tisdag 24 april 2012

Att låta sin egen röst bryta igenom allt yttre "skrål"

Den första härliga koppen kaffe latte är ändå den godast på hela dagen. Jag är verkligen jättebra på att närvara i min kaffelatte-stund på morgonen också. Jag hämtar in mig själv och går försiktigt in i min nya dag. Det är viktigt för mig att närvara och luta mig tillbaka i tillit till mig själv och livet. Jag har sannerligen inte alltid varit sådan. Jag har varit en sådan som levt mitt liv på autopilot. Jag har kört på utan att vare sig stanna, kolla kartan eller känt efter var jag är på väg






Jag trodde självklart att jag gjorde det rätta för mig, annars hade jag ju inte fortsatt. Jag ser det lite som att jag gasade och bromsade samtidigt. Ni kan ju tänka hur bra en bil skulle må av detta. Den skulle ju till slut braka ihop och det är det som sker med oss människor när vi går i väggen så det rungar om det. Jag va en hårsmån från detta och jag visste inte ens om det förrän jag fått perspektiv och en distans till mitt dåvarande liv.


Jag var ofta arg, irriterad, rädd, lättstressad och hade en otroligt skev självbild men också en skev omvärldsbild. Jag mådde så dåligt med förstod inte att det kunde finnas en anledning till detta. Jag visste inte då att om vi går emot våra egna värderingar går det in en försvarsmekanism som gör oss just arga, irriterade, oroliga och lättstressade. Jag trodde att det skulle vara så, punkt slut.


Något som jag heller aldrig gjorde var stannade upp, stängde av och lyssnade in mig själv. Jag visste inte vad min inre längtan sa för jag lyssnade aldrig på den röst som kommer fram när vi befinner oss i tystnad. Jag brukar likna det vid att vi byter frekvens så som vi gör med radion när vi inte gillar radioprogrammet. Jag bytte frekvens för att hellre lyssna på skrålet från omvärldens brus än den stilla rösten som försökte säga -Emma, du går just nu emot dig själv och behöver stanna upp för att inte åka av vägen längre fram på din resa. Den rösten försökte också säga -Öh, vänta nu Emma, den här irritationen till den andra personen som du bär på just nu är inte berättigad och handlar inte alls om någon annan. Den handlar om dig och ditt förhållande till D I G själv.


Glöm att jag ville lyssna på den frekvensen - jag bytte ständigt frekvens och kanal genom att utöva konstgjord andning såsom prestera lite mer, köpa lite fler saker, fylla ut dagar med allsköns aktiviteter, fortsätta umgås med människor som jag trodde att jag "borde" umgås med  osv


Till slut började själen knacka på hårdare och hårdare för att jag skulle vakna och stanna. Jag fick inflammation i nacken, tänder sprack, ont i ryggen, stel i lederna, yr i huvudet och framför allt trött. Ja vad gör en själ när en människa inte vill lyssna - den tar till allt mer drastiska åtgärder för att få uppmärksamhet.


När jag sedan slutligen drog i bromsen och började lyssna på stillheten, tystnaden och gav plats för min inre röst var det som att jag föddes på nytt. Det här var början på en lång resa som självklart aldrig tar slut. En resa som varit underbar, härlig, smärtsam, jobbig men framför allt  otroligt utvecklande och galet intressant. Jag är så tacksam för att jag gjort den här resan och att jag idag kan dela med mig till andra. Jag ser det som mitt uppdrag och mitt ansvar att föra ut budskapet om ett mer kärleksfullt och glädjefyllt leverne till omvärlden. 


Vinsterna är många och Idag kan jag:

*öppna hjärtat och ge kärlek även om jag inte får det tillbaka
*stanna i känslor som inte alltid är de lättaste för jag vet att det går över
*våga stå upp för mig själv i situationer när inte alla tycker som jag
*se orsak och handling på ett tydligt sätt
*känna vetskap om att jag bär själv ansvaret för hur jag mår
*landa i vetskapen om att ingen annan bär ansvaret att vara en vacker utsikt från min livsvinkel (jag    intar själv positioner som tillfredsställer mig och mitt liv)
*se det goda i alla jag möter även om de beter sig illa (alla gör så gott de kan)

Ger du sig själv tiden att lyssna in din egen inre röst och längtan?

