Ofta tala vi om utbrändhet som ett fenomen som drabbar alla människor som har ett hektiskt arbetsliv och alldeles för många göromål att ta itu med om dagarna. Visst är det så förvisso. Men det kan också vara så att vi rent fysiskt inte arbeta ihjäl oss - men mentalt. Vi låter inte sinnet och själen vila tillsammans med kroppen
Om vi inte befinner oss på samma plats mentalt och fysiskt och dessutom befinner oss mentalt på en "plats" där vi inte mår bra tenderar vi att bränna ut oss ändå. Det är nämligen så att kroppen reagerar likadant på sådant vi tänker oss som sådant vi fysiskt upplever. Vi kan själva med tankens kraft frambringa, högre puls, spända muskler, stressat sinne och en stressad kropp bara genom att tänka oss bort från nuet.
Så hur många gånger på en dag befinner du dig mentalt på samma plats som din kropp? Hur många gånger har du 100% närvaro i det du gör?
Ta dig en funderare.
Kom för guds skull ihåg att ingenting är omöjligt och bakom de flesta problem gömmer sig en eller flera lösningar.
Ge dig själv det bästa.
Det är du som kör och har egen access till ditt förhållningssätt till livet och allt som hör därtill
Love
Fina fina fina ljuvlig bild.
SvaraRaderaKloka ord som säger sanningen. Kroppen kan inte skilja på yttr och inre stress, inte heller på biologisk stress såsom t ex dålig sömn, sjukdom, missbruk mm. Har vi lite av varje så blir bägaren strax full. Att hitta återhämtning och balans är nyckeln. Det kan vara här och Nu i Mindfulness, fysisk träning, varma bad, massage, sång, stillhet och bön och mycket annat. Jag har lyckan att ha funnit mina nycklar. Kram till dig!
SvaraRaderaSå sant sagt och viktigt att fundera på. Var är vi mentalt. Jag tänkte på det senast idag när jag var ute och gick spåret, då kom en kvinna med två hundar med headset och pratade på för fulla muggar. Hon var inte där i skogen med kroppen och sina hundar tyvärr. Sorgligt för henne, men hon var nog inte medveten om den obalans som hon skapade heller. Det verkar vars så många som är rädda att stanna upp och ta sig en funderare. .. de bara strävar på och fortsätter att vara uppkopplade 24 7... varför kan jag ställa mig frågan ibland. Vilken härlig stund hon gick miste om... tråkigt för henne. Jag var där mentalt och kroppsligt och jag njöt i fulla drag. Ahhh. det är gott att leva... Jag är glad att jag hittat mitt inre och att jag är medvetet här och nu ofta. kram på dig
SvaraRaderaFör många år sedan hade jag ett arbete som jag till sist började vantrivas med. Jag kämpade men till sist sa det verkligen stopp. Efter många månader med sömnlöshet, ständig huvudvärk, stress, sjukdom och massor av annat sa kroppen tack o gonatt. Den sa ifrån och stannade. Nej jag vill aldrig dit igen. Aldrig mer ha det så. Tror inte att jag efter det blev mig själv igen helt och hållet. Jag var sjukskriven. Det förlängdes och jag var stressad hela tiden över att sjukskrivningen skulle ta slut. Allt blev för mycket och en sak inplanerad en dag var för mycket. Då kunde jag inte göra något mer. Men jag var ju tvungen. Livet gick ju vidare med allt.
SvaraRaderaAnn-Louise
Efter 2 rejäla utmattningar har jag ÄNTLIGEN lärt mig att lyssna på min egna signaler, ta hand om mig själv och VÄLJA själv - inte lyssna på andra eller tro att andra vill/tycker men massa saker.
SvaraRaderaOch när jag har lugn o ro på insidan hör jag äntligen min intution och kan navigera med den inre kompassen. Kan nästan säga att jag sjunger långsamhetens lov efter att ha kört i turbofart i decennier.....
Nu går jag provocernade långsamt en stund på mina mdagliga promenader - så jag känner hela fotsulan rulla farm över marken, jag stannar och luktar på blommor o blad, lutar mig en stund mot en silverskimrande björk, klappar katter o hästar, tackar moder natur för alla hennes gåvor....
Nadia
Tack Emma, tack!! För det är så att även den som "bara går hemma" kan stressa sig in i en vägg, för som i mitt fall blev hemmet en stressfaktor. Idag mår jag bra, jag har lärt mig att inte lyssna så mycket på andra. Att jag skrev mailet till dig Emma beror mest på att min omgivning inte vill förstå det som hände och i och med det utsatte mig för än mer stress genom att tala om för mig hur bra jag har/hade det som fick vara hemma. Baksidan av det såg dom inte annat än i form att de oroade sig för MIN pension! Idag stannar jag upp, lyssnar på mig själv och olyckskorparna får nog sitta högt uppe i sitt träd för jag hör dem inte längre.
SvaraRaderaMånga kramar och tack för ett jättefint inlägg.
Visst är det så..man kan bli utbränd även då man är arbetslös. Hände mig för drygt 16 år sedan. Jag fick aldrig någon diagnos, men kände att så var det! Jag kände mig yr i ca tre månader efter kroppen sa STOPP! Innan kroppen sa stopp, så kan jag säga att jag var inte själv om dagarna (inget jag vill gå in på här) o det tror jag var resultatet av det hela. Jag är en person som älskar att vara mycket själv. Då var jag ALDRIG själv! Men när kroppen sa ifrån fick jag mina ensamma stunder, fast ingen visste ju att det var det jag behövde! Det är först under senare år som de runt omkring mig har förstått det. Kanske mycket för att våran dotter är precis likadan! Men hon är så stark och har till och med tagit det starka beslutet att bli särbo mycket pga det!
SvaraRaderaTack Emma för att du skriver så mycket om livet! Jag förvånas varje gång över att du kan komma på så mycket bra att skriva om.
Varma kramar
Underbart. Bara underbart.
SvaraRaderakram
Men tack alla härliga, sköna och kloka läsare som skriver så kloka kommentarer och förgyller den här bloggen. Jag har just nu inte tid att svara alla separat men jag ska försöka göra det framöver. Så länge tackar jag för att ni frikostigt delar med er. Har sagt det förut och jag säger det igen. Den här bloggen vore inget utan er
SvaraRaderaLove och kram
Emma
och vi vore inget utan dig! Kram!!!
RaderaKram på dig och TACK från hjärtat
Radera