Alla kan gå in i framtiden och släpa hit drömmarna till nuet

Att skapa sig ett meningsfullt liv är sannerligen inte alltid det lättaste. Men det "rättaste" Jag kan i dessa juletider fundera mycket omkring det här med huruvida vi ger oss själva den kärlek och omsorg vi faktiskt behöver och är värda. 

Jag arbetar ju som coach och älskar verkligen det jag gör. Dock möter jag fortfarande många som tror att coaching är en klistra-över-gammal-med-nytt-metod där man inte tillåter sig känna det man känner utan bara rusar framåt i full fart i livet käck och glader med fiffiga citat och vänd-andra-kinden-till-mentaliteter i högsta hugg. Ja visst finns det säkerligen sådana coacher som arbetar där ute på marknaden också. Men alla coacher jobbar inte så. Jag jobbar t ex inte så. Jag rotar förvisso inte neråt och bakåt och grottar ner mig tillsammans med mina klienter i elände och stannar kvar där och börjar betala hyra i negativa tankegångar. Det är nog mera psykoterapi det handlar om då. 

Jag jobbar härifrån och framåt. MEN dock låter jag mina klienter se sig runt omkring exakt där de befinner sig. Vi sonderar alltså nuläget med hela känslospektrat och allt som hör därtill. Vi måste veta var vi står för att kunna veta vart vi vill gå. Hur känns det att vara du? Hur skulle du må om...osv? Vad huserar i dina tankar idag? Vad kan du acceptera av det du känner och vad kan du inte acceptera? Hur närvarande är du i det du upplever oavsett om det är s k bra eller dåliga känslor? Hur kan du ta ett första lilla pyttesteg framåt TROTS eller kanske t o m PÅ GRUND AV den smärta du känner just nu? Alltså för mig handlar det om att ta med hela livet på vägen framåt. Att våga känna det man känner och ändå tycka om sig själv och sitt liv. Att våga ha kontakt med den inre kärnan som vi alla bär på. Det är kärnan som är kärleken. Det är först då som vi kan bli s k hela och älska oss själva så till den grad att vi tycker att vi är värda att uppnå våra uppsatt mål. Då är redan halva jobbet gjort.

Jag tror att vi måste lära oss ta emot utmaningar som lärdomar och acceptera smärtan som indikator. Det är motstånden som skapar stagnation. Det är inte acceptansen. Vi behöver lära oss älska det som kommer till oss för vi behöver lära oss något utav det. Ofta ser vi det inte förrän vi tittar på det i perspektiv men allt har något att lära oss oavsett om vi väljer att se det eller inte. 

Samma sak gäller när vissa människor hela tiden undviker det dom mår dåligt av för dom är livrädda att må dåligt. Jag tror att när vi mår dåligt så är det ett symtom på något vi behöver ta i. Och om vi hela tiden undviker saker i rädsla för konsekvens så är det ett slags fobiskt sätt att lösa problem. Vi undviker allt som kan förorsaka en smärta i oss istället för att ta i smärtan och kika vad som ligger bakom så att man kan expandera sin utveckling. När man konsekvent undviker saker, situationer eller liknande av rädslor för smärta så krymper ju istället utvecklingen och vi får ett mindre och mindre livsperspektiv. Har sagt det förut och säger det igen "Vi måste inte vara perfekta för att vara alldeles underbara" och det gäller livet också. Det måste inte heller vara perfekt för att vara värt att leva. Men om vi lär oss att älska oss själva och inse att smärtan är ett sätt för oss att samtala med kärnan i oss så är det lättare att känna acceptans. Och när vi lär oss acceptansens kraft har vi hittat enormt mycket bränsle att ta oss framåt mot våra drömmar och uppsatta mål i livet. Det är motstånden som är de största vägspärrarna för oss på vår livsväg framåt, uppåt och inåt. Och när smärtan klingar av blir glädjen ännu mer omfångsrik och fantastisk. Vi måste våga bli berörda från alla håll. 

Författaren och terapeuten Tommy Hellsten beskriver så naket om ämnet : 

"Att skapa sig ett meningsfullt liv kräver att vi stannar upp för att börja en rörelse inåt. Kärnan är kärlek. Älskar jag mig själv så att jag vågar följa det jag innerst inne känner? Vi kanske borde lyssna mer på våra drömmar och ta dem på allvar. Alla kan gå in i framtiden och släpa hit drömmarna till nuet. Men ingen förändras innan det har blivit för smärtsamt att inte förändra."