Kraschlandning

När tacksamheten fyller varenda cell i min kropp får jag nästan svårt att hantera verkligheten. Jag vet att det låter som en brutal överdrift här men jag kan inte förklara det på något annat sätt. När det vackra är så smärtsamt vackert att jag inte kan stilla mig utan vill visa hela världen hur överjävligt magiskt ett nu kan vara. Jag kraschlandar i stunden utan notis om något annat än det jag befinner mig i. 

Det hände mig igår. Igen. Tack för att jag har förmågan att hänföras säger jag bara. Jag hade haft äran att föreläsa för en grupp härliga män och kvinnor ute på fantastiska Nösunds Värdshus längst ute på Orust. Som en pärla intill havsbandet låg det där inbäddat i en nästan öronbedövande tystnad som omslöt hela mig. Jag kom på mig själv igår med att jag älskar alla semesterparadis när de inte är det. Alltså jag menar de här välbesökta vackra platserna som ligger i en försiktig vila långt från högsäsonger och folkmyller. Sälen på sommaren, Orust på hösten och Amund-ön på vintern. Jag tror det är stillheten som bjuder upp till egna reflektioner och tankar. Ron som lugnar men ändå behåller en skönhet.

Nåväl när jag tackat för mig och adrenalinstinn och glad packat in mig i bilen för hemfärd igen så tar man ju vägen över Orust lantliga vägar och vidare överTjörn innan man återvänder till fastlandet. Och när jag kommer till Tjörn stannar tiden. Ja ni ser ju på bilden. Den återger ändå inte verkligheten. Det var så magiskt att få ta del av den här vackra öns höstkläder denna sena eftermiddag i oktober. Med havet som var spegelblankt och återgav allt en gång till i sin spegel. Solen som låg lågt och skänkte ett mystiskt ljus över hela skapelsen

Det här är stort och jag är rik som fyllt mina sinnen med en dag som denna. Först få föreläsa för en nyfiken och härligt entusiastisk grupp och sedan åka rakt igenom en saga.

Isn´t that good