Ja tänk så många rädslor jag burit omkring på i mitt liv. Vissa har jag med mig fortfarande. Skillnaden idag är nog främst att jag inte låter dom styra mitt liv. Eftersom jag kallar mig acceptist så tittar jag på dem och bakom dem eftersom de redan är där av någon orsak. Detta gör ofta att de sätts i ett nytt perspektiv. När jag sedan accepterar att de är där och att jag inte rymmer ifrån dem så har dom en stark förmåga att minska i omfång och slutligen försvinna.
Hur gör du med dina rädslor. Styr de dina val i livet eller är dom bara små väghinder i livets väg?
Ja du, rädslor. Under sommaren som gick vann jag över en, det var en underbar känsla att kunna åka linbana och åka upp i höga hus och titta på utsikten. Men jag har en rädsla som jag inte tar mig förbi, även om jag försökt hur många gånger som helst. Jag fixar inte att vara mig själv i stora sammanhang, jag vågar inte fast jag vet att jag kan. Jag ska fundera över vad du skrev här ovan, om det händer ikväll då ska jag se på den med andra ögon. Min rädsla bottnar i att jag är rädd för att göra fel.
SvaraRaderaKram!
Jag förstår dig Ann-Charlotte och all kred till dig som tog dig förbi rädslor i somras
RaderaJag tror (läs vet) att du kan ta dig igenom den andra rädslan också. Det har jag gjort. Tänk om alla visste vilken blyg person jag var från början. En person som absolut inte trodde på mig själv eller vågade stå stadigt i hon som är jag. Idag ser läget ut på ett annat sätt. Och jag älskar både mig och livet för det
Kan jag så kan du
<Kramar
E
Oj, det visste jag inte. Jag känner en person som betyder mycket för mig den dag hon berättade för mig att hon varit en blyg person och rädd för att misslyckas kunde jag inte tro det. Jag vet att hon kämpar på, tar sig förbi och jag tänker ofta när jag pratar med henne kan hon så kan jag. Det blev samma effekt med ditt svar. Kan du kan jag... jag vet också att jag kan. Jag måste börja höja min livskvalitet och inte bara ha dåligt samvete när jag gör något enbart för mig.
RaderaMassa kramar till dig
Rädsla (och även stress) är ju (enligt Healingkodens författare, grundare) grunden till all sjukdom osv, så jag gör allt jag kan att mota iväg alla mina rädslor o även stress :)
SvaraRaderaJag tror att jag efter min utbränd(vidbränd)het är helt allergisk och helt enkelt blir sjuk av att stressas av för mycket rädsla & stress, så jag har inget annat att välja jag heller - än att bli en acceptist jag mä' :)
En antirädslokram från mig i höstsligt soliga Viken,
:D
Acceptist är bra. Det lär oss (eller iaf mig) att älska allt som jag har istället för att sakna allt som jag itne har t ex. Det har också fått mig att acceptera att vissa känslor finns i mig...men dom styr inte mig...en enorm skillnad
RaderaHärligt att du fortfarande kan leva efter Healingkoderna
Kramar till dig
E
Vad fint att läsa det här inlägget av dig just nu. Jag har gått omkring med rädsla idag. Vaknade vid 05 imorse med riktig ångest och blev ännu mer orolig att kanske var det en depression på ingång nu när hösten är här...jag har drabbats av det förr. Men det här fick mig att tänka till. Hur gör jag med mina rädslor? Man kan kanske säga att jag oftast försöker bryta ner dem. Tar en minut i taget när rädslan för allt möjligt och omöjligt finns närvarande. Den här minuten finns inget att vara rädd för och inte heller den här minuten och hur är det med just denna minut? Nej, just det, inte heller den här minuten. Eller nästa. Rädsla och ångest behöver tid för att överleva. Helst lång tid. Tar man bort tiden från rädslan och bara tar en minut i taget så brukar den ebba ut. Egentligen vet jag ju detta. Men behövde ditt inlägg idag för att påminna mig. En minut i taget, ett ögonblick i sänder. Det är nåd att kunna leva så.
