Du måste inte alltid PREstera...det går alldeles utmärkt att bara EXIstera emellanåt

Jag har arbetat med personlig utveckling nu i rätt många år. Intresset för det samma har nog alltid funnits med mig och jag tycker att min profession som coach har gjort mig ännu mer utvecklad personligen. Jag arbetar ju som många av er också vet som målande och skrivande konstnär och det har jag gjort i hela mitt vuxna liv. Jag levde enbart på konsten under 10-12 år i företaget Kickan & Emmas atelje tillsammans med min konstnärsvän och kollega Kickan Lovelia Karlsson. Vi kände dock att vi kommit till vägs ände med den formen av konstutövande och lade ner företaget 2006. Vi hade målat in oss i ett avlönande hörn där vi målade mer vad våra kunder förväntade sig än vad vi själva hade inom oss. Det kan te sig "lyxigt" att inte vara nöjd med det, men att skapa KONST är inte riktigt samma sak som att producera konstnärliga och hantverksmässiga produkter med ett estetiskt värde för betraktaren. Svårt att förklara men jag tror att ni förstår. Vi är båda väldigt intuitiva och följer hjärtats röst och det kändes som om det var dags att kliva vidare och göra något annat för att inte hämma vår egen utveckling. Det gick bra för oss och vi hade både uppdrag åt andra företag, en butik som gick bra och en verksamhet där vi sålde kort, affischer och tavlor till nära hundra återförsäljare runt om i Sverige. Men kära ni pengar och publik framgång är inte allt här i världen, som ni säkert redan vet.

En tid efter detta ville jag göra något helt annat och prova att ingå i ett sammanhang och uppleva hur det är att arbeta i en organisation. Jag fick då arbete i en stor multinationell koncern där jag arbetade med logistik med ansvar för Centralasien och vissa delar av Ryssland. 4,5 år tillbringade jag där. Jag lärde mig makalöst mycket både om mig själv, organisation och om kommunikation oss människor emellan. Där och då kände jag att jag bara MÅSTE arbeta med kommunikation och personlig utveckling i kombination med skrivandet och målandet. Jag utbildade mig till ICF-certifierad Coach parallellt med min tjänst som logistikassistent.

Idag är det precis vad jag gör. Jag driver alltså det egna företaget Livskrafter där jag har förmånen att kombinera föreläsande, coaching, kursverksamhet, skrivande och målande. Jag ÄLSKAR mitt jobb och jag känner tacksamhet varje dag.

Dock har jag känt ett tag att jag behöver slipa lite på mitt förhållningssätt och min verksamhet. Jag vill alltid arbeta och ha ett koncept som ligger i linje och enlighet med mig själv och det jag står för. Det är ofantligt viktigt för mig att jag på något sätt ÄR det jag förmedlar. Hur kan jag annars tillhandahålla en trovärdighet gentemot mina kunder och klienter. Detta har resulterat i att jag går igenom en slags process just nu där jag hittar en plattform där min yrkesprofession kan stå stadigt. Jag känner att jag hela tiden drar mot ett mer "mindfull" och lugnt förhållningssätt. Jag vill arbeta med med min egen och människors enkelhet, kärna och inbyggda kraft som kommer ur ursprung och acceptans, om ni förstår hur jag menar. Kanske pratar jag om någon slags andlighet. Då menar jag inte andlighet som i new age-stuket eller religion, utan mer andlighet som i kontakten med sig själv och den egna inre kärnan för att därigenom utveckla sig själv och sin mentala hälsa. Jag tror att vi måste dra ner på tempot för att vi inte totalt ska brinna upp. Jag tror att vi måste vara mer i tystnad och frigöra oss ifrån alla intryck, avtryck och påtryck vi ständigt utsätter oss för i vår vardag.

Jag såg ett otroligt bra program om detta på svt häromdagen. Kika gärna och ta del av vad som händer med oss när vi måste umgås med oss själva och bara är i tystnad för en stund

http://www.svtplay.se/den-stora-tystnaden

Jag har pratat om det innan och jag säger det igen. Vi utsätter oss för mängder av INformation dagligen och ibland måste vi helt enkelt ägna oss åt EXformation för att inte våra arma hjärnor ska brinna upp. Någon sa att vi varje dag utsätts för lika många bilder och informationskanaler som en människa gjorde under ett helt liv på mitten på 1800-talet. Men vi har samma hjärna och uppbyggnad som då. Inte undra på att vi springer in i väggar, brinner upp och faller ihop på löpande band.  Jag tror att vi måste lära oss att inte alltid PRESTERA - det går alldeles utmärkt att bara EXISTERA. Ur det kommer mer effektivitet än vad det gör ur en utbränd kropp. Så försök hoppa ner i nuet och ge stillhet, tystnad och acceptans en chans

Ha det gott och var rädd om hela dig