När det rinner poesi i mina vener...

Ni som följt mig ett tag vet ju att jag älskar poesi, lyrik och uttryckande ordkonst. Jag fascineras av språket, orden och innebörden vi ger dem. Poesi spränger gränser och vidgar språket som annars har en tendens att bli för smalt. Att skapa broar av igenkänning mellan diktjag och läsare har en påtaglig terapeutisk verkan.  Att skriva poesi har också en slags terapeutisk inverkan. I alla fall på mig. Jag behöver plocka fram mina känslor och ge dom ett språk. Ett enkelt sätt att föra en dialog med mig själv när jag känner att jag behöver det. Jag skriver i ryckiga perioder och det är intressant att backa emellanåt och läsa sina egna ord. Jag kastas ofta tillbaka till känslan jag bar när jag skrev, men med nytt perspektiv. 
Är inte livet intressant så säg

Isarna krackelerar i samma takt som min hemlängtan

natthimlen håller mig fortfarande sällskap 

och sällan eller aldrig är väl höstnätter så fina som då 

när stjärnorna följsamt sträcker sig över himlen i väntan på morgon

kom håll mina galenskaper och gör dom till vår vackra verklighet 

här bland höstlövsprassel september och kärleksröda längtanshjärtan, 

håll allt det där som mitt hjärta saknar 

och se mig när jag inte vågar, lek mig livsglad 

och låt oss bada i sanningar, nära livet

jag dör så förbannat av alla rastlösa timmar av mest ingenting, 

vet att jag borde älska det, vet så väl att jag behöver det här 

men min rastlösa själ längtar ut och jag undrar hur man gör

jag skyller på november och drar ner min röda basker lite längre,

inuti-ler och rycker på axlarna i en slags avslagen romantiserad kärlekslängtan

drömmer, förkastar och förhastar, så typiskt mig, 

gud är naiv och jag likaså men det här är min sång till friheten

/Emma