Ny målning i kärlekens tecken

Ibland måste jag bara låta mig själv gå bananas bland romantik och kärleksmjukhet utan gräns. Det är så ljuvligt att kunna göra det med penslar och dukar. Ja jag är en hopplös romantiker som aldrig kan sluta tro på människan, kärleken och det vackra som uppstår däremellan. Så är det bara. Dock tror jag vi ska akta oss en aning för att förväxla vanor och trygghet med sann kärlek och ovillkorlighet. Ibland är gränsen hårfin och eftersom vi människor är rädda för förändring och gärna gör konsekvensanalyser de luxe så fort rädslan kommer på besök är det lätt att vilseleda sig själv.

Att ge det dyrbaraste och vackraste vi har till någon, nämligen hela vårt sårbara hjärta, utan att ha den minsta garanti är det modigaste vi människor kan göra. Att älska utan att kväva och att ge utan att kräva. Och att istället för att hålla fast någon ge dem anledning att själv vilja stanna bara genom att vara så älskvärda och sanna vi kan och har förmåga till. Om det inte räcker måste vi släppa varandra fria för kärlek är aldrig någonsin villkorad. 

Ja det är ur dom tankarna den här målningen skapats. 

"Punktering"

Akrylmålning på duk

Om du vaknade imorgon och alla dina saker tagits ifrån dig - vem är du då

Ja så närmar vi oss då julen. Igen. Som så många gånger förr. För min egen del blir det den 46:e. Det är fint att få vara med och ta del av hur allt går. Att få chans efter chans att ta vara på det här vi kallar livet. 

Vad är större, frågar jag mig ofta

När julen kommer uppstår ofta tankar på materiella gåvor och presenter i överflöd i vår del av världen. Och jag förnekar inte att jag har mängder av klappar ståendes i påsar i hallen även jag. (fast det skulle köpas och konsumeras mindre i år...igen...hm) Det här föder tankar i mig på huruvida vi ÄR våra materiella framgångar eller ej. Om du vaknade imorgon och alla dina materiella tillgångar du tillförskaffat dig genom allehanda framgång hade tagits ifrån dig och det enda som kvarstod var du. Ja då skulle du ändå stå där som den fantastiska kulmen på allt du någonsin lärt dig på vägen genom livet. Allt du erfarit, lärt dig, älskat, sörjt, gråtit över, skrattat med, omfamnat, skjutit ifrån dig och tagit del av ÄR du. Det kan ingen någonsin ta ifrån dig. 

Det materiella är kosmetika och för all del kul för stunden. Vi behöver viss materiell standard för att kunna leva ett drägligt liv förstås. Men frågan är om vi behöver all den materiella uppsjö och evinnerliga konsumtion vi oavbrutet expanderar. Jag tror det är en bedövning av olika slag. En flykt och en tro om att vi ska skapa en identitet utifrån prylstatus. Men vem är vi mitt i alla prylhögar om inte den själsliga och mentala statusen är tillfreds inom oss?

Och om du vaknade imorgon och den du älskar har lämnat dig. Ja då har du förlorat en person som du låtit kärleken i dig aktiverats inför. Dina lustars sköna samspelare och din själs samtalare har tagits bort från ditt synfält, absolut.  Men kärleken, alltså den rena sanna kärleken som föds inuti dig den har du fortfarande kvar. Den kan ingen någonsin ta ifrån dig. Även när du hade din vän i din fysiska närhet så bodde ändå själva kärleken inuti dig. När du älskar högt, villkorslöst och passionerat så har du öppnat en kanal och släppt fram den rena kärleken som sedan i sin tur känner igen sig i en annan person och ett fantastiskt dynamiskt samspel aktiveras mellan två människor. Men kom för all del ihåg att själva kärleken som du känner är inte avhängig en annan person - den bor och frodas i dig. Ju mer du tillåter dig att vara DIG och älskar dig själv desto mer kan du också älska någon annan ur samma källa. Det är aldrig olika källor som kärlek uppstår. Det är därför så otroligt viktigt att veta sitt eget högst fantastiska värde för att kunna se det samma i andra. 

Kan inte låta bli att citera den fantastiska poeten Jaques Werup apropå att allt vi upplevt har vi för alltid kvar:

"Jag har varit med om dig jag kan aldrig förlora dig"

Så kära vackra medmänniskor stanna upp en stund och känn hur enormt rik du redan är där du står just nu. Utan prylar och materiell "kosmetika". Känn hur du är kärlek hela jäkla du. Och känn hur du just nu är kulmen av all fantastisk lärdom du hittills fått äran att ta del av. Wow...det är stort. Ja det är sannerligen större än alla prylar i världen

Love to you

Kärringen mot strömmen eller bara lite annorlunda....

