor av oss.
RaderaStor kram MarieLousie och var rädd om dig
E
Glädje har sin motsats, liksom allt annat. Livet skulle inte existera utan döden. Vår värld är byggd på paradoxer.
SvaraRaderaUtan sorg ingen glädje, utan morgon ingen kväll.
Konstingt nog har på sistone funderat mycket på att åka och besöka Auschwitz.
Jag tror att man behöver djupet för att kunna uppleva höjderna. Mitt i lyckoruset vilar allvaret.. Spännande uppdrag. Å du är rätt person för det. Ska bli spännande att höra mer om allt som händer dig när vi ses.
SvaraRaderaKramar från Liv
Jag tror att alla består av både svart och vitt. Vi har både snällhet och elakhet, glädje och sorg inom oss. Båda sidor behöver bli sedda. Men ju bättre vi mår, desto mer dominerar snällhet/glädjen.
SvaraRaderaLycka till med dina projekt!
Ann
Yin och yang tänker jag, som tillsammans skapar balans.
SvaraRaderaOch jag har alltid kämpat emot vemodet, melankolin, dragnignen till det bitterljuva - för jag trodde att man måste vara glad och positiv hela tiden. Men visst är det så att vi är komplexa varelser och livet är fullt av nyanser och det är just det som gör det så fascinerande. Så nu låter jag alla mina känslor finnas, men i lagom dos.....
Nadia
Jag tror det handlar om just balansen. Det är i kontrasterna vi ser verkligen och uppskattar den. Jag är märkligt nog också ett fan av Winnerbäck, Birro och även Boye. Jag drivs också av ett intresse för andra världskriget och förintelsen. Mest utifrånden synvinkeln att jag funderar över hur människor kunde rättfärdiga det grymma de utförde, hur de kunde tro att de handlade rätt. Men också kring hur vissa överlevde med sinnet i behåll. Hittade det meningsfulla i det meningslösa. Läs gärna Aaron Antonofsky's bok Hälsans Mysterier om du inte gjort det. Besöka Auschwitz skulle jag vilja göra med mina barn, för att få demmedvetna om historien, för att vi inte får glömma.
SvaraRaderaTack för fina kloka tankar min vän,