fredag 27 december 2013

Ge från hjärtat inte från hjärnan

Jag läste i en av mina FB-vänners statusar att hen blev hög av att hjälpa andra. Detta förorsakade rätt starka reaktioner i kommentarerna. Jag förstår både hens eufori i känslan av att hjälpa andra men jag förstår också de irriterade reaktioner som uppstod i bakvattnet av detta. 

Mina tankar går då till huruvida det här med hjälpandet är en egoistisk handling eller inte. I ärlighetens namn så tror jag att mycket av allt detta med att hjälpa andra är en handling för att stärka vårt eget välmående. Vi mår bra av att se andra bli hjälpta. Gott nog absolut. Sätt nu inte förmiddagskaffet i halsen för jag menar inte att vi inte ska hjälpa varandra. Tvärtom. Jag anser absolut att vi ska vara MEDmänniskor och hjälpa varandra så gott det går. Det jag menar är att vi ibland får fundera på om inte hjälpandet är ett sätt att stärka vår egen självkänsla och boosta vårt eget ego. Varför har vi annars ett behov att berätta att vi hjälpt någon. Och fortfarande är det ingen "dålig" handling även om det handlar om att boosta oss själva. Kanske är det bra, vad vet jag, jag tänker bara som vanligt högt här. Så det ligger inget fördömande i mina tankar, bara reflektioner. Jag kan själva komma på ett antal tillfällen när jag utfört handlingar, skänkt pengar, hjälpt andra och varit behjälplig som en avsikt att glädja någon annan OCH höja mig själv inför andra men också inför mig själv. Det blir liksom en win-win situation.

Dock tror jag att vi ibland mår bra av att skänka i smyg. Träna vår generositet och vilja att hjälpa genom att aldrig berätta att det var just vi som skänkte den där pengen, fixade den där punkteringen, betalade den där p-boten, skänkte den där rosenbuketten eller kaffelatten eller bjöd på den där prenumerationen.mm mm. Att ge från hjärtat - inte från hjärnan. När vi ger för att gåvan eller hjälpandet får ett gott mottagande och sätter goda hjul i rullning. när det räcker med att veta att vi omsätter mer kollektiv kärlek, tacksamhet och medmänsklighet. När det räcker med att veta att man gjort en god handling och inte behöver kred för att man gjort det. 



Jag tror att den stora skillnaden ligger i om vi vill VARA goda, generösa och medmänskliga eller om det är viktigt att FRAMSTÅ som det samma. Jag förstår absolut vinsten av att berätta för andra om de goda gärningar vi gör för det kan också inspirera andra att göra samma sak. Win-win igen. Det är fantastiskt och omsätter också mer goda kollektiva energier. Jag kan själv emellanåt berätta i min FB-status att jag skänkt pengar till någon hjälporganisation för att få andra att också göra det och jag kommer förmodligen att göra det igen. MEN jag behöver också göra gärningar där jag aldrig berättar att det är jag som gjort det för att hålla tillbaka mitt eget ego och ge för att jag vill GE. Lite som att "fostra mig själv"

Dock tror jag att det är av värde att vi ibland tar oss en funderare om givandet är ett sätt att bli omtyckta, respekterade och älskade. För i så fall är det bra att träna på att bli älskad som man ÄR. Rakt upp och ner också. Vi måste inte springa före oss själva och göra reklam för oss själva för att bli älskade. Det räcker med att vara den vi är. Bara känslan av att jag är alltid tillräckligt fantastisk som jag är. 

Så missförstå mig bara om ni har lust nu. För det jag menar är att vi ska ge, hjälpa, finnas till hands, vara behjälpliga och stötta så mycket vi kan MEN av rätt orsak. Jag tror inte på att frossa i andras nöd för att boosta sin egen självbild. Jag tror på att vi är en sammanlänkad jätte-enhet där vi har till uppgift att vara M E D-människor inte M O T-människor. Men gör det för att du älskar de du möter och för att du älskar dig själv och inser att vi alla har samma värde och vi kan hjälpa varandra utifrån de förutsättningar vi har. Det jag gör påverkar dig och det jag är, är också du på ett eller annat sätt. Jag är inte bättre eller sämre än någon annan eftersom vi alla är ett. Så när jag inbillar mig att jag är "lite bättre" än tiggaren, mannen på glid, knarkaren, förövaren eller vad det nu må vara så har jag separerat mig från något vi egentligen är en del av. När jag inser att vi alla är ett så inser jag också att när jag ger till en så ger jag till alla, inklusive mig själv, och behöver följaktligen inte få uttryckt kredit för min gärning. Payback kommer tillbaka ändå i någon form. 

Jag säger det igen - ge från hjärtat - inte från hjärnan. 

Ta er gärna en titt på denna lilla film med Amanda Palmer. En kvinna som har premierat förmågan att be istället för att kräva. En fascinerande kvinna som också valt ett alldeles eget sätt att förhålla sig till människorna hon möter och sättet att ge för att man vill 

Puss och kram

4 kommentarer:

  1. Kloka tankar som sätter igång hjärncellerna på mig som så ofta. Kramar...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack kära du. Glad om jag kan väcka tankar
      kram
      E

      Radera
  2. På vårat Coop brukar frälsningsarmén stå. Ofta har de väldigt tomt i bössan de håller i. det är få människor som lägger något däri. Jag brukar lägga en slant däri ibland. Det känns gott. Jag har flera gånger tagit ut pengar när jag betalar i kassan (betalar med kort) och lagt i deras bössa när jag går förbi. En gång la jag dit 100 kr...Hade inte råd med det egentligen men jag tänkte att det spar jag in på något annat istället..Det kändes bra och farbrorn log det lyckligaste leende mot mig och tackade verkligen från hjärtat. Jag har aldrig talat om det för någon att jag till och med tar ut pengar när jag betalar mina varor, för att stoppa i bössan. Ja, men nu har jag ju berättat för dig precis ;)

    Kram Ann-Louise

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du delar med dig av din generositet. Ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon så som du gör när du tar ut pengar och skänker. Fin gest tycker jag oavsett. Vi behöver ju varandra
      kramar och ha en god fortsättning
      kram
      E

      Radera