Svartvita fragment av mig en dag när december känns gråmulen. Men det finns en slags skön förtröstan i det grå kan jag tycka. Jag har ju en förkärlek för det där kärva som inte är så självklart och infriande. Jag kan finna skönhet i rost, ruiner och slitet grånat trä. Jag ser definitivt oftare skönhet i det slitna som bär en historia än allt nytt. Och regnväder har en ärlighet som jag på ett outgrundligt sätt kan tycka om. Ja visst gillar jag solsken och gnistrande snö också men regn är icke att förakta

Ibland tror jag att vi har ett inlärt beteende att vi ska tycka illa om vissa saker och tycka bra om andra saker. Vi ifrågasätter inte ens för det ligger nedärvt redan när vi växer upp. Jag har personligen en faiblesse och förkärlek för många saker som andra i allmänhet inte tycker om. Människor blir t o m ibland provocerade av att jag tycker annorlunda än den stora massan, och tror att jag säger det för att "sticka ut" Men jösses jag har inga sådana ambitioner, det har jag inte tid med. Couldn´t care less. Men jag gillar faktiskt regn, maskrosor, pölsa, rost och äldre människors karaktärsfyllda rynkiga ansikten framför unga "perfekta" ansikten. Jag plockar vackra pinnar i skogen och hittar fynd varenda gång ag går utmed havskanten. Fynd som andra förmodligen kategoriserar som junk och skräp. Och som om det inte vore nog så tycker jag om  att kliva upp okristligt tidigt på morgonen för att känna och avnjuta energin som bara en riktigt tidig morgon kan leverera.

Jaja olikheter berikar

Att låta sin inre värld bli till allmänhetens beskådan

Ny målning växer fram 

"Hemligheten"

Att vara konstnär är att vara sann mot sig själv och sedan tillåta det sanna uttrycket rinna ut i diverse konstverk som sedan kan visas upp till omvärldens beskådan och bedömning

Att tillåta sin inre världen bli en yttre värld

Ett bra verk är när en målande konstnär doppat sin pensel i sin själ och sedan målar det sanna som kommer där ur. Ett universellt språk

 Ibland förstår jag verkligen alla de där konstnärerna som suttit år ut och år in och bara målat, målat och målat utan att ens visa upp sina verk för någon endaste människa. Att bara vara i sin skapandeprocess.

Totalt friställd andras bedömningar, tolkningar och betraktelser av ens allra heligaste innersta. Att vara konstnär är ibland rätt smärtsamt. Sårbarheten är ständigt närvarande 

Men det är också det mest fantastiska sättet att leva för mig. 

Det känns som ett kall. Jag har vid några tillfällen "stängt av" den kreativa inspirationen som jag har inom mig. Det har alltid slutat på samma sätt, nämligen att jag stryper tillförseln till allt som i sanning är jag.

I den här målningen har jag låtit mitt motiv gifta sig med Dalai Lamas ord:

"Give the ones you love wings to fly, roots to come back to and reasons to stay"

Något vi alla borde ge våra barn

Kärlek

Ge av det vi alla egentligen vill ha nämligen T I D

All denna julångest som bubblar överallt omkring oss

Den känns lite onödig måste jag tillstå. Det ska handlas, bakas, kokas, syltas, saftas, skickas och göras. Och framför allt så ska vi ge bort mer än våra plånböcker har råd med till människor som har allt för att sedan kunna säga att vi har köpt. Alltså vi står med vånda och ångest över att vi inte vet vad vi ska köpa till någon som redan har allt. Ja det saknar all rimligt förstånd om ni frågar mig. Jag är inte bättre än någon annan för jag gör det jag också. Dock köper vi bara till de allra närmaste numera

Dock vägrar jag slita ut mig för att kunna möta en jul i frid. No way. Jag gör det jag hinner och släpper taget om resten. Det var faktiskt länge sedan jag släppte julångesten. Det finaste vi kan ge varandra är ändå T I D och ren skär kärlek. Ändå är det förstnämnda något vi uttrycker att vi ständigt lider brist på. Men ingen lider brist på tid som har livet i sin hand. Vi har 24 timmar demokratiskt fördelade timmar per person och dygn. Sedan hur vi väljer att disponera dessa - ja det är upp till var och en. Ge bort lite egen-tid till småbarnsföräldrar genom att ge bort barnvakt. Ge tid till barnen genom att ni gemensamt gör saker som DE vill att ni ska göra utan att ens tänka på klockan. Ge tid till farmor på ålderdomshemmet för ingen blir så glad som hon för en bit av din tid då hon känner sig sedd och uppskattad med lite fika och närvarotid. 

