Spegel spegel på väggen där säg vem som vackrast i själen är

Det talas ju så ohyggligt ofta om skönhet i vårt samhälle idag. Vi söker ständigt någon slags perfektion för att "duga" Men vad ÄR då skönhet? Vi framställer ideal och förutbestämda mallar som vi sedan ska försöka eftersträva så gott det går. Och så ska vi också ha förebilder att se upp till som gärna uppbringar denna perfektion. Om vi inte lyckas uppbringa denna perfekta bilden av oss själva (som någon annan bestämt långt före oss ska se ut på ett visst vis) ja då tar den snälle farbror plastikdoktorn sig an oss och suger lite här, tråcklar lite där och puffar upp, trycker till och fyller ut den minsta antydan till rynka eller annat åldersrelaterat tecken. 

(Rynkor = fasansfullt eftersom det kan resultera i att vi ser ut som om vi är lika gamla som vi faktiskt är)

Det här har jag lite svårt att förlika mig med. Ta bara ett exempel på den radikale och fullständigt fria sångaren författaren och musikern Stefan Sundström kontra modellen och skådespelaren Marcus Schenkenberg. Inget ont om Marcus nu, för visst är han fager och säkert traditionellt snygg, missförstå mig bara om ni har lust nu. (han är också bara ett exempel) Men i ärlighetens namn säger hans utseende och karisma mig absolut ingenting ZZzzzzz.... Det finns ingen spänning eller nerv som skapar puls hos mig. Men Stefans förmåga att förmedla, brinna för saker och framför allt att släppa fram den fria själen via ögonen och blicken. Skavankerna som skapar unikiteten, ja det får mig att falla pladask. Det skapar en nyfikenhet på människosjälen som huserar inuti kroppen och fullkomligt lyser rakt igenom. Han vågar vara flummigt fransig i kanterna och totalt okammad oavsett sammanhang. Vem gör det idag utan att ursäkta sig. Jag bara älskar´t. Det är fan skönhet för mig. Skönhet på riktigt liksom. När ett utseende härbärgerar kontraster av fult och fint som ger en ytspänning på utstrålningen helt enkelt

And by the way...Ibland undrar jag om människor blir vackra för att vi älskar dem eller om vi älskar dem för att de är vackra... Kanske nåt att tänka på till kvällskaffet

Kom ihåg att vi är alla vackra på vårt eget lilla sätt. Det gäller bara att våga släppa fram det som är vi. Och bara för att nån någon gång bestämde att ett ideal ska se ut på ett visst vis så betyder det inte att alla måste tycka så. Vacker för mig kan vara trist för dig och tvärtom. Låt bara inte ögat lura dig på det hjärtat känner. Den inre skönheten hos någon annan kan tala med den inre skönheten i dig och då jäklar står sig yttre attribut slätt.

Kände att jag behövde säga det bara. Bara så. För just nu står ytlighet och perfektion mig upp i halsen och det vill jag inte för i halsen ska det rinna rosevin, jordgubbar och vaniljglass så här års. 

love