Måste vi ut på den yttersta tunnaste lilla kvisten för att förstå

Ibland, och rätt ofta faktiskt, tänker jag på det här med hur olika vi lever våra liv. Hur vi förvaltar och utnyttjar livsgåvan. Jag tror att vi i olika perioder i livet skiftar i förvaltningsgrad också. Vissa kastas omkull av livet och dunsar i backen med en rätt hård smäll vilket resulterat i att de sedan värdesätter livet på ett helt nytt sätt. Andra får deltaga och närvara när någon nära omkullkastas av livet på de mest brutala sätt. Kanske gör high five med döden och får en ny chans. Det brukar också resultera i nya livsperspektiv. En av mina allra bästa vänner förlorade sin far i en svår sjukdom. Hon berättade för mig att hon fortfarande efter flera år efter hans övergång till andra sidan värdesätter bara en sådan enkel sak som att kunna torka sig själv efter toalettbesök. En annan vän som var så nära döden man kan vara i en bilolycka och sedan fått en ny chans ser allt ur ett tacksamhetsperspektiv. Eller som den amerikanska hjärnforskaren som själv drabbades av en stroke och fick ett himmelskt perspektiv på livet efter att ha återhämtat sig.

Jag tänker då så här, måste vi verkligen ut på den yttersta grenens tunnaste sköraste lilla kvist innan vi kan värdesätta att vi kan se solen, krama en snöboll, pussa på våra barn, läsa en god bok, betrakta en fjäril, smeka en kind, prata med en granne, se soluppgång och solnedgång, lyssna på all världens musik, känna doften av nybakade bullar, sitta på en sten och känna vinden i håret osv osv osv. 

Det jag talar om är förmodligen hederlig gammal vanlig förnöjsamhet. Förnöjsamhetens lov är något som underskattas i vårt samhälle av idag. Ett samhälle som premierar snabbhet, stålar, perfektion, tävlan, strävan, prestation, karriär, framgång och att vara bättre men helst bäst. 

För att inte tala om konsumtionen som vi dövar våra sinnen med. Visste ni att vi svenskar privat dristar oss till att konsumera ett tusen två hundra miljarder  kronor varje år. Och mycket detta är dessutom lånade pengar som vi införskaffar prylar för som sedan banken äger. 

Samtidigt visar forskning att vi är de ensammaste i världen. Vi har inte tid med varandra. Dels för att generationerna hos oss här uppe i Sverige är mer åtskilda än i något annat land. 30 000 människor går in i väggen varje år i Sverige. En miljon svenskar trivs inte på sina arbeten. En annan forskning visar att eftersom vi mår allt sämre och är både missnöjda och oroliga så vi också äter alltmer lugnande medicin. Ändå är vi ett av världen rikaste länder. Någonstans känns det som väldigt tydligt att pengar är inte det samma som rikedom och lycka. Det känns som om hjulen snurra för fort och dessutom bakåt. 

Jag tror att förnöjsamhet, tacksamhet, meningsfullhet och tid är det mest värdefulla i vårt byggande av liv. Rikedom är att vara nära sig själv, känna mening i det man gör, känna tacksamhet för det lilla som egentligen är det stora och förmågan att ge och ta emot kärlek i så stor utsträckning det bara är möjligt. Skratta, dansa, älska, sjung, ät, drick, måla, var lite Pippi Långstrumpsk och gör knasiga saker som du har lust med. Om någon tycker något så får det stå för dem. Och det är som vanligt bara ett tecken på att de inte "är hemma" och tar hand om sina egna liv och förmodligen undermedvetet känner någon slags frustration över detta och då projicerar det på dig. Släpp dem bara och gå all in på att förvalta din outstanding fantastiska livsgåva istället. 

Here we go - livet är NU