Ge av det alla egentligen allra helst vill ha. Pengar är förnybar energi men tiden är dyrbar och kommer inte tillbaka. Strunta i om allt är hembakt eller perfektstädat. Hinn det du hinner och ge varandra T I D. Då kommer julefriden som en ren konsekvens - jag lovar. Tänd ljus, promenera, lyssna på fin musik, prata med varandra, gå på julottan, njut av att finnas och finns nära de du håller nära. Kanske är det dig själv du ska ta hand om allra mest denna jul. En vän sa till mig en gång att hon skulle vilja vara alldeles ensam på julen, men det kan man ju inte. Nähä varför kan man inte det. Man kan allt man vill och livet är till för att skapas så som man själv vill.

Så skippa stressen och njut av det du mår bra av. Och för guds skull köp inte mer än ni behöver.

Bjuder er på en dikt jag skrev för några år sedan apropå det här med "julefrid"

Bara suddiga reflektioner när julen bjuder upp till hysteri och skeva snedvridna världsbilder inte kan låta bli mig

En gnistrande påminnelse om livets förgänglighet(eller en blek världförbättrares bekännelser)

Hej hopp nu är det så förbannat mycket jul igen och ensamheten är den envetne gästen när vi lämnat den gamle till vår tids praktisk förvaring. De darrande, slitna händerna flätar sig till ännu en bön. Sångerna har tystnat och slutet blev inte som hon trodde. Gråten är tyst nu och den skoningslösa tiden äter sig mätt urholkar den vackra visheten som ingen längre vill se.  Men va fan det är ju jul. Le nu Agda. Le nu

Yerevan har sina avglömda historier nerkörda i halsen och folket ropar på hjälp, på mig och på en framtid att sluta blöda i. Vår värld har ångest på ålderns höst men vi konsumerar oss fria till tonerna av en jävligt white christmas. Kan man glömma. Årets julklapp

Kanske är inget så fattigt som ett förlåt utan mening eller ett inget utan förlåt. Jag strävar fortfarande efter att vara hon som är jag när natten blänger mig till en avslagen fruktan och invanda cirklar. Det saknas en nerv i det här spelet och även jag är dess urlakade deltagare

Tysta, blekgröna väntsalar utan mening är "hemma" för den kärlekslösa pojken utan ord. Han som bar för många diagnoser i sin ensamma famn. Vem fångade hans återhållna smärta som stelnat under pokerfejsets stumma mask. Bedårande vita kreationer varmed allt motstånd ska övervinnas och medicineras. Vackra sköra glaspojke du är en sjukdom inte en själ. Ta en lussebulle vetja 

Morgonen kastar långa skuggor över våra ensamma minnen och kärlekslösa dagar. Månen ger akt på nyanserna och ber en bön om en nyare morgondag. En fullständig metamorfos där de allra sista varven i det här surrealistiska racerloppet lider mot sitt definitiva slut och en tro på en ny början. Tillsammans ta mig fan 

Det är jul hos mig. Jag andas inåt och vinterhimlens rosa konturer har smekt upp mig i brygga igen. Han är den enda som klarar av mig och mina märkliga begär. Kanske är det bäst så. Kravlöst, himmelskt och lagomextas i midvintertid

God Jul

När fyrkantigheten skrämmer mig flyr jag till poesin

Ibland tycker jag att livet blir kantigt och hårt.  Det känns som om det inte är anpassat till mina överkänsliga mentala konturer. Då behöver jag poesin för att hitta mjukare fästpunkter där mina tankar får ta den plats de behöver. Små oaser av förståelse 

Det poetiska språket är inte lika snävt och "korrekt" som vårt dagliga vardagsspråk och det sätter inte normativa tak på tankarna. Det är förmodligen den gränslöshet jag behöver för att inte fastna i fyrkantigheten som jag ständig räds. Jag klarar inte av för mycket av det tillknäppta 

