Olycklig kärlek finns inte, törs jag nästan drista mig till att säga

Just nu befinner jag mig nog förmodligen i en av mina största tänka-till-perioder i mitt liv(igen) På gott och ont. Det känns som om jag behöver skala av alla måsten, borden och andra förehavanden som är grundade ur någon slags prestation. Jag behöver också skala bort vad jag gjort, vad jag vill, vad jag ska och vad jag gör. Alltså alla kringkonstruktioner runt omkring den som i grunden är jag. Och bara landa i existensen.  

VEM är jag då?

Ja jag kan nog ha en benägenhet att bli lite djuplodad i mina funderingar men egentligen ter dessa funderingar sig för mig jäkligt oflummiga och egentligen inte alls trasseldjupa på något sätt. För mig känns det elementärt och av vikt att veta vem jag är och vad jag behöver för att kunna vara så sann och medmänskligt bemötande det bara går. Både som människa och i min yrkesprofession, om det nu är någon markant skillnad där. 

Det här är ju saker som mina klienter ibland får jobba med och då känns det av stor vikt att även jag har koll på läget. Från andra hållet så att säga. 

Ta t ex det här med kärleksrelationer. Ofta så vill vi att vår partner ska vara en person som ska mätta våra behov och begär, fylla våra tomrum och göra oss hela som människor. Egentligen är det här sådant som vi ska göra med oss själva. Det ska inte alls göras av någon annan utomstående människa Men om vi inte älskar oss själva villkorslöst så måste vi se till att någon annan gör "vårt jobb" Vi lägger hela ansvaret i någon annans händer. Vi tror att också att den kärlek vi har tillgång till är en direkt orsak av vår älskades närvaro och existens. Men vår kärlek den bor i oss och sedan har vi möjlighet att utforska kärlekens vägar tillsammans med en annan person. En "någon" som vi själva väljer. Om sedan denna "någon" lämnar oss så är inte själva kärleken olycklig. Jag tror inte på olycklig kärlek. Den urkraften har vi alltid tillgång till och den kan vi aktivera inuti oss själva oavsett om vår kärlek är besvarad eller ej. Om någon väljer att lämna oss så finns allt det vackra kvar i oss. Det blir självklart smärtsamt och det tillhör livet. Det är vårt sätt att bearbeta och vara offer en stund för vårt ego har blivit sårat och det svider bland mer än ord kan beskriva. Men vi är offer i våra egna tankar om vi väljer att tro att kärleken fortfarande inte finns kvar inom oss. Själva kärleken är inte olycklig eller plötsligt avdunstad. Den bor inom oss alla och vi har alltid tillgång till den. Vi har bara fått en mental käftsmäll rakt i äganderättens högsäte inom oss för vi har förlorat "vår" älskade och vi säger/tror att själva kärleken är olycklig. 

Om vi då vet vilka vi är och vad vi egentligen vill och står för så är det så mycket lättare att älska sig själv så villkorslöst att vi kan älska någon annan med en fri kärlek som inte är beroende av den andras ansvar att göra oss hela.

Om vi också har förmågan att veta vår egen storhet har vi också förmågan att se andras storhet. Om vi däremot ser oss själva som små och ovärdiga lycka ser vi andra på samma sätt.  Det är inte vad varken du, jag eller vår värld behöver

Om vi frågar 100 människor vad som är allra viktigast om de har ett år kvar att leva så börjar alla prata i kärlektsermer och om sådant som värmer hjärtat. Därför vill jag säga till alla er därute, för guds skull, våga hälla lite medmänsklig kärlek i organisationer och på arbetsplatser. Våga älska dig själv på ett villkorlöst och befriande sätt. Du är så jäkla värd det

....och jag med.