Och här kommer alla känslorna på en och samma gång,,,

Att vägra trubbas av och fortsätta hålla hjärtat ärligt vidöppet är sannerligen en utmaning jag antagit som ibland känns övermäktig. Jag vägrar att stänga av känslosystemet i tron om att jag på så sätt lever på ett mer "överkomligt" och enkelt sätt. Livet är ju inte enkelt. Jag vet så väl om det men ändå är det så lätt att falla tillbaka i någon slags rädsla för de s k obehagliga känslorna. 

För att vara sann mot mig själv så behöver jag vara i allts egentliga mitt även när det är obekvämt eller om jag inte lever upp till andras förväntningar.  Ibland gör det så jäkla ont att det känns som om både hjärtat och själva jag ska brista i tusen bitar. Men det finns inget annat sätt att leva på för mig än att leva i sanning med det som hjärtat slår för. Mitt i min egen livspuls. Jag vill inte ständigt bevekas av förskräckelse eller stänga av det som känns inuti av rädsla för att inte kunna bemöta det som kommer upp inom mig.  Om jag inte är trogen mig själv, vem ska jag då vara trogen, undrar jag. 

Det här innebär också att jag måste leva mig rakt igenom det som händer i mitt liv. Inte försöka gå runt omkring eller förtränga. Det här är inte alltid lätt men alltid rätt. Det smärtsamma är en del av livets alla skiftningar och jag försöker bemöta, möta och leva mig igenom allt utan förträngning och distraktioner.

Ändå kära ni händer det att jag fortfarande kommer på mig själv med att ha hållit tillbaka och smygstänga mina känsloreceptorer av rädsla för konsekvenser av allehanda slag. Det blev tydligt häromdagen när jag var på bio och fullkomligt överrumplades av ett skyfall av känslor när jag minst anade det. Det var som om en yttre ”knapp” fick tillgång till min inre triggerpunkt som i sin tur aktiverade så mycket sorg och fördämd smärta inuti mig. All ogråten gråt släppte taget tillsammans med undanträngda känslor och gryende insikter. Jag omfamnade allt som ville komma ut och kunde t o m le genom tårarna och inse att livet är så outsägligt fantastiskt även när det är smärtsamt. 

Och jag tycker att Melissa Horn klär in budskapet om att känna och älska fritt så vackert i toner i sin låt "Falla fritt":

Vad vill du säga när allting är sagt
vad vill du känna när någon tagit din makt
du vill att jag ska sjunga
men bara om sånt som hör till sitt
men ska jag sjunga
då ska det finnas tid att sjunga fritt

Vem vill du spela när du lagt alla kort
hur vill du leva när tiden går för fort
du vill att jag ska känna
för något som aldrig känts som mitt
men ska jag känna
då ska det finnas tid att känna fritt

Hur ska du veta om ingen lärt dig hur
hur ska du våga chansa
du som aldrig haft nån tur
du vill att jag ska älska
med nån som bara älskar sitt
men ska jag älska
då ska det finnas tid att älska fritt

Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd
hur högt ska jag skrika
varje gång jag vill bli hörd
du vill att jag ska falla
mot något som du har gjort till ditt
men ska jag falla
då ska det finnas tid att falla fritt

Och fullärda här i livet, ja, det blir vi aldrig, tack och lov