Den här underbara dikten är en av mina favoriter. Den är skriven av en man jag lärde känna för några år sedan och som fick lämna det här livet alldeles för tidigt i en MC-olycka. På samma sätt som hans bror hade omkommit ett år tidigare. Ibland förstår vi inte livet och vi måste lämna det så

Vissa människor lämnar avtryck som för alltid finns kvar

När blir ett liv en lögn

*

räcker det att blunda 

hålla andan och hoppas

utan att agera

eller måste vi först se

och kanske bevisa

att saker inte blivit 

som vi hoppats

då vi aldrig gjorde

är drömmen en lögn

om den inte blir sann

då vi väljer att ej försöka

ljuger jag 

om jag avslöjar sanningar 

och hör dem likt passerande bilar

dö bort i regnvattenkaskader

försvinna med bakljusen i nattens dis

inför nonchalerande öron

och viker mig 

överträder vi gränsen 

mellan empati 

och självbedrägeri

mellan ovillkorlig kärlek

och ringaktande av Jaget

om vi Älskar andra mer än oss själva

och inte står ut

/Christer Berglin

Låt inte andras oförrätter bosätta sig i dig - där bor ju du

Någonstans inom varje människa finns en absolut harmonisk och fridfull plats. Någonstans mellan hjärtats skönhet och sinnets tjattrande tankar finns en plats av ro. Vi är inte alltid i kontakt med denna platsen inom oss själva. En av orsakerna är att vi söker den här inre ron utanför oss själva. Vi åker världen runt för att hitta det som hela tiden funnits inom. Det finns väl ett gammalt ordspråk och talesätt som lyder :

"den enda frid du kan finna på bergets topp är den frid du tar med dig opp"

Och så tror jag att det är. Tystnaden vi söker finns redan här. Den färdas inte. Den är alltid vid sitt mål. Spring inte efter den för då kommer du aldrig att finna den. Den är här hela tiden.

Jag har funnit några små knep för att lättare komma i kontakt med sin egen fridfulla harmoniplats inom sig. Fyra små hörnstenar som gör det lättare att skapa fred med sig själv. Det är ju där allt börjar. Ditt inre liv skapar ditt yttre liv och allt hänger samman. När vi hittat den här inre platsen får vi också lättare att träna upp vår "beslutsmuskel", vårt förhållningssätt till svårigheter och relationer med omvärlden

1. Att acceptera det som ÄR. Att inte leva i motstånd utan ta emot det som sker just nu och landa i det som är. Det betyder inte att du inte ska ta ansvar för ditt liv. Tvärtom det betyder istället att du inser att det enda du har kontroll och möjlighet att påverka är dig själv. Släpp sedan taget om allt det du inte kan påverka. Det finns ett zenbuddhistiskt ordspråk som ringar in det så bra. "Sitt still, gör ingenting, våren kommer och gräset växer av sig självt" Under tiden kan du släppa taget och njuta av det som är DU

2. Att äga sin egen väg. Att låta hjärtat få tala till punkt och vara öppen för vägen. Det kommer inte alltid att vara lätt. Men det kommer alltid att vara värt det. Inget i livet kan vara mer prisvärt än den "kostnad" det innebär att vara trogen sin egen väg och sitt eget hjärta. Alla kommer inte att älska det du gör, det räcker med att du i förvissning vet att vägen är din och den leds av ditt hjärta.

3. Att förlåta. Det bor så många oförlåtna saker i människors arma hjärtan. Dessa ställer sig i vägen för det rena och sanna modet som krävs för att våga vara sig själv. Det skapar små isbubblor runt hjärtat som inte släpper fram friden du redan har. Vissa saker kan vara enormt svåra att förlåta. Då är det viktigt att veta att man inte förlåter för att man tycker att det är ok att någon gjort oss illa men vi släpper taget om det för att det inte längre ska "äga" vårt mående och blockera vår inre källa. Släpp taget och gå vidare för DIN skull. Låt inte andras oförrätter bo i ditt sinne och hjärta. Där bor du

4. Var inte rädd för att göra bort dig eller för att misslyckas. Inget misslyckande är ett misslyckande förrän vi bestämmer att det är det. Alla saker som sker är lärdomar. Vissa svider till lite extra och lär oss lite "hårdare" Men se dom som erfarenheter som du lär dig av. Ta inte för allvarligt på vare sig dig själv eller livet. Vi kommer ju ändå aldrig ifrån det levande. Då är det lättare att våga, chansa och ta risken att göra bort sig lite. Det är inte hela världen. Låt oss bjuda på den

