Att följa sitt hjärta

Jag pratar ju ofta om vikten av att följa sitt hjärta: Jag tror det är den enda vägen om vi ska finna personlig inr lycka i livet

Ta dig 6 min och kika på den här lilla inspirationsfilmen som är en sann historia om att följa sitt hjärta

Vilken livshastighet håller du?

Som jag skrev om häromdagen så är jag just nu i en slags process där jag uppgraderar eller omstrukturerar mitt företag och upplägget av mitt arbetssätt. Eftersom jag arbetar med coaching, samtal, kursverksamhet, föreläsningar och konst så är det av enormt värde att det jag gör är starkt förankrat och fött ur mig. Jag har länge känt att det högpresterande samhället som hela tiden accelererar måste få en slags broms för att vi arma människor ska kunna sluta brinna upp, springa in i väggar och falla ihop som trötta skuggor av oss själva. Vi måste på något vis hitta tillbaka till ett slags ursprung och källa som är "connectad" med den hastighet och puls var och en är ämnad att leva efter.

För det är ju som så att bara för att Aktiva Berit och Produktiva Sixten klarar en viss nivå av arbete och stress då betyder det inte att du eller jag gör det. Vi är alla unikt utformade individer som behöver vänta in oss själva för att veta vår egen kapacitet, styrka och hastighet. Ingen annan än du vet hur det känns att vara du. Ingen annan än du vet när det är "enough" och energireserven är slut. Vi gör ofta en bedömning av andras agerande som är relaterade till våra erfarenheter. Exempelvis om en person säger sig vara trött och inte orkar arbeta heltid eller säger nej till att hjälpa till med något så jag ofta människor säga saker som t ex "jaha, men jag arbetar då ännu mer och åker på 17 aktiviteter med mina barn på fritiden, sköter hela huset, rastar 3 hundar och tar hand om min sjuka mormor på det. Men jag måste minsann klara mig. Så vad har hen att klaga på" Men kära nån vi vet inte vad som händer inuti en annan människa. Vi kan inte jämföra oss. Vi har olika uppbyggnad, gränser, upplevelser och kapacitet. Den här ständiga tävlan och jämförelsemanin tar kål på oss och vi brinner upp.

Det är det här jag menar med att hitta sin egen puls, nerv och livshastghet. Det är ok att säga STOPP jag loggar ut och försöker hitta mig själv en stund. Säger det igen....det är fullständigt ok att ta ansvar för dig, ditt liv och hur det ska levas. Om det dyker upp förstå-sig-påare som säger sig veta hur du ska leva eller som opponerar sig mot dina beslut så säger det mer om dom än om dig. Släpp dom. Dom lever inte ditt liv. Förmodligen hittar dom snart någon annan att hänga upp sina tyckanden och kommentarer på. För, tro mig, det är inte människor som är tillfreds med sig själva som försöker styra andras liv. Det är oftast människor som inte är trygga och som inte är "hemma i sig själva" som beger sig över till ditt liv och försöker rumstera om. Det kan vi inte förändra - det kan bara dom förändra själva.

Så för att hitta sin egen livshastighet återkommer jag till det här med tystnaden. Den den här fullständiga tystnaden som blir så kompakt att du inte kan göra annat än lyssna inåt och känna in dig själv. DÄR närmar du dig dig själv så som du är utan yttre påverkan och dikstraktion. Jaga inte tystnaden för då försvinner den hela tiden och du fastnar lätt i jagandet. Tystnaden är alltid vid sitt mål. Så var bara lugn i ingenting så kommer tystnaden slutligen till dig istället för att du måste jaga den. Du måste inte åka jorden runt och delta i svindyra retreater för att hitta tystnad och kontemplation. Den finns hela tiden runt omkring dig. Ge den bara en chans att träda fram ur det massmediala sorlet. Stäng av TV. Ta ensamma promenader. Sitt vid havet, skogen eller på berget. Tände ett ljus och betrakta lågan. Det behöver inte vara så märkvärdigt.

Vi matas ständigt med intryck och bilder. Det är inte lätt att sortera och hänga med.  Det är väl inte konstigt att hjärnan kokar över emellanåt. Du är värd det bästa så ge dig också det bästa - nämligen ett lugnt sinne, en nöjd själ och en kropp som mår bra och vill vara en skön boning för både själ och sinne. För enligt mig så är vi en själ som har en kropp. Inte en kropp som har en själ. Men det där kan vi ju tycka olika om, det gör inget. Olikheter berikar

Ta hand om dig och din söndag - det tänker jag göra

Love

Viktigt på riktigt

Dricker mitt älsklingste ur min favoritmugg och funderar över vad som är viktigt på riktigt. Alltså vad jag vill att mitt liv och tankar ska bestå av. Det är nyttigt att göra det emellanåt annars hamnar så lätt andras värderingar i mina tankebanor och jag luras att tro att det som är viktigt för någon annan också per automatik är viktigt för mig.

Sov gott med vackra minnen under huvudkudden så blommar dina drömmar likt en sommaräng i juni

Love

Det här är bloggandet för mig....

