Återvänder till "min" skog där jag vandrat milvis, tänkt tankar av olika karaktär och löst allehanda större och mindre problem. Tänk så många monologer jag utfört med mig själv mellan dessa granar, tallar och mossbeklädda stubbar och stenar. Jag är ju en skogsflicka som trivs där inne där tystnaden omsveper och dofterna av natur berusar mina sinnen.
Här i skogen på Högberget i Ludvika har jag också en gravplats för min älskade Wilma änglahund så självklart samtalade jag också lite med henne. Jag vet ju att själva hon inte finns just där eftersom själen vandrar vidare men det känns ändå lite tryggt och symboliskt att komma dit till hennes sten och småsnacka lite om hur allt går.
Nu är jag redo att återvända till min fina stad vid kusten.
Var plats har sin skönhet och charm
Mäh! Vi hade ju nästan kunnat vinka åt varandra...var i krokarna på väg hem :)
SvaraRaderaJaså du var där och snurrade lite Annica :) Där ser man
Raderakram
Ja, man bär sina boplatser med sig.. men minnena blir starkare på plats. Det är nåt visst med en plats där man känner varje stig som kommer emot en.
SvaraRaderaKramar
Ja exakt så är det....där satte du ord på det...minnena blir starkare på plats och då aktiverar men dem på ett skönt och märkligt sätt
Raderakram