Lycka till och du...."sluta leta efter toppen för du står på den" 

som Kapten Röd så klokt sjunger

Poesin är ett bra sätt att bearbeta och nå sig själv

Alltid när jag går in i perioder av tänkande, utveckling och livsfascination får jag en ännu närmare kontakt med poesin. Jag både läser, skriver och avnjuter poesi i mitt sätt sätt att vara amatör-terapeut till mig själv. Inga må-bra-böcker i världen kan nå min inre kärna och djupaste reflektionspunkt på samma sätt som när jag går djupare in i poesins fantastiska värld. Det är som om orden rinner ur mig med en ännu större sanningskvot. 

Här bjuder jag på en av mina hundratals dikter från skrivbordslådan

Av sannolika skäl misstänkt för kärlek 

gud ska veta att jag lämnat många dagar till spillo 

men också speglat många vackra himlar från nu 

kapitel för kapitel i sagan om mitt liv 

har jag bevarat det sköra under kärlekens pseudonym 

även de dagar då huden var det enda som höll mig samman 

nu står jag här liten och naken med hjärtat i handen 

det finns inget att förneka eller förändra 

och jag älskar så förbannat när natten målar mig lugn 

under universums transparenta vingar 

//Emma Karlsson

Att vara en gla´skit är ett val för min del

Att vara en glad skit kan ibland vara provocerande för andra som ligger i en helt annan sinnesstämning. Det fanns en tid när jag tog åt mig och blev illa till mods av att andra provocerades av mitt förhållningssätt till livet. . Idag inser jag att om andra blir upprörda så har det mer med dem att göra än med min glädje. Ingen kan bli upp-rörd om det inte finns något inuti dom att röra upp.

Däremot har mitt glada sinnelag många gånger gett mig så mycket tillbaka. Framför allt genom att jag ser livet från ett önskvärt perspektiv. Men det har också tagit mig till nya intressanta möten och relationer genom att glädjen smittat av sig. Jag bjuder gärna på ett leende eftersom det kostar så lite och ger alltid något tillbaka. Vi är MEDMänniskor - inte MOTmänniskor. Eller hur?!

Detta betyder ju självklart inte att jag på något sätt är sorglös. Tvärtom jag har ett brett register av känslor. Jag kan bli rejält arg, ledsen och nedstämd. Men det är inga sinnesstämningar jag flyttar in i permanent. Men jag tillåter allt. Livet har alla nyanser, vi likaså.

Idag fick jag användning av mitt glada sinnelag igen. Jag har nämligen gjort det där jag inte är så förtjust i. Jag har varit på ett möte med nätverket BNI och presenterat konceptet som jag tagit fram med min kollega Janne Hulten. Och i ärlighetens namn så var det riktigt trevligt och jag känner mig både upprymd och tillfreds.

Ibland behöver vi göra saker vi inte tycker om för att inse att saker och ting inte alltid är som vi tror och föreställer oss. Och ur detta utvecklas och växer vi som människor.

 I love what I do and I do what I love

Kärlek till er alla

Sitt inte på så höga piedestaler att du tappar fotfästet med jorden

Idag gick min morgonpromenad genom stan. Det finns en slags ynnest i att få ta del av en nyvaken stad som har en vackert färgad horisont som kuliss. Och havet som omhuldar dess utkanter. Det finns sannerligen en förälskelse mellan mig och den här staden. Det tackar jag för

Jag tackar för ganska många saker just nu. Jag är som ni säkert förstått i en process där livet och jag hittat nya sätt att ta hand om varandra. Jag tar avstånd från mycket av det som anses vara "framgång" och tittar djupare in i varför jag gör de saker jag gör. Jag vill vara sann, autentisk och full av kärlek till det liv jag väljer att leva. 