Jag har ju bloggat i rätt många år nu och ibland funderar man lite över varför man gör det och vad det ger. Jag kommer alltid fram till ungefär samma svar. Det är min kärlek till det skrivna ordet och friheten i att ha en egen plattform där jag kan husera fritt i ordens underbara värld. Jag hittade dock lite spännande frågor i ämnet som jag lånade med mig från en annan sida i cyberspace, som en reflektion. Så här blev det:

Hur länge har du bloggat? Jag hade en annan blogg innan och den startade jag nog 2008 tror jag bestämt. Denna har jag haft sedan 2010. Skrev mycket poesi på en annan sida innan jag började blogga

Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut innan du själv började blogga? Ja usch i ärlighetens namn så skulle jag ju ALDRIG börja blogga och förstod inte riktigt grejen. Tyckte nog då att det mest var exhibitionister. Men när jag väl började skriva kände jag meningen med det hela allt eftersom jag kunde sortera mina tankar genom skrivandet och "möta" andra spännande människor i bloggvärlden som gav mitt liv fler nyanser och innehåll.

Vilken var den första blogg du förälskade dig i? Det var nog Livs blogg som jag först förälskade mig i och Book of Miri som tyvärr lagt ner sin substansfulla blogg idag

Hur känner du nu inför dina allra första blogginlägg? Haha...det är roligt och lite småcharmigt att hoppa tillbaka och känna igen sig i den jag var då och de intentioner jag hade med skrivandet då. intressant helt enkelt, men otroligt annorlunda mot dagens bloggande

Hur många bloggar återvänder du till regelbundet? Oj otroligt olika. Periodvis ganska många och periodvis nästan inga. Men snittet är väl 10-12 st kanske

Hur många av de bloggar du läser är dagboksbloggar och inte ämnesbloggar? Inte många alls

Nämn en bloggare som verkar vara väldigt, enormt jätteolik dig, vars blogg du tycker om? Ja Jeanette är väldigt olik mig tror jag men jag tycker om hennes sätt att uttrycka sig och förmedla. Det är lite lagom småmysigt hos henne sådär

Nämn en bloggare som verkar lik dig, vars blogg du tycker om? Ja det är nog åter igen Livs blogg jag oftast liknas vid och som jag har mest likheter med kanske

Vad tycker dina närmaste om att du bloggar? Ja, de tycker nog bra om det. Helst mina nära och kära som inte bor här intill mig för de kan följa mig på avstånd

Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg? Inte den blekaste aning. Har aldrig frågat eller hört någon kommentera det. Men jag tror att de tycker det. Kanske att jag är ännu lite mer crazy och småknäpp i verkligheten som inte når fram i bloggen

Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg? Ja det tycker jag. Jag är nog personlig men inte privat skulle jag vilja säga. Mina läsare vet inte jättemycket om min relation jag lever i t ex och hur spretig den varit under åren. Det är aktivt val

Nämn några saker som du aldrig bloggar om och anledningen till? Det är samma svar som ovan. Bloggar ytterst sällan om min kärleksrelation Ni kommer heller aldrig få se mode, smink och personliga påhopp i min blogg. Zzzzånt somnar jag av...finns redan alldeles för många av den sorten enligt mig

I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse? Hmm...ja man skulle ju vilja svara inte alls på den frågan men det skulle ju vara rent ljug för i så fall skulle jag ju kunna skriva och lägga  i byrålådan så en viss vikt har det ju självklart. Idag är också min blogg en förlängning på mitt företag och min yrkesprofession som coach, föreläsare och konstnär. Ett slags skyltfönster. Men ibland måste jag skruva ner företagsbiten och bara skriva från hjärtat för annars tröttnar jag och det skulle märkas i mitt sätt att förmedla

Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg? Ja och nej. Vi väljer ju vad vi vill visa i vårt s k "skyltfönster"på ett sätt som man kanske inte gör personligen och live. Vi skapar ju en bild av den vill presenterar. Denna bilden överenstämmer förvisso ofta väldigt bra med själva personen i fråga men...nja det hänger ju på hur ärlig bloggaren är

Har du träffat folk IRL efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? Jajamensan. Något mer jag upplevt var när jag hade vernissage i min atelje förra året så kom det många människor som visste massor om mig men som jag aldrig ens sett, eftersom de läst min blogg och följt mig länge. Det var en lite märklig känsla. Jag insåg då och där att det är fler som sitter där på andra sidan och läser än man tänker på när man skriver hemma i sin kammare. Nästan lite surrealistiskt

Kan det vara ”skadligt” att blogga? Ja all massmedial exponering innebär ju en viss risk men hela livet kan ju vara livsfarligt också :) Eller hur?!

