Det här loppet som vi alla springer finns det ingen som vinner...alla är förlorare

Att ta vara på sina dagar och ha förmånen att få vara med och se hur det går liksom ja, det borde väl ändå vara något av det största. Att få nya dagar i sina händer att förvalta. Att se varje ny dag med näsan ovan jordytan som en bra dag. Nu brukar jag få lite kritik för det uttrycket men jag står fast i det och jag pratar alltid om detta på mina föreläsningar också. Jag säger inte att varje dag är en kul, utvecklande, skojig, harmonisk, spännande eller fantastisk dag. Men jag säger att om vi har möjlighet att dra ett första vaket andetag, slå upp våra ögon och inse att vi får ytterligare en dag ja, det är väl ändå det största. Vad kan annars vara större?

Det här pratar jag som sagt på mina föreläsningar. Eller jag brukar mer kalla dem för "människomöten" För det handlar ju mer om att vi som människor möts och utbyter tankar, ideér och utvecklas tillsammans. Jag har aldrig några ambitioner att briljera eller imponera för att jag tycker att jag kan det mesta med det här med livskraft och livsglädje. Tvärtom så vet jag absolut inte allt men jag är grymt nyfiken och lever på ett sätt som stimulerar mig och det vill jag gärna dela med mig av. men jag lär mig alltid något nytt av mina åhörare också.

 Under veckan som passerade hade jag förmånen att ha två tre-timmars föreläsningar på samma dag i de djupa Smålandsskogarna. Den här gången var det ett underbart gäng som arbetar inom äldrevården som jag pratade för. Vårdmänniskor sprider ofta en värme omkring sig som känns lång väg. De har öppna hjärtan och sinnen. I alla fall många av dem.  Jag är så tacksam att de finns och jag har den största respekt för deras insats och arbete. De är absolut underskattade och får ta mycket oförtjänt kritik i sin vardag

Jag tror dock att det handlar många gånger om oss svenskar som har en märklig syn på åldrande och på våra gamla. Vi vill helst att de ska sitta på så bra institutioner att vi slipper ha dåligt samvete när vi inte tar oss tid att hälsa på och ta hand om våra egna gamlingar. Självklart ska äldreboenden vara bra och värdiga ställen att bo på. Och jag vet att det har varit många ställen som sköts på ett sätt som står under all kritik. Men de flesta är ändå bra och sköts efter allra bästa förmåga. 

Vi har dock mycket att lära av spanjorer, italienare, greker m fl som på ett kärleksfullt sätt tar hand om de gamla på ett helt annat sätt. De umgås, lever närmre varandra, går ut på restauranger. De förstår också vikten av att barnen behöver den generationen för att ta emot visdom och kunskap som de äldre fina människorna besitter. De bygger vackra generationsbroar mellan de olika åldrarna och inkludera istället för exkluderar. I Sverige har vi liksom inte tid med detta tyvärr. Nu generaliserar jag självklart men jag kan se ett svenskt beteende och förhållningssätt till åldrande och gamla människor som jag inte är bekväm med

Jag önskar så att jag hade varit mer med min gamla farmor och mormor än vad jag var på slutet. Visst var jag dit och hälsade på och fikade och gick igenom gamla minnen och kort osv, men jag hade kunnat vara mycket bättre på detta. Och tagit in dom i mina vardag mera. Nu var jag så ung när min mormor gick bort, men inte när farmor gick bort. Det kan jag självklart inte göra ogjort idag Men jag kan erkänna mina brister och därigenom bättra mig och se med nya ögon från dagen idag och framåt. Jag tror att vi behöver varandra hela livet och jag är övertygad om att den här materiella hetsen och hysteriska tävlingen som vi alla springer oss trötta i kommer att bara göra oss ännu mer uppbrunna och slutkörda. Det är 30 000 svenskar som springer in i väggen med full fart och brinner upp varje år. Ingen vinner det här loppet. Alla är förlorare. Och istället för att bromsa så accelererar vi och köper en dyrare bil, coolare Iphone, snyggare klocka och jäkligt mycket häftigare gräsklippare än grannen. Konstgjord andning tills något nytt måste införskaffas när den inre stressen är för påtaglig

Nej jag tror på kortare arbetstider, lägre materiell standard, mer kvalitetstid med våra nära och kära, mera samhällsengagemang, mera kärlek. 

Igår hade vi en jättemysig kväll på en restaurang här i Linné i Göteborg. Det var jag och mina ena storasyster och hennes familj och delar av min familj som käkade gott, drack gott och samtalade om livet i stämningsfull atmosfär. Det är mer värt än alla stålar någonsin kan frambringa. Jag har alltid en liten saknad på axeln efter mina nära och kära i Dalarna så kanske är det därför jag värdesätter stunder som dessa ännu mer. Det får mig också att komma ihåg vad som är viktigt på riktigt

Det skulle bli ett kort inlägg med många bilder. Det blev ett långt inlägg med många bilder från mitt sovrum. Ja så kan det gå. Man vet aldrig vad som händer nästa minut i livet och jag tror att det är en av de häftigaste sakerna med det här vi kallar livet.

Ikväll sänds en av mina absoluta favoritfilmer "Lyckan kärleken och meningen med livet" Då blir det tea, tända ljus och filten i soffan. Livet är till för att levas och kännas - inte tittas på. Kom ihåg det

Puss och kram