Det har lett till att jag också ser saker omkring mig som jag inte vill vara en del av. Jag ser så många människor som i sin iver att självförhärliga sig själva ständigt söker andras uppskattning och bekräftelse. Man säger sig vilja hjälpa och inspirera andra människor på avstånd och inför publik. När man i själva verket bara vill visa vad "duktig" man är så att andra kan imponeras. Man vill ta emot publikens jubel och omgivningens ständiga uppskattning. För genom detta får man den egna identiteten uppfylld till bredden. Det är så lätt att halka dit för jag har själv gjort det. Det är dock en farlig och omättlig påfyllnadsmetod tror jag

Vi har t o m fått för oss att ju fler människor som imponeras av oss desto viktigare är det vi gör för mänskligheten. Vi gör nästan vad som helst för att bli kända och "erkända". Men tänk om den som bara hjälpt en enda människa att hitta tillbaka till sitt liv gör ett minst lika "bra" jobb. Tänk om den som arbetar i det tysta med att ideellt laga mat hos Stadsmissionen gör stor förändring i många människors liv utan att behöva deklarera det för omvärlden. Eller hon som sitter i telefonen hos kvinnojouren utan betalning och hjälper en annan kvinna och medsyster att hitta en liten liten gnutta hopp för stunden som gör att hon inte tar sitt liv. Eller de som arbetar helhjärtat med ensamkommande flyktingbarn på sin fritid för att de ska få kontakt med andra, hitta tilltro och få möjlighet att leka. Är inte deras fantastiska arbete minst lika mycket värt som den som för 100 000 håller en föreläsning på 1,5 tim om hur andra ska leva sina liv.

Jag förstår att alla måste överleva och jag är med på att vi behöver inspiratörer. Jag är ju själv en föreläsare. Men jag kommer alltid att tro att de riktigt stora hjältarna som vill hjälpa andra och inspirera är de som hjälper en människa direkt. De som ser människor i ögonen och säger "jag ser dig" till någon som ingen sett på flera år. 

Ibland tror jag att man får ta sig en funderare varför man gör det man gör och av vilken orsak man säger sig vilja göra saker EGENTLIGEN

Vi får nog akta oss för att skicka upp oss själva på så höga piedestaler att vi inte når ner med fötterna och har kontakten med jorden och allt vi härstammar ifrån

Du och jag finns här samtidigt för att vi ska se, lära och utvecklas tillsammans och ingen, ingen i världen är mer värd än någon annan.

Love

Life is right now - Jon Kabat-Zinn on Mindfulness

Som vanligt är det intressant att ta del av en av  Mindfulnessens pionjärer Jon Kabat-Zinn

Jag kan också varmt rekommendera två av hans böcker 

"Vart du än gå är du där" samt

"Mindfulness - en väg ur nedstämdhet " som han skrivit tillsammans med tre andra författare

Vi behöver stanna upp och bromsa oss i vårt hysteriska prestations-race som vi alla springer i och som ingen någonsin vinner. 

Var HÄR - inte DÄR. 

Att ge liv åt något kasserat

Hittade en halvrutten skåplucka på en av mina skogspromenader

Som om den låg där och sa " snälla ta med mig hem och skapa  något "

Det var också precis vad jag gjorde. Älskar kontrasten

Inte färdig men på väg

Vi får se vad jag vill uttrycka med den här när den är klar

To be continued.....

En av se finaste och viktigaste dikterna jag läst

Tips:

Jag har laddat ner en gratisapp som heter "Poesi på G"

Det är Sara Paborn som låtit kända människor läsa hennes dikter. En om dagen i tjugo dagar

En fin liten poesiskatt på fickan som jag tycker mycket om

Lyssna t ex på när Magdalena Kowalczyk läser dikten "Ge inte upp" En fantastisk liten gnistrande dikt att läsa för någon som behöver en handtag när livet skaver och gör ont

Alltså gratisappen “Poesi på G” av Sara Paborn Ladda ner den här! http://www.sarapaborn.se

Jag omfamnar och välkomnar novemberkänslor

November lägger en slags skörhet runt min hals i år

Jag känner mig lite vilsen i tillvaron. Men jag välkomnar känslan som ger mig chansen att reflektera över mitt liv och hur jag tar hand om det.

Jag är alltid en skör person och jag är en av dem som enligt Mia Skäringer anser att det kanske inte är vi som är överkänsliga utan ni andra som är underkänsliga Egentligen saknar det självklart betydelse. Alla benämningar och definitioner på oss 

människor är ändå bara samhällets och det kollektiva stereotyp-tyckandets frustrerade sätt att begränsa människans gränslöshet. 

