Mannen som kan skildra livet på ett naket och ödmjukt sätt

Här har min fina Josephine hamnat framför en av Lars Lerins fantastiska målningar 

Att jag är konstintresserad har nog inte undgått så många läsare vid det här laget. Att jag ofta är ännu mer intresserad av konstnären och upphovsmannen bakom verken än av själva konsten är kanske inte alla lika medvetna om. Visst är det vackert, nyskapande, inspirerande och berörande på olika sätt att insupa konst. Men själva konsten, för mig, är ändå hur människan tänker när den skapar. Ur vad skapandet har fötts. Hur vederbörande förhåller sig till livet, skapandet och allt däremellan är ändå min största fascination. Och för mig är egentligen själva konsten just i själva konstnärens själ, hjärta, tankar, ageranden och förhållningssätt. Det är ju där den skapats. När verket finns att betrakta så är det ju på något sätt bara en produkt och manifestation av något som pågått inuti en människa och sedan fått ett resultat i form av ett konstverk.

För mig är det ren skär tacksamhet som lägger sig runt hjärtat när jag får flanera runt bland målningar som dessa

Jag ska inte trassla in mig alldeles på tok för mycket gällande detta utan gå direkt på det jag för närvarande är fylld utav. Nämligen Lars Lerins eget museum Sandgrund som jag besökte i helgen på min resa till Värmalands "huvudstad" Karlstad. Jag har en enorm förkärlek för hela epitetet och konceptet Lars Lerin. Han har vid ett flertal tillfällen utnämnts till Skandinaviens i särklass absolut bästa akvarellmålare. (om man nu kan tävla i konst) Jag kan bara sälla mig till den skara för jag älskar verkligen Lars Lerins fantastiska sätt att uttrycka sig. Inte bara i bild utan också i text. Han berör under huden och har en makalös förmåga att fånga livsfragment på ett naket sätt och sedan få ner dom på sitt alldeles egna lerinska sätt på akvarellpapperets sköna struktur 

Del av ett stämningsfyllt verk som heter Hagfors -Teheran

Den här målningen som heter Hagfors Teheran gjorde mig både mållös och stum. Min tolkning tog mig tillbaka till barndom, mormor, Grängesberg och städning på fredagar. När någon lyckas röra vid de, sedan länge, orörda minnena som huserar i hjärtat blir jag både rörd, imponerad och varm. Lars har ett ödmjukt förhållningssätt till sitt konstnärskap, omvärlden, sig själv och allt däremellan och det känner man i hans målningar. Han är så jäkla på riktigt i sitt sätt att vara människa och vad kan vara större.

Sandgrund tack för den här gången. Vi ses garanterat snart igen