måndag 30 september 2013

Livsnärvaro, bevingade böcker och lite annat surr

Att livet är magiskt och fascinerande på flera plan är ingen nyhet för mig. Jag möts varje dag av nya upptäckter av olika karaktär som visar att vi lever mitt i en gåva som är så sprängfylld av magi att jag nästan inte kan hantera det emellanåt. Smärtsamma och obeskrivligt jävliga saker kastas omkring i livsrummen och blandas samman med goda och fullkomligt fantastiska saker. Tillsammans skapar de nyanser, helheter och utrymmen för oss människor att vistas i och ta del av. Mitt i allt detta lever och förvaltar vi våra liv efter allra bästa förmåga. En del LEVER medan andra överlever. Men jag är helt övertygad om att allt görs efter bästa förmåga med de förutsättningar vi har.



För egen del så försöker jag LEVA livet genom alla dessa färgskiftningar. "Acceptist" var ett ord som passerade mina öron för ett tag sedan. Det kanske är ett bättre ord än optimist om man ska definiera mig. För mig handlar det om att försöka omfamna livet på samma sätt som livet omfamnar mig. Jag tar emot det som kommer till mig. Jag är också helt övertygad om att det är inte skeenden, händelser, saker, människor som åsamkar oss smärta. Det är snarare motståndet vi gör mot det som sker oss som skapar en inre smärta som vi ibland inte riktigt kan sätta ord på. 

Jag är ingen som grottar ner mig i negationer eller tänker utifrån ett negativt perspektiv. Jag försöker stanna i nuet, ta emot det som sker och finna ett inre lugn i att allt är som det ska. Jag har förmågan att hänföras och fascineras av små vardagsnära saker. Jag kämpar inte emot för det skapar bara blockeringar. Blockeringar hämmar också tillförseln av livskraft och energi. När jag vill något så sänder jag ut en önskan och har tillit, inre frid och livsnärvaro under tiden medan universum (eller vad det nu är) oftast sköter resten. Är det meningen att det ska infrias så kommer det när det är dags. Är det inte meningen så har jag tillit till det och oftast kommer i så fall något ännu bättre insläntrandes i mitt liv när jag minst anar det.  Däremot klistrar jag inte över mina sorger med låtsas-leenden i hopp om att allt kan förträngas. Jag tror att livet kan levas rakt igenom det som känns. Oavsett vad det gäller. Om vi lär oss att lyssna inåt så visar hjärtat oss mer än gärna vägen som är rätt för just oss. Jag tror att det bor mer lycka i att leva ut de känslor som finns, även om de är av en sorgligare karaktär. Livet måste ju inte vara perfekt för att vara alldeles underbart. Däremot behöver vi leva i sanning mot oss själva för att inte fastna i olika motstånd.



Nu har jag gjort det igen. Jag har gått vilse i mitt eget inlägg. Jag skulle skriva om den fascination och glädjen jag känner för en bok som kommit i min ägo. Men sedan började jag svamla omkring om hur jag är som människa, nu igen. Förmodligen kontentan av den process jag just nu upplever i mitt liv. Kanske något som behöver bearbetas och komma ut. Fördelen med en blogg. 

Nåväl det är i alla fall en bok som jag tydligen letat efter trots att jag inte visste om det. En bok om kreativitetens kärna. Den heter "Längtans Vingar" och är skriven av Oriah Mountain Dreamer. Ni vet hon som skrivit den mest fantastiska dikten i mannaminne "Inbjudan till ett möte" När jag hade läst två sidor kände jag att det här var precis vad jag behövt så länge. Men jag visste som sagt inte om det. Författarinnan gör t o m samma smågalna saker som jag pysslar med. En sak är t ex att jag när jag skrivit en text (framför allt poesi) går ut i naturen och läser den högt. Hon gör det förvisso för att delge allt levande i skogen sina ord. Jag gör det för att jag behöver säga mina ord högt utan att de studsar mot väggar. I naturen hamnar de ju i en flygande frihet och jag får ett nytt perspektiv till mina ord. Kan kanske te sig lite märkligt när man berättar det men det var en bekräftelse att höra att det är fler än jag som har lite märkliga ritualer och ideér för sig. 