Nåväl att vara i känslotrassel är självklart inte helt enkelt. Men vem har sagt att livet ska vara enkelt. Det kan ju faktiskt vara alldeles underbart även när det är svårt. Eller som Per Holknekt så klokt uttryckte det "Man får lära sig tycka om när det är svårt" 

Mitt alldeles egna trassel har förmodligen sin botten i att jag just nu är i en slags omvälvande utvecklingsfas där flera saker sätter punkt i mitt liv och nya tar vid. Jag har nog också bränt mitt ljus lite för hårt i båda ändarna och orkat mer än jag orkat. Jag behöver krypa hem till kojan och vara närvarande där jag är. Tillåta mig att vara i stillsam vila och varsamt samförstånd med stunden och mig själv

Jag behöver älska mina nära och kära utan förbehåll och med ännu mer närvaro. Vara HÄR inte DÄR. De ger mig himmel på jorden varje dag bara genom sin blotta existens. Jag tackar någon där uppe  för att de är mina medresenärer på den här fantastiska livsresan. De hjälper mig laga mina hål när jag känner mig trasig. Tänk så vackert det är med kärlek utan villkor

Jag är också så outsägligt tacksam för att jag bejakar mina skuggsidor och känner det som känns. Det gör mig till en mycket bättre samtalspartner, medmänniska och coach. Vi lagar oss tillsammans och möts i samförstånd. Om jag skulle tro mig vara en felfri perfektmänniska som aldrig upplevt det dom upplever så skulle det vara omöjligt att möta människor på samma nivå. Jag vill aldrig höja mig över en klient eller medmänniska och diktera livsknep och peka med hela handen ur ett förstå-sig-på-perspektiv. Jag vill möta, ge och ta. Det är ur detta vi kommer framåt i medmänsklig kärlek och empati. Vi har till uppgift att vara varandras ställföreträdande styrkor när våra egna styrkor sviktar

Idag ska jag möta två nya klienter och jag känner stor tacksamhet för att jag får möjlighet att följa dem en bit på livsvägen

Vi är alla här för att lära oss tillsammans. Glöm aldrig det. 

Ta hand om dagen och kärleken

En fin stund om människor som hittat livet i det vilda

Ett fint radioprogram om två härliga kloka kvinnor, Maria Westerberg och Kerstin Högstrand, som hittat det stora i det lilla Människor som ser världen i det vilda i naturens famn och som skapar konst där ur Deras vackra böcker kan också varmt rekommenderas

Vi kan inte äga det vi säger...

Akrylmålning på duk
"There is no me without you"

Härom dagen kom det åter någon som ville berätta att "mina" ord skrivits och sagts utav någon annan utan hänvisning till mig.

Men SÅ BRA tänker jag då 

För kära vänner allt jag gör som inspiratör, konstnär, föreläsare och skrivande medmänniska gör jag av två orsaker. Dels för att på något sätt och i största möjliga mån förbättra världen i det lilla och skapa goda ringar på vattnen. Dels för att lära mig något om mig och se sambanden i mötet  mellan oss människor. 

Men orden jag säger eller skriver "äger " jag inte. Alla ord vi säger har någon annan sagt innan på ett eller annat sätt. Det kanske bara är en ny kombination eller innebörd. Därför är det väl bara bra och fantastiskt om andra kan förmedla orden vidare om. Jag håller inte fast i mina ord. Hur skulle jag kunna göra det. Vi äger dem tillsammans vi människor. Så om jag inspirerat dig blir jag bara glad om du lämnar dem vidare. Mitt namn måste inte stå med. Jag måste inte ha kredit för det. Det räcker med att veta att någon tyckte så pass mycket om det jag sa att det rann vidare i en annan flod mot goda ringar på vattnet...och allt fortsätter. 

Jag säger något som säkert hundra personer sagt innan- på sitt vis. Nu säger jag det - på mitt vis. Jag applicerar alltid en tanke om "pay it forward" bakom varje sak jag uttalar. Lite som att jag laddar orden likt en heliumballong och släpper taget fritt för vinden att bära dem vidare. Om jag inspirerat dig låt inte din inspiration stanna och stagnera. Häll den vidare och gör världen till en bättre plats. 

Men om det vi säger ska vara" k-märkt "eller stämplat med vårt namn så är det ju för att vi vill ha kredit för det. Alltså gör vi det vi gör för att få uppskattning och ses som framstående i en omgivnings ögon. En ren bekräftelsetörst alltså. Avsikten är inte att ge något utan att få något. En egenhändigt hemsnickrad egokick där det är viktigare att människor vet VEM som sagt det än VAD som sägs och hur gott det gör när det sprids vidare

 Om man försöker härma och plagiera mina målningar däremot så är det förvisso en annan sak. Måhända trist men det gör mig inte upprörd...bara förvånad och en aning smickrad för även då måste ju någon tyckt om det jag gör. Och kanske leder deras lek med mitt uttryck till att de slutligen kommer i kontakt med sitt eget. Då har ju även det haft sitt syfte och sin verkan

Det finns tillgångar här i världen så det räcker till alla. 
So pay it forward.

