Tankar i advent

Så har då advent gjort entré och den allra första helgen av jul har landat i våra välstädade och pyntade hem

Ljusstakar har letats fram från förråd och baxats upp ur lådor och kartonger och stjärnor lyser i alla fönster. Lussebullar har bakats och alla och en var har ett adventspyntat hem att känna gemenskap och värme i. Första ljuset är tänt och nedräkning påbörjad för alla förväntansfulla barn. Jag älskar advent, jul och denna mörka tids högtid. Dock är jag inte deltagare tävlingen om det mest pyntade hemmet, snyggaste granen och flest paketen. För mig är julen frid, lugn, gemenskap, tid att umgås, tända ljus, barns stjärneögon, choklad i överdimensionerade askar och hembakt till morgonkaffet som intas i raggsockor och i skenet av tända ljus.

Nu är det ju tyvärr inte riktigt så här tomtebolyckligt för alla. Det finns så många som inte ens har ett hem, ett tak över huvudet eller ens mat för dagen. Det finns också många gamla glömda själar som sitter ensamma i sina välstädade hem och önskar så att någon kom och besökte, brydde sig om och tog sig tid. För att inte tala om alla som sitter på instanser, vårdinrättningar och olika hem där man i mångt mycket är mer som en produkt än en själfull och värdefull människa. All kred till all personal som gör allt för att skapa en så god atmosfär som möjligt för sina boende men förutsättningarna är ibland inte de bästa. 

Jag kan inte hjälpa alla dessa men vi kan alla göra något. Varför inte göra som jag gjorde ett år. Då tog jag de pengar jag tänkte köpa julkort och frimärken för och gav till Stadsmissionen istället, och helt sonika skippade julkorten.  Det kändes som ett bättre ändamål. Inte mycket men alltid något. Om alla gör det så blir det mer. Det blir ju summan av delarna som räknas. Ett annat förslag är att handla på loppis och second hand. Det blir både jordklotet, plånboken och hjälpverksamheten glada av. Bjud en uteliggare på en kaffe eller en lunch eller baka lite bullar och lämna in till Stadsmissionen. Jag kan garantera att de blir uppskattade dit de kommer. En nybakad bulle kan betyda himmelriket för någon annan

Vi hjälper självklart ingen genom att själva har dåligt samvete eller tänka förminskande tankar om dessa arma själar. Det gör jag inte heller. Det bara ökar omgånget av smärta och sorg. Istället kan vi med hjärtat tänka varma tankar och be om bättring. Skänk några tankar innan kvällen om kärlek och medmänsklighet för alla och en var.  

Jag får alltid dessa tankar i juletider. Denna konsumtionshets som uppstår i december är så urbota snedvriden att jag har svårt att bara titta på och följa med. För följer med är precis vad jag gör med handen på hjärtat. Jag springer också omkring och köper julklappar. Dock i mindre grad än många andra. Men om man plockar ur det ur sitt sammanhang och tittar på att vi handlar oss fattiga för att ge bort saker, prylar och onödigheter till människor som redan har så mycket prylar att de egentligen inte vet vad de har. Och de behöver definitivt inte FLER prylar. Hur många gånger har man inte hört "det är så svårt att handla till farmor och mormor för de har ju redan allting" Men alltså varför handlar vi egentligen då ännu fler prylar när vi redan har överflöd medan andra svälter och saknar tak över huvudet. 

Fördelandet av jordens resurser är ofattbart orättvis och jag måste vädra tankar som dessa för att kunna umgås med mig själv. 

Jag bjuder också på en dikt jag skrev för några år sedan strax före jul när dessa tankar gjorde sig påminda även det året. Den är lite uppkäftig men ibland behöver jag krydda mina ord för att skapa mening och väcka andra och mig själv ur vår rosaskimrande välfärds-törnrosa-sömn

Allt gott och var rädd om er och varandra denna vackra advent 

En gnistrande påminnelse om livets förgänglighet(eller en blek världförbättrares bekännelser)

Hej hopp nu är det så förbannat mycket jul igen och ensamheten är den envetne gästen när vi lämnat den gamle till vår tids praktisk förvaring. De darrande, slitna händerna flätar sig till ännu en bön. Sångerna har tystnat och slutet blev inte som hon trodde. Gråten är tyst nu och den skoningslösa tiden äter sig mätt urholkar den vackra visheten som ingen längre vill se.  Men va fan det är ju jul. Le nu Agda. Le nu

Yerevan har sina avglömda historier nerkörda i halsen och folket ropar på hjälp, på mig och på en framtid att sluta blöda i. Vår värld har ångest på ålderns höst men vi konsumerar oss fria till tonerna av en jävligt white christmas. Kan man glömma. Årets julklapp

Kanske är inget så fattigt som ett förlåt utan mening eller ett inget utan förlåt. Jag strävar fortfarande efter att vara hon som är jag när natten blänger mig till en avslagen fruktan och invanda cirklar. Det saknas en nerv i det här spelet och även jag är dess urlakade deltagare

Tysta, blekgröna väntsalar utan mening är "hemma" för den kärlekslösa pojken utan ord. Han som bar för många diagnoser i sin ensamma famn. Vem fångade hans återhållna smärta som stelnat under pokerfejsets stumma mask. Bedårande vita kreationer varmed allt motstånd ska övervinnas och medicineras. Vackra sköra glaspojke du är en sjukdom inte en själ. Ta en lussebulle vetja 

Morgonen kastar långa skuggor över våra ensamma minnen och kärlekslösa dagar. Månen ger akt på nyanserna och ber en bön om en nyare morgondag. En fullständig metamorfos där de allra sista varven i det här surrealistiska racerloppet lider mot sitt definitiva slut och en tro på en ny början. Tillsammans ta mig fan 

Det är jul hos mig. Jag andas inåt och vinterhimlens rosa konturer har smekt upp mig i brygga igen. Han är den enda som klarar av mig och mina märkliga begär. Kanske är det bäst så. Kravlöst, himmelskt och lagomextas i midvintertid

/Emma