SvaraRaderaFörst vill jag säga. Herregud vad klok du är. och modig. För jag ser mod i att fånga sig själv mitt i svagheten och möta minut för minut. Och känna att det faktiskt går. Ja kanske är det en nåd som du säger att hitta det. Att hitta tillbaka till sig själv i den kärnfulla versionen som du faktiskt har längst in och som du föddes som. Rädslorna är bara pålagor som lagts på oss utmed livets väg
RaderaAll lycka och kram
E
Jag är både helt orädd och jätterädd, men när jag inte riktigt klarar att acceptera eller logiskt tänka bort rädslor, då ber jag. Jag ber om beskydd eller att allt som inte är 100 % kärlek försvinner och blir omhändertaget, låter barnsligt men det fungerar rätt bra :)
SvaraRaderaJag tror att vi alla är både orädda och livrädda och lite svenskt lagomt mellanrädda emellanåt. Det gäller bara att lära sig hantera och inte göra ständiga motstånd för jag personligen tror att i motstånd bor den största smärtan.
Raderajag tycker inte att det låter barnsligt att be. Jag tycker det låter klokt. Man hittar SIN väg att möta utmaningar och det är både ansvarsfullt och livsklokt om du frågar mig
kramar
E
Hej Emma! Jag läste i några inlägg bort en jättefin dikt av dig och om "trygghetsnarkomani". Det är något jag känner igen mig i, och jag har så svårt att slå mig fri från det. Att få känna trygghet och kontroll tror jag har vart två viktiga följeslagare genom åren och jag antar att det har rötter i min turbulenta uppväxt. Men jag vill så gärna känna acceptans, andas friskt, våga hoppas och släppa saker fria. Vara lycklig. Det är så himla mycket jag vill, att det ibland svämmar över. Intellektuellt och teoretiskt är jag så påläst om hur det ligger till med lyckan, och jag bladvänder böcker och allt jag kommer över angående personlig utveckling och law of attraction. Men det finns ett sånt glapp mellan det intellektuella och att få till det i verkligheten, i vardagen. Att få lufta sina vingar. Jag flyttade för ett tag sen till en ny stad där jag påbörjade studier. Och jag kan inte hjälpa att känna mig ensam. Kanske inte alltid ensam bokstavligt men emotionellt ensam här i livet. Jag har nog på något sätt alltid haft den känslan av att vara annorlunda och emotionellt ensam oavsett om jag har vänner. Jag kan känna mig avslappnad och känna glädje i mitt eget sällskap, men det är så svårare direkt man kommer utanför dörren. Jag antar att mina tankar ser ut något i stil med att jag är rädd för att jag inte räcker till, att bli avslöjad som tråkig eller känslorörig. Och allt snurrar på så fort därute och i livet. Ibland känns allt så skört här att jag vill ge upp och krypa tillbaka hem igen, och få vara omhuldad av människor jag känner mig bekväm med, men jag vet att jag efter ett tag kommer vantrivas där. Bli frustrerad av att inte komma någonstans och att inte få utvecklas. Men om man inte lyckas finna ro och trivsel någonstans, vad gör man då? Har du några funderingar kring detta? Och du får gärna skriva mer om dina funderingar kring trygghetsnarkomani, och hur du tog dig ur den. Tack för en underbar blogg med mycket tänkvärt <3
SvaraRaderaTill dig vem du nu är
RaderaJag förstår dig och känner igen en del av dina tankar och funderingar. Jag tackar ödmjukast för att du delar med dig. Jag ska skriva ett inlägg om trygghetsnarkomanin igen inom kort. Du vet jag går mycket på känn och måste känna mig "där" för att skriva som bäst.
Vill bara så länge skriva och berätta att jag tror att den här trygghetsnarkomanin är lite som en alkoholist. Jag är "nykter" men jag kommer alltid att behöva tänka mig för för jag trillar lätt dit igen. Speciellt om jag har en riktigt dålig dag och känner mig extra skör och känslig för då är det lätt att jag fattar beslut ur ett trygghetsperspektiv för att rädslan försöker vara större än modet. Men jag vet oftast hur jag hanterar detta idag. Livet är ju NU livet är HÄR
På återhörande och tack
Kram
Emma
Tack för dessa ord, och jag förstår att du inväntar inspiration för att kunna få ut alla tankar på ett bra sätt. Jag är säkerligen kvar här på dina fina blogg tills dess så jag kan ta del av det, och annat klokt.
RaderaKram