söndag 27 oktober 2013

Det här loppet som vi alla springer finns det ingen som vinner...alla är förlorare


Att ta vara på sina dagar och ha förmånen att få vara med och se hur det går liksom ja, det borde väl ändå vara något av det största. Att få nya dagar i sina händer att förvalta. Att se varje ny dag med näsan ovan jordytan som en bra dag. Nu brukar jag få lite kritik för det uttrycket men jag står fast i det och jag pratar alltid om detta på mina föreläsningar också. Jag säger inte att varje dag är en kul, utvecklande, skojig, harmonisk, spännande eller fantastisk dag. Men jag säger att om vi har möjlighet att dra ett första vaket andetag, slå upp våra ögon och inse att vi får ytterligare en dag ja, det är väl ändå det största. Vad kan annars vara större?


Det här pratar jag som sagt på mina föreläsningar. Eller jag brukar mer kalla dem för "människomöten" För det handlar ju mer om att vi som människor möts och utbyter tankar, ideér och utvecklas tillsammans. Jag har aldrig några ambitioner att briljera eller imponera för att jag tycker att jag kan det mesta med det här med livskraft och livsglädje. Tvärtom så vet jag absolut inte allt men jag är grymt nyfiken och lever på ett sätt som stimulerar mig och det vill jag gärna dela med mig av. men jag lär mig alltid något nytt av mina åhörare också.



 Under veckan som passerade hade jag förmånen att ha två tre-timmars föreläsningar på samma dag i de djupa Smålandsskogarna. Den här gången var det ett underbart gäng som arbetar inom äldrevården som jag pratade för. Vårdmänniskor sprider ofta en värme omkring sig som känns lång väg. De har öppna hjärtan och sinnen. I alla fall många av dem.  Jag är så tacksam att de finns och jag har den största respekt för deras insats och arbete. De är absolut underskattade och får ta mycket oförtjänt kritik i sin vardag


Jag tror dock att det handlar många gånger om oss svenskar som har en märklig syn på åldrande och på våra gamla. Vi vill helst att de ska sitta på så bra institutioner att vi slipper ha dåligt samvete när vi inte tar oss tid att hälsa på och ta hand om våra egna gamlingar. Självklart ska äldreboenden vara bra och värdiga ställen att bo på. Och jag vet att det har varit många ställen som sköts på ett sätt som står under all kritik. Men de flesta är ändå bra och sköts efter allra bästa förmåga. 

Vi har dock mycket att lära av spanjorer, italienare, greker m fl som på ett kärleksfullt sätt tar hand om de gamla på ett helt annat sätt. De umgås, lever närmre varandra, går ut på restauranger. De förstår också vikten av att barnen behöver den generationen för att ta emot visdom och kunskap som de äldre fina människorna besitter. De bygger vackra generationsbroar mellan de olika åldrarna och inkludera istället för exkluderar. I Sverige har vi liksom inte tid med detta tyvärr. Nu generaliserar jag självklart men jag kan se ett svenskt beteende och förhållningssätt till åldrande och gamla människor som jag inte är bekväm med


Jag önskar så att jag hade varit mer med min gamla farmor och mormor än vad jag var på slutet. Visst var jag dit och hälsade på och fikade och gick igenom gamla minnen och kort osv, men jag hade kunnat vara mycket bättre på detta. Och tagit in dom i mina vardag mera. Nu var jag så ung när min mormor gick bort, men inte när farmor gick bort. Det kan jag självklart inte göra ogjort idag Men jag kan erkänna mina brister och därigenom bättra mig och se med nya ögon från dagen idag och framåt. Jag tror att vi behöver varandra hela livet och jag är övertygad om att den här materiella hetsen och hysteriska tävlingen som vi alla springer oss trötta i kommer att bara göra oss ännu mer uppbrunna och slutkörda. Det är 30 000 svenskar som springer in i väggen med full fart och brinner upp varje år. Ingen vinner det här loppet. Alla är förlorare. Och istället för att bromsa så accelererar vi och köper en dyrare bil, coolare Iphone, snyggare klocka och jäkligt mycket häftigare gräsklippare än grannen. Konstgjord andning tills något nytt måste införskaffas när den inre stressen är för påtaglig


Nej jag tror på kortare arbetstider, lägre materiell standard, mer kvalitetstid med våra nära och kära, mera samhällsengagemang, mera kärlek. 

Igår hade vi en jättemysig kväll på en restaurang här i Linné i Göteborg. Det var jag och mina ena storasyster och hennes familj och delar av min familj som käkade gott, drack gott och samtalade om livet i stämningsfull atmosfär. Det är mer värt än alla stålar någonsin kan frambringa. Jag har alltid en liten saknad på axeln efter mina nära och kära i Dalarna så kanske är det därför jag värdesätter stunder som dessa ännu mer. Det får mig också att komma ihåg vad som är viktigt på riktigt


Det skulle bli ett kort inlägg med många bilder. Det blev ett långt inlägg med många bilder från mitt sovrum. Ja så kan det gå. Man vet aldrig vad som händer nästa minut i livet och jag tror att det är en av de häftigaste sakerna med det här vi kallar livet.

