Jantelagsfascismen som bor lite varstans gör stereotypa kopior av från början sköna original

Passion är naturligt implementerat bränsle som ger livet LIV till livet. Med andra ord LIVSKRAFT
Livskraft är det som bubblar inom oss. Det som bubblar inom oss är kärnan i vår egen existens. Så för mig är passion en livsnödvändighet. Det har alltid varit så men jag har inte alltid bejakat detta.
Jag är uppfödd i Jantelagsland där man inte sticker ut eller tar plats och passion är halvtrams och småflummigt. Det har absolut förbättrats de senaste åren och glad är jag för det. Dock är radhusmaffian, stilpoliserna och samhällsmallsvakterna fortfarande inte arbetslösa där uppe på landbsygden i Dalarna där jag växt upp och tillbringat den största delen av mitt liv. Missförstå mig inte nu för jag älskar mitt Dalarna och det är den tryggaste och finaste platsen på jorden och kommer alltid att vara "hem" även om jag bor på Västkusten, men just Jante-grejen klarar jag mig rätt bra förutan

Det finns en charm i det hela om man kan ha distans och förhålla sig med perspektiv till den här Jantelagsfascismen. Men när den trycker ner personligheter, formar människor till stereotypa kopior av varandra eller försöker strypa tillförseln av blommande personlig potential hos annorlunda och härligt passionerade människor då är det allt annat är charmigt.


När jag var ungefär 37,5 år var det på något sätt nog. Då kände jag att antingen måste jag låta mig själv vara mig själv i all den färgstarka passion som min personlighet inhyser eller så kan jag lika gärna lägga mig ner och dö. Jag och en jämngammal konstnärsvän brukar skoja och kalla det för vår trettiosjuochetthalvtårskris. En slags gräns då både hon och jag trillade ur vår mall och allt ställdes på ända och vi började om. Jag började våga. Våga vara livsbejakande, ta ut svängarna på ett nytt sätt, fri att blomma ut och bejaka passionen till allt det som får mig att glittra. Det här är inte lätt för det betydde självklart konsekvenser på olika plan och områden i mitt liv. Många rynkade näsor, höjda ögonbryn och "tyckanden" som jag fick lära mig att leva med.
Men det fick vara värt det, och det VAR värt det också för nu blev mitt liv mera MITT än innan om ni förstår hur jag menar. Mitt liv blev plötsligt aktiverat med det egna bränslet och inte andras bränsle som är baserat på andras förväntningar över hur jag ska vara och bete mig.


Idag gör jag saker som faller mig in, som jag har lust med, som berikar mig och som gör mig galet glad i själen. Det är förmodligen fortfarande dom som tycker att jag borde göra på något annat sätt men jag bara släpper det. Jag blir ju inte lyckligare, starkare, smartare eller snyggare för att jag förminskar mig själv och följer andras livsråd och förväntningar. Man kan inte värdera sig själv utifrån andra för vi vet ändå aldrig vad de tycker.

Så mitt råd till alla er läsare - va er själva, brinn av er egen passion, var slagkraftiga i er egna personlighet för ni är så mycket starkare än ni anar och tror. Och vi vet ju inte hur långa vi är förrän vi mätt oss så gå ut i livet och känn var dina gränser går och var du har i din outnyttjade potential. Människan består inte mest av vatten som man trott innan, hon består av mest outnyttjad potential. Use it!


puss o kram