När något stort hände i sagan om mitt liv....

För exakt 4 år sedan idag hände något stort i sagan om mitt liv. En liten man med kanske norra europas längsta ögonfransar och ett enormt stort hjärta bestämde sig för att kliva ner på jorden. En man, en tänkare och filosofisk prins av stora mått bestämde sig för att jag skulle blir hans mormor. Ja redan vid nyss fyllda 41 hade jag alltså förmånen att få kalla mig mormor. Wow, stort.

Ok confessiontime. Jag var inte helt överväldigat ensidigt glad när jag 7-8 månader innan fick beskedet att jag skulle bli mormor när flera av mina vänner fortfarande blev föräldrar. Det var som om ordet MORMOR inte fick plats i min mun. Jag var inte beredd. Jag minns fortfarande var jag satt och hur det kändes. Jag behövde smälta det och känna var mina mormor-egenskaper fanns någonstans i min kropp och i min vilda själ. Jag behövde landa i det stora innan jag kunde ta emot det nya med öppna armar

Nu behövde jag inte så lång tid för att jag skulle förstå miraklet och kunna känna ren, skär tacksamhet och innerlighet utan gräns. 

Så kom han då en vinterdag i november 2009. Det var så överjävligt mycket kärlek från första stund. Jag har alltid kallat honom prinsen av Universum just för att han rubbade min existens när jag minst anade det.

Idag är vi bästa vänner 4-årige Holger och jag. Han lär mig och jag lär honom. Han är envis som få och jag likaså. Ändå trivs vi så ofattbart bra i varandras sällskap och han håller mitt hjärta i sin lilla fina leksmutsiga hand. Vi samtalar om livet, bygger sandslott, gungar ända upp till himlen, läser böcker och skrattar tills luften tar slut. Han och hans fina lillebror "trubadurungen"Cornelis påminner mig om vad som är viktigt på riktigt om och om igen. Precis som deras mamma och hennes syskon också alltid gjort. Barnen är mästare när det gäller livet och hur man tar vara på dess innehåll

Älskade unge tack för att du valt att komma ner till just oss och GRATTIS på din dag