Poesi är ett sätt att sätta ord, utan censur

Jag brukar inte publicera så mycket av min poesi här på bloggen eftersom det inte är den sortens blogg liksom. Idag slog det mig att bloggen är ett sätt för mig att ventilera med mig själv och med mina läsare och framförallt så ska det vara JAG och inte en alltför konstruerad bild av mig. Jag har lite svårt att vara om jag inte kan vara sann. Kontentan av att leva i fullständig sanning är att man också blottar sin sårbarhet och sin känslighet som människa. Att man är sig själv i alla nyanser och eftersom jag består av så pass mycket poesi så kommer här ett av mina senare verk där jag använder orden som verktyg

När jag inser att känslan är värd sin väntan har himlen redan penetrerat universum

glaspojkar och sönderdrömda sagor

faller försiktigt ur mitt medelålders-blonderade hår

          mina trasiga konturer ger mig nån slags karaktär

och jag döljer inte längre min småtrötta hemlängtan

jag är nog fan den vildaste jag mött

det finns ett lugn i det

jag fyller monologen som aldrig tystnar

med evighet och galenskap

och färgglada toner om frihet vävs i vindar

emotionellt berest och överjävligt hippievacker

är själen som bor i mina kroppsliga tempel

jag är tillfreds med hon som är jag

och i mitt hjärta bor en sjöhäst som lånar

färger från himlen när natten ger vika

/ Emma