Om det inte är coolt att leva så undrar jag vad som är coolt

Septembers sista solstrålar smeker min hud medan jag fångas av stunden

Tänk så förskonade vi är som har förmånen att ha årstider. Att vi kan njuta av hela stora universums kakfat år ut och år in. Kanske är det bara jag som har en slags inneboende rastlöshet som älskar variationerna extra mycket. Who knows. Hur som så är vi väl ändå det folk som gnäller mest över väder, vind och andra fullkomligt onödiga saker av liknande karaktär. Så fullständigt onödigt. Men ja ja det är ju ett val vi alla har. mitt val är att vända bort mitt fokus när vädergnällarna drar igång som värst.

Mini-rönnbärs-krona som förgyller köksfönstret

Jag blir lika hänförd av alla årstidernas charm, glans och skönhet. Igår fick jag ett bevis för detta igen. Jag tog min ryggsäck med kaffe, nybakad sockerkaka, skrivbok och Oriah Mountain Dreamers bok "Längtans vingar" och gick upp på mitt alldeles egna berg intill huset där jag bok. Med mig i ryggsäcken hade jag också några tankar som behövde tänkas färdigt och några inre frågor som behövde ventileras med mig själv.

Mina gamla loppisfynd fyllda med höstens bär

När jag kommer upp och utsikten över min fina stad breder ut sig framför mig som vore det en gåva från någon slags gud (om hon nu finns) Alltså att ha förmånen att kunna sitta där i eftermiddagssolen i kortärmad tröja sista september och känna en vänlig vind i håret, dofterna av naturen som är så innerliga och lyssna till alla fåglar som faktiskt fortfarande "pratar" med varandra. Jag har så svårt att förmedla med ord den känsla som uppfyller hela mig. Språket blir för snävt för att kunna delge det stora. När jag kommer hem så säger jag till min dotter "Wow, alltså vilket väder, det måste vara den vackraste dagen hittills i år" Då säger hon "Men mamma, det säger du varje dag" Där och då förstår jag att jag har en stor förmåga som jag ska vara rädd om. Förmågan att hänföras, betagas och fascineras av allt det vackra som serveras oss gratis varje dag. Amazing är en underdrift

Allt är precis så som det ska vara

Jag älskar att sudda ut gränserna mellan ute och inne och det gör jag genom att plocka in blommor, stenar, pinnar, kottar och bär. Sedan gör jag små kompositioner av olika slag som gör mig glad på insidan. Om andra gillar det struntar jag högaktningsfullt i. Nu känner jag att det låter ungefär som ett dagisbarn och ja, det är lite som ett dagisbarn. Jag har nog kvar ganska mycket barnasinne. Kanske levde jag inte ut det som barn eller så har jag behållit det eller utvecklat det. Därom tvistar de lärde. Jag har t ex gjort en mini-rönnbärs-krona med en gnistrande pärla i som reflekterar solen som hänger i köksfönstret. Där har jag också en griffeltavla som jag skriver budskap till mig, dig och alla andra som går förbi.

Livet är så makalöst vackert, smärtsamt, ljuvligt, innerligt och outsägligt fascinerande. Det är coolt att leva och jag tackar för varje dag jag får. Jag försöker vara "hemma" i varje andetag och skapa LIV i det mesta jag gör. För jag vill ju kunna säga när det är dags att runda av det här livet YES, JAG TOG CHANSEN NÄR JAG FICK DEN

Ta hand om varandra och puss och kram