Vi klättrar alla på vårt eget lilla berg så länge vi lever

Många som jag kommer i kontakt med i min yrkesprofession som coach, personlig utvecklare och föreläsare tror att jag är fulländad när det gäller det här med levandet i stort. Att jag nästan är som ett upplyst väsen som löst alla mina tänkbara problem och har ordning på det mesta. Men oj så fel det kunde bli. Jag har problem som alla andra och stöter på patrull och relationsproblematik i samma utsträckning som alla andra. 

Om vi ska se det hela via en metafor så kan vi likna det vid att vi människor bestiger berg. Olika berg. Jag bestiger ett berg och min klient bestiger sitt berg med allt vad det innebär. Med min utsikt från mitt berg kan jag se saker på dennes berg som inte han/hon ser från sitt håll. Kanske en lavinfara, en otrampad stig eller att han/hon inte använder pikyxan som faktiskt ligger bakom en sten. Jag har ju trots allt ett annat perspektiv från mitt håll. 

Men tro inte att jag nått toppen på mitt berg och bara kan sitta där uppe och titta ner på alla andra medan jag förnöjsamt pillar mig i naveln. Faktum är att jag ständigt klättrar, att jag fortfarande tar fel vägar och märkliga omvägar.Och jag har gudskelov fortfarande massor att lära på min väg uppför livsberget. Vi klättrar alla ända tills den dagen vi slår ihop ögonen för sista gången.

Men saken är den att vi kan alla bli bättre på att klättra och framför allt bättre på att uppskatta själva färden mot toppen. Där kan jag vara behjälplig. Att använda tiden vi klättrar på allra bästa njutningsbara sätt. Att ta oss tid att dofta på blommorna, plocka vackra stenar, gå barfota i daggvåta gräset och betrakta den vidunderliga utsikten under klättringen.

En del fortsätter klättra så länge man får möjligheten att vakna till nya dagar medan andra ger upp och uppgivet sätter sig på en avsats och känner sig färdigklättrade trots att de skulle kunna njuta av så många nya vackra avsatser och utsiktsplatser på vägen. Det finns ju trots allt väldigt LEVANDE 93-åringar som fortfarande utvecklas medan vissa 35-åringar på något märkligt sätt stagnerat

Men klättra ja det måste vi alla göra själva på vårt alldeles egna lilla "livsberg"

Och ett sätt att njuta under färden kan vara att slå sig ner vid vattnet i min fina kuststad och läsa en bok medan sorlet från sommarklädda turister hörs i bakgrunden och turistbåten Paddan tuffar förbi framför. Det är njutning för mig