När jag håller andan av rädsla för att allt ska vara över

Jag brukar prata på mina föreläsningar ibland om att vi "sänder från olika kanaler" när vi förmedlar det vi vill säga. En kanal kan vara "halelujakanalen" Ni vet den där när allt är fantastiskt, hänförande, vackert, underbart. Ja ganska fyllt av superlativ alltså. Jag är en sådan person. Kanske lite i överkant emellanåt också. Jag har en förmåga att fascineras, hänföras och imponeras. Jag är självklart glad för den egenskapen. Jag glömmer dock att inte alla vill lyssna på "halelujakanalen" för jämnan. Nåväl när hösten är så generöst vacker som den är just nu är det så svårt att inte sända från halelujakanalen för jag ÄLSKAR det vackra. Oktober är så omtänksamt varm och hur kan man värja sig.

Jag gick i morse bland prasslande färgsprakande löv och betraktade trädkronor som fullkomligt exploderat i en makalös färgprakt. Njuter av dofterna som så här års känns mer äkta än någonsin. Naturen doftar helt enkelt extra mycket av sig själv. När jag går där så kommer jag på mig själv med att nästan hålla andan av hänförelse, men också av rädsla för att inte trädens sköra höstkläder ska blåsa av och allt ska vara över för denna gång. Döm om min förvåning och glädje när jag surfar in på härliga Queen of Kammebornias blogg och hon beskriver nästan samma sak. Då fylls jag än mer med medmänsklig värme när någon annans inre beröringspunkt når min. Det är också en slags kärlek för mig

Jag stannar och känner den lite kyliga morgonbrisen lägga sig om mina axlar och jag känner plötsligt en närvaro. Inte vilken som helst. Det var farmors närvaro och den var kopplad till ett träd. Nu vet jag att det låter märkligt men det hjälps inte. Jag blev stående länge och väl och betraktade trädet. Både förvånad och varm inombords. Kände mig i ärlighetens namn lite märklig också. Här står jag och känner farmor Gunhild som gått över till andra sidan för 5 år sedan. Hon älskade också skogen och träden och förmodligen skalade jag av en massa yttre pålagor av mig själv när jag stor där intill trädet. Det gjorde att hon kunde "nå mig"på ett okonstruerat sätt. Kanske var det bara inbillning. Det saknar betydelse för jag fick en god stund med kärlekfulla tankar på min goa runda farmor. 

Och jag tror ju att alla finns så länge hjärtat minns. 

Mitt hjärta minns