Var bor känslan - i händelser eller i oss

Det är verkligen en total aha-upplevelse att inse att det egentligen inte finns något direkt samband mellan min reaktion på en händelse och den faktiska händelsen. Vi är idag så identifierade med våra tankar att vi tror att de känslor vi upplever när något händer oss är inneboende i själva händelsen och i själva evenemanget. Vi tror att en skilsmässa måste vara fruktansvärd. Punkt. Sen agerar vi utifrån detta utan att ifrågasätta vad vi egentligen känner, tycker och upplever fristående från händelsen. Men en skilsmässa är bara en skilsmässa. Det finns inga känslor inneboende i själva skilsmässan som företeelse. Den känslan är något som vi befäster vid den här händelsen och den uppkommer som ett resultat av vår tolkning av händelsen. Alltså inte alls inneboende i händelsen utan alltid ett resultat av vår åsikt eller tolkning av det som händer oss.

Som ett exempel kan vi ta Viktoria och Daniels lilla nykomling som blåstes upp som the happening of the history på flera sätt och i exakt ALLA medier. Kul förvisso men för mig pretty boring. Det är ett barn som fötts och det är självklart ett mirakel. Det är det även när grannen sätter ett nytt liv till världen. Huruvida hon ska heta Estelle eller Berit saknar för mig också totalt betydelse. MEN nu till poängen. Det finns tusentals och åter tusentals människor som följde detta och blev rörda, berörda och galet upprörda. Samma händelse - olika känslor och uppfattningar. Det bor inga känslor i händelsen.

För att ta ett annat exempel. Jag skulle åka tåg till Linköping och jobba för några veckor sedan. Skulle byta tåg ett flertal gånger varpå jag fick höra från flera olika håll "åh, stackars dig, vad jobbigt, byta flera gånger" Till en början höll jag med av bara farten och tänkte ja usch, vad besvärligt med så många tågbyten, tills jag plötsligt plockade ur händelsen ur sitt sammanhang och började titta på vad det var jag (och de andra) egentligen åmande oss över. Att jag med min friska 43-åriga kropp skulle resa mig från ett tåg och kliva ut i naturen och sedan kliva på ett nytt tåg. Hallå hur jobbigt kunde det vara - inte ALLS faktiskt. 

Vi laddar in oss med gamla pådyvlade erfarenheter och tankar om hur vi bör och borde reagera. Men när vi plockar ur händelsen så är tågbytet bara ett tågbyte. Det finns inga känslor eller reaktioner alls i händelsen. Det är fritt för mig att välja här. Vi laddar alltså själva ner reaktioner och känslor i händelsen. Jag tycker dessutom inte alls att det är jobbigt att byta tåg. Tvärtom rätt kul med nya medresenärer och ny tågpersonal att möta.

Antar att ni börjar ana var jag vill komma. 

Självklart ska vi reagera och agera och känna det vi själva vill. Det jag vill påvisa är bara att det kanske inte är självklart att vi ska reagera på ett visst sätt. Det kanske finns fler än ett sätt att reagera om vi plockar ur sakerna ur sitt sammanhang och ser att en händelse är bara en händelse, totalt befriad från känslor och reaktioner - de ligger i oss och befästs sedan vid ett speciellt tillfälle, företeelse eller händelse

Finns det något i ditt liv som du skulle kunna plocka ut ur sitt sammanhang och faktiskt börja ladda om med nya känslor, reaktion och tankar omkring?  Finns det händelser i ditt liv som behöver få ett nytt skimmer som kanske t o m löser upp blockeringar och gör dig klokare eller lättare till mods?