Ikväll sänds en av mina absoluta favoritfilmer "Lyckan kärleken och meningen med livet" Då blir det tea, tända ljus och filten i soffan. Livet är till för att levas och kännas - inte tittas på. Kom ihåg det

Puss och kram

9 kommentarer:

  1. Jag hade självdött om jag varit tvungen att bo med min mamma t ex. Efter fem egna barn och en avvikande far till två av dem skulle jag rent utav inte orka att ta hand om henne oxå. När jag blir 58 är alla mina barn vuxna. Då har jag tagit hand om färdigt för all framtid.

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja vi har alla valmöjligheten. Hela tiden. Jag förstår och jag accepterar att vi har olika liv, val och möjligheter. Fem egna barn är ju också en gåva. jag har tre egna som jag uppfostrade själv då min man arbetade borta alltid. Ekonomin var skral eftersom vi i stort levda på en lön då jag ville vara hemma och ta hand om mina barn.
      Jag har inte tagit hand om mina mor och farföräldrar och det kan jag i efterhand se på med en viss sorg men whats past is past och det finns inget gott i att ångra något i det som passerat. lever här och nu och vi gör alla så gott vi kan Jeanette. Kram till dig du vardagshjältinna

      Radera
  2. Mmmm, visst finns det änglar där på avdelningar, det GÖR det, men det ÄR ju rutinerna som dom är tvungna att jobba efter som inte alltid stämmer med mina önskemål osv . . .
    Och - jag förstår dina känslor över att ha gjort för lite för dina kära äldre, men det behöver du inte ha längre - för dom veet att ditt varma hjärta alltid varit hos dom - så släpp dom dåliga tankarna och energierna, bums :)
    Jag håller också med om att det är bättre omhändertagande i Spanien, bland indianerna osv, och en större värdesättning av dom äldre - att ta del av deras kunskaper är så viktigt för barnbarnen osv :)
    Själv kämpar jag på - besöker lilla mamman så gott som varje eftermiddag under några kämpiga timmar - på promenad för att muskler o hjärna ska få jobba :)
    Och - vårda ömt i hjärtat din varma relation till din fina familj :) - är inte alla som har den guldgåvan - vet du ju . . . :/
    Kärleksfull omvårdnad o kram från mig till dig :)
    :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja jag kan inte gå omkring och ångra för det kommer inget gott ur det. Men jag känner en enorm kärlek till dem och ibland känner jag dess närhet
      Gällande mina systrar, barn och mamma så är jag evigt tacksam för att de finns, är och älskar. Det är GULD
      Tack för att du delar med dig änglavän
      kram
      E

      Radera
  3. Hej älskar dina inlägg! Nu var det några dagar sedan jag ej besökt dig men ack vad man får energi av att läsa dina texter. Har kommit tillbaka till bloggen min igen och man hör ihop med sin blogg som jag brukar kalla det. Ha en fin kväll kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack kära du. Ja bloggandet går i vågor även för mig. Men det är ett sätt att kommunicera med mig själv också
      Välkommen tillbaka och allt gott till dig
      kram
      E

      Radera
  4. Kära du! Ja det är så mysigt när vi kan umgås alla samtidigt, dessutom. Önskar verkligen mer av det i vardagen, men det ligger ju i framtidsplanen......
    Visst är det bra att bygga generationsbroar MEN det kan vara svårt att skilja på när man bara umgås och när man börjar ge sig in på någon annans domän. Det tycker jag iallafall kan vara den svåra delen att umgås på rätt sätt så att säga. Att bara vara med varandra och berika varandras liv det är ju så man vill att det skall vara. Acceptera varandras olikheter och lära av varandra..betrakta och ta in och inbland bara betrakta och konstatera att ja så tycker du men jag tycker så här.....Massor med varma kramar till dig syster yster!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår vad du menar och jag håller med förstås. Men jag kan ändå inte se att man ska sätta människor på institutioner för att slippa varandra. Det känns inte MEDmänskligt. Vi har ju varandra en kort tid på jorden. Jag har lika svårt för att se att man ska sätta barnen på dagis mer än de är hemma vaken tid. Vi skaffar barn och lämpar över dem till barnförvaring för att vi ska kunna ha en "fin" status och tävla med grannen. Pengar är bara pengar med gemensam tid och kärlek är så jäkla mycket större. Sen tror jag att alla gör så gott de kan med de förutsättningar man har. Och dagis är bra - i lagom mängd dock....jaja det kan vändas och vridas och tyckas olika
      Sen har jag valt att bo i Gbg och det beror på att jag vill umgås med mina barn och barnbarn och självklart är priset att jag inte kan vara med mamma i den utsträckning som jag känner att jag skulle vilja och borde
      kramar och kärlek till dig

      Radera
  5. Varje dag är verkligen en gåva. Vi är dödliga och livet är kort. Så vår uppgift är att förvalta det på bästa sätt. Och vad vore livet utan alla relationer? Livet är relationer.
    Kram

    SvaraRadera