Vi är så mycket mer än det ögat ser

Insikter. Jag älskar när dom kommer och knackar en på axeln. Just nu är jag i något omvälvande tankesnurr som gör att det kommer många insikter och välkomnar nya vinklingar och spår i mitt liv. 

Ett exempel var en FB-vän som skrev till mig på Facebook idag följande:

"Måste få dela en sak som kanske inte passar just här, men ändå... Jag känner ju inte dig Emma Karlsson egentligen alls men däremot dina systrar och då i synnerhet Maria. Jag har en inbyggd motvilja mot alla dessa hurtiga tillrop här på fb, alla ordspråk och klyschor som haglar och som man förväntas gilla därför att det låter så bra. Tyckte till en början att du var lite sån, hurtfriskt uppmuntrande; om man bara tänker positivt så löser sig allt. Men sen jag träffade dig på din vernissage i december förra året så har jag bytt åsikt, du är mycket mer än så. Nu är du en inspirationskälla även för mig, och vilka fina tavlor jag har på mina väggar!"

Tacksamhet ända in i hjärtat förstås. <3 Det som också slog mig då är ju att det är ju självklart många därute som följt mig på FB, bloggen, Instagram och läst min bok osv som tror att jag är en hurtfrisk käck coach som tror att bara man är positiv så blir allt bra. Förmodligen också att jag trycker bort s k "dåliga" känslor och tror mig veta hur både mitt och andras liv ska levas. Det är nog kanske en sådan bild jag visat upp i mitt offentliga jag. 

Det där ÄR också en del av mig men långt ifrån hela jag. Jag bär ett djup, ett trassligt tankesystem, och tillåter mig definitivt att leva ut både sorg, ilska och vemod om det är det som min kropp och min själ behöver. Jag har en tillit till att livet ibland är så enormt melankoliskt och gråfärgat men ändå fantastiskt mitt i all smärta. Jag hungrar ständigt efter skönhet i min vardag för det får min själ att dansa och blomma ut. Men eftersom allt strävar efter balans behöver jag också det fula, sanna, karga och substansfulla som ger livet nyanser från fler färgskalor. 

Det är så spännande med hur stor distansen kan vara mellan den vi är, den vi visar upp och hur vi sedan uppfattas. Jag går fullkomligt igång på människor som har något vettigt att säga som inte är rosenrött, vaniljdoftande och käckt positivt. Människor som vågar vara sårbara, trasiga och modiga. Det är att vara livsnära för mig. Och om jag inte får leva livsnära kan det liksom va´

Jag fascineras också av positiva människor som inspirerar och delar med sig av sina erfarenheter och sprider vardagsglitter över världen.

Det handlar nog inte om att jag varit osann i mitt uppvisande av mig själv. Det handlar nog mer om att mina läsare adderar, applicerar och plockar upp det som dom behöver just där och då i läsande stund. Om jag då kan vara en positiv fläkt att inspireras av är det lätt att det blir innehållsförteckning och etiketten på hela mig. Spännande och intressant.

Jag är coach, föreläsare och utvecklare därför att jag själv fortfarande forskar i epitetet som vi kallar livet. Jag har, som jag sagt innan, inte svaren. Men jag vågar ställa frågorna och skapa dialoger, interaktion och broar mellan människor. Åter igen - vi är MEDmänniskor inte MOTmänniskor

Tack Anette för en skön insikt och tack alla andra kära läsare som följer mig här och där. Tillsammans är vi mindre ensamma

puss o kram