Ha det gott och kom ihåg att du fullkomligt strålar av den ljuvligaste energi, bara du själv vill :) Släpp fram det vackra i dig

kram







14 kommentarer:

  1. Så sant du skriver min vän. Jag håller med dig i varje ord du skriver. ... det är som du beskriver min resa. Nu gick ju jag ända in i den förbenade väggen och inte bara en gång. Där av är jag inte riktigt hemma än, dvs. frisk. Men jag har lärt mig att lyssna till min inre röst och det pratar högre än allt störande surr från omvärlden. Det ska jag fortsätta göra resten av mitt liv. Kommunicera med mig själv ... alltid. Aldrig mer stänga av och som du beskriver det byta frekvens för att inte höra. Kram och ha en underbar tisdag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Underbart att u lärt dig lyssna på din egen inre röst. Kärlek till dig själv är det vackraste
      kram

      Radera
  2. Just det där med kroppen känner jag igen...min skriker åt mig att göra något annat. Men jag tror det håller på att mogna fram något... :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lyssna på kroppen och gör dt som känns rätt på det inre planet Annica
      kram

      Radera
  3. Tack! Nu forstod jag varför jag inte ville gå och träna ikväll trots att jag hade överskottsenergi från frustrerande möten. Det jag behövde var att hitta tillbaks till mig själv. En promenad hade varit bättre. Eller yoga.
    Ann

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så härlig med en insikt. Det säger oss ofta mycket
      kram

      Radera
  4. Som så ofta blir jag glad, varm, hoppfull och fylld av förtrogenhet när jag läser dina inlägg Emma. Jag känner att jag är på väg. Jag kommer också kunna tänka och säga alla de där fantastiska sakerna så småningom, för jag har vaknat, stannat upp, tittat inåt och givit mig själv leendet. Leendet som säger, där är du ju, jag väntar på dig och tar det i din takt för du betyder allt för mig (i alla fall oftare än förut;-)
    Tack för din fina och tänkvärda blogg!

    Kram/Emma

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja jag är övertygad om a tt du kommer att kunna säga dessa orden till dig själv. Att ge dig själv den kärleken och tiden är dt vckraste du kan ge dig själv
      kram

      Radera
  5. Så fint du beskriver din process, och så väl jag känner igen det du beskriver från mina stresspatienter...eller ibland nackpatienter, huvudvärkspatienter, yrselpatienter....de som inte riktigt kopplat ihop kroppens svar på själens stress än. Fantastiskt hur du använt din erfarenhet till något mycket positivt, och dessutom hjälper andra med din visdom.
    När de här insikterna om acceptans, självansvar och vilka resurser vi faktiskt har inom oss öppnar sig en helt ny värld med mycket vacker utsikt.

    Tack för kloka ord. kram Hanna

    SvaraRadera
    Svar
    1. tack själv...ja visst är det så och acceptans, självansvar och resurser är absolut något vi alla bär med oss men vi är inte alltid medvetna om det bra.
      kram

      Radera
  6. Paulo Coelho beskriver på ett slående sätt de känslor som jag upplever på livets pilgrimsresa ;-)
    Skatten jag letade efter, ja den bar jag ju med mig hela tiden!

    SvaraRadera
  7. Ja visst är det underbart när vi upptäcker att vi själva bär på den skatt vi letat efter utanför. Som att komma hem.
    kram

    SvaraRadera
  8. Hej!

    Mycket intressant skrivet. Fick mig att reflektera över mycket. Känner igen mig själv i en del.
    Gillar din blogg och följer den.
    Carola i Arboga

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej men hej Carola. Vad roligt att du hittat hit. Skicka gärna ett mail och berätta hur allt går och har gått och hur livet löper. kram kram
      Emma

      Radera