Bloggar du om två år? i så fall: är ditt bloggande annorlunda då?  Jag tror INTE jag bloggar om två år...men å andra sidan trodde jag nog inte det för två år sedan heller. OM jag gör det är det nog ganska likt dagens bloggande

Vad har bloggskrivandet betytt för dig? Enormt mycket. Det är en inventering av mig själv. Jag brukar säga att jag vet inte vad jag tänker förrän jag ser vad jag skriver. Men det är också ett sätt för mig att dela med mig av mina budskap till omvärlden. Ja det är ju ett virtuellt skyltfönster som sagt. Men också en länk till andra spännande människor som jag inte skulle fått kontakt med annars. Det är guld: Det är också en fristad där jag kan välja hur jag vill måla världen på något sätt. Här kan jag ventilera, reflektera, förmedla och engagera. En kommunikationsventil helt enkelt

Vad har bloggläsandet betytt för dig? Också det har betytt mycket och jag stimuleras av många andra bloggare och periodvis ger det mig mycket

Vi kan aldrig få ur något annat än vad som finns inuti

Vi människor har en tendens att skylla på andra för vår ilska, sorg, aggression och reaktion av allehanda slag. Sture på jobbet säger något elakt till oss och vi reagerar blixtsnabbt med ilska och ur oss kommer en aggression som kan ta sig uttryck i skrik, gråt eller ibland t o m handgripligheter. ”förbannad j-la Sture som är en sådan elak skit…” osv

Men hallå kära ni, det kan aldrig komma ut något som inte finns inuti oss själva. Ta en apelsin t ex och pressa ihop den allt du kan. Vad kommer ur? Äppeljuice, ananasjuice eller kanske öl? Nej knappast. Det enda som kan komma ur är ren apelsin. Alltså det som finns inuti. Antar att ni nu anar vart jag vill komma. Det är faktiskt samma sak med oss människor. Om det kommer ur ilska, aggressioner och en hiskelig mängd rädsla eller sorg så är det vad som huserats inuti oss. Enkel ekvation

Så om livet på något sätt trycker till dig – vad kommer då ur dig? Vad vill du ska ”läcka ur” när någon säger något till dig eller när du hamnar i oönskade situationer? Det här är faktiskt ditt val hur märkligt det än kan låta. Det är därför det är så viktigt att vi jobbar med oss själva och odlar det inom oss som vi vill möta i vår omvärld

Här har du en av orsakerna till att vi alla reagerar olika på samma företeelser. Om du vill reagera med kärlek och ödmjuk tillit och låta detta pressas ur dig i en pressad och tilltryckt situation då är det DET du behöver jobba på att odla inom dig. När du plockar bort de oönskade och negativa sakerna som gror inom dig och ersätter detta med kärlek så hittar du ett stadigare fundament att leva ditt liv utifrån.

”Man säger ju att gräset är grönare på andra sidan men det är inte grönare där om vi vattnar och tar hand om vår egen gräsmatta”

Love

/Emma

Du måste inte alltid PREstera...det går alldeles utmärkt att bara EXIstera emellanåt

Jag har arbetat med personlig utveckling nu i rätt många år. Intresset för det samma har nog alltid funnits med mig och jag tycker att min profession som coach har gjort mig ännu mer utvecklad personligen. Jag arbetar ju som många av er också vet som målande och skrivande konstnär och det har jag gjort i hela mitt vuxna liv. Jag levde enbart på konsten under 10-12 år i företaget Kickan & Emmas atelje tillsammans med min konstnärsvän och kollega Kickan Lovelia Karlsson. Vi kände dock att vi kommit till vägs ände med den formen av konstutövande och lade ner företaget 2006. Vi hade målat in oss i ett avlönande hörn där vi målade mer vad våra kunder förväntade sig än vad vi själva hade inom oss. Det kan te sig "lyxigt" att inte vara nöjd med det, men att skapa KONST är inte riktigt samma sak som att producera konstnärliga och hantverksmässiga produkter med ett estetiskt värde för betraktaren. Svårt att förklara men jag tror att ni förstår. Vi är båda väldigt intuitiva och följer hjärtats röst och det kändes som om det var dags att kliva vidare och göra något annat för att inte hämma vår egen utveckling. Det gick bra för oss och vi hade både uppdrag åt andra företag, en butik som gick bra och en verksamhet där vi sålde kort, affischer och tavlor till nära hundra återförsäljare runt om i Sverige. Men kära ni pengar och publik framgång är inte allt här i världen, som ni säkert redan vet.

En tid efter detta ville jag göra något helt annat och prova att ingå i ett sammanhang och uppleva hur det är att arbeta i en organisation. Jag fick då arbete i en stor multinationell koncern där jag arbetade med logistik med ansvar för Centralasien och vissa delar av Ryssland. 4,5 år tillbringade jag där. Jag lärde mig makalöst mycket både om mig själv, organisation och om kommunikation oss människor emellan. Där och då kände jag att jag bara MÅSTE arbeta med kommunikation och personlig utveckling i kombination med skrivandet och målandet. Jag utbildade mig till ICF-certifierad Coach parallellt med min tjänst som logistikassistent.

Idag är det precis vad jag gör. Jag driver alltså det egna företaget Livskrafter där jag har förmånen att kombinera föreläsande, coaching, kursverksamhet, skrivande och målande. Jag ÄLSKAR mitt jobb och jag känner tacksamhet varje dag.

Dock har jag känt ett tag att jag behöver slipa lite på mitt förhållningssätt och min verksamhet. Jag vill alltid arbeta och ha ett koncept som ligger i