Ni som är kreativa själar eller som sysselsätter er med något slags skapande och ännu inte läst den boken vill jag bara säga gör det. Den är verkligen fantastiskt.

Ni som missat Oriah Mountain Dreamers dikt "Inbjudan till ett möte" kan läsa den här: Varsågoda, läs betänk och njut

Inbjudan till ett möte

Jag bryr mig inte om hur du tjänar ditt uppehälle. Jag vill veta vad du längtar efter och om du vågar drömma om att nå din längtans mål.

Jag bryr mig inte om hur gammal du är. Jag vill veta om du vågar göra dig löjlig för kärleks skull, för dina drömmar, för att känna att du lever.

Jag bryr mig inte om vilka planeter som står i konjunktion med din måne. Jag vill veta om du har nått djupet i din sorg, om du har låtit dig öppnas av livets svek eller blivit knuten och sluten av rädsla för mer smärta.

Jag vill veta om du kan sitta hos smärtan, min eller din, utan att försöka dölja den eller förminska den eller bota den.

Jag vill veta om du kan vara i glädjen, min eller din, om du kan dansa ohämmat och låta extasen fylla dig ut i tå- eller fingerspetsarna utan förmana oss att ta det varligt, att vara realistiska, att minnas våra mänskliga begränsningar.

Jag bryr mig inte om ifall den historia du berättar för mig är sann. Jag vill veta om du kan göra någon annan besviken för att vara sann mot dig själv; om du kan bära att bli anklagad för svek och inte svika dig själv; om du kan vara trolös och därför tillförlitlig.

Jag vill veta om du kan se skönhet även när den inte är vacker, varje dag och om du kan ösa ditt liv ut dess närvaro.

Jag vill veta om du kan leva med misslyckande, ditt eller mitt, och ändå stå vid stranden av sjön och ropa ”Ja!” till den silvriga fullmånen.

Jag bryr mig inte om var du bor eller hur mycket pengar du har. Jag vill veta om du kan stiga upp efter en natt av sorg och förtvivlan, trött och sliten in i märgen och göra det som behöver göras för barnen.

Jag bryr mig inte om vem du känner och hur det kommer sig att du är här. Jag vill veta om du tänker stå med mig i eldens mitt och inte vika undan.

Jag bryr mig inte om var eller vad eller med vem du har studerat. Jag vill veta vad som håller dig uppe, inifrån, när allt annat brister.

Jag vill veta om du kan vara ensam med dig själv och om du verkligen trivs med ditt sällskap i de tomma stunderna.


/Oriah Mountain Dreamer

4 kommentarer:

  1. Älskar den dikten.. och de viktiga frågor den ställer. Den där boken måste jag hålla utsikt efter.. och sen skriver du ju så klokt så att jag slutar andas. Älskart!
    Kramar från Liv

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja Liv visst är den så människonära och genommmänsklig. Jag bara tokälskar den sedan första gången jag läste den. Jag ska göra en tavla med Oriah Mountain Dreamers makalösa gnistrande ord
      kramar till dig och tack för att du låter mig veta och tack för att du är du och att du sedan bekräftar mig gör mig ännu "större"
      Kramar
      E

      Radera
  2. Ahhhhhhhhhhhhhhhh...
    Jag tror jag brister...
    ut i nån slags kringfunktionshaveri
    ...och bara tar emot det underbart vackra du förmedlar!
    Tack Emma!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men kära Lovebender..från hjärtat TACK för att du låter mig få veta att jag når dig med mina ord. tack för att du läser och kommenterar och tack för att du förstår
      kramar
      E

      Radera