Love to you all

Jag längtar "hem" och tänker börja lyssna på den där stackars rösten som jag tystat ner

Jag har under en längre tid haft väldigt många ben att stå på i mitt företagande. En fantastisk förmån och jag är innerligt tacksam för detta. Det är väldigt lätt att bli fartblind dock och bländas lite av smicker och andras uppskattning. Detta har i mitt fall resulterat i att jag har följ en yttre vägvisare och liksom kört om mig själv på raksträckan och vägrat lyssna på min egen inre röst. I blindo. Men det har funnits en subtil röst där inne som knackat på genom att skapa en vag olustkänsla. Som ett mollackord som ljudit genom

min vardag.

Jag har nu under en tid lyssnat ännu mer inåt och slutat förneka saker. Jag har tagit rädslan i handen och jag inser:

Jag längtar "hem"

Hem till mitt konstnärskap. Det helhjärtade skapandet där jag får utlopp och kan glädja andra genom mitt medfödda uttryck.

Hem säger jag för jag har levt på bara konsten under en herrans massa år. Men tog ett beslut om att jag ville göra andra saker också

Det har varit enormt lärorikt och fullständigt nödvändigt. Alla vägar även om de är omvägar är nödvändiga. Det är min fulla övertygelse

Jag tänker nu successivt bejaka de här inre signalerna och börja sakteliga rikta in mitt fokus ännu mer på skapande och kreativitet. 

* Måla

* Hålla kreativa kurser

* Trycka kort, planscher, mobilskal, textil mm

* Inspirera andra genom föreläsningar om kreativitet

* Ge ut en färgsprakande bok med mina målningar och texter

* Egna utställningar

* Blanda poesi och måleri

* Vända mig också utomlands för att hälla glädje även över landsgränserna

* Hitta återförsäljare till mina alster och verk

Det strikta entreprenörskapet är något som får mig att må dåligt

Jag älskar möten med människor. Men jag vill ha "nära" möten på 

marknader, mässor, kurser och via filosofiska samtal om kreativitet och kärlek. Jag hatar att mingla och ställa mig in. Jag måste hänga på mig en alldeles för stor mask när jag måste "tona ner mig" som det så världsvant låter, för att anpassa

mig till en mer business marknad där stålarna finns.

Där hör inte jag hemma. Jag måste vara jag och ge av det jag har att ge. Jag måste förmedla det som mitt hjärta är fyllt av. Herregud hur har jag kunnat blunda för detta. Det tar mig emot lite fortfarande för det känns som om jag har lite confession-time här och det känns lite läskigt. Ibland måste vi göra det där som är lite för läskigt och våga mer än vi törs. Men jag tror på äkthet, närhet och sant förmedlande oavsett vad det gäller

Om det här sedan resultera i att företag ändå kommer att vilja anlita mig ja då är det helt ok förstås men det blir mer på de premisser som jag själv instiftat utifrån det jag är och står för. 

Jag är en färgstark bohem och konstnärssjäl som älskar naturen och att stundom vända ryggen åt mycket av det konventionella etablissemanget. Jag är mjuk och alldeles för rosa

för att vara kaxig, tuff och business-professionell i stela sammanhang. Människor har puschat in mig där ändå med orden "Men Emma du som är så social och härlig är ju ett mingelproffs" Det är inte sant. Jag har utvecklat en sida som gjort mig i proffs på att låtsas vara ett mingelproffs. Jag vill inte låtsas mer. Jag tappar min identitet och kontakten med min inre kärna

Jag är också andlig och tänker sluta vända den delen av mig själv ryggen Det jag är ska jag vara glad över och ta till vara. Inte förneka. Det är då det blir bäst. 

Nu tänker jag sluta trampa vatten och istället ta stora härliga simtag ut på livets stormande och spegelblanka hav. 

Jag vill älska livet eftersom livet så troget älskar mig. Då gäller det

att vara "hemma" där hjärtat håller sig levande och varmt. 

Bilderna visar två nya AntiJantemålningar som föddes igår.

Tre glada damer som vill påminna om att vänskap är fina grejer och att börja dagen med ett leende är sannerligen en bra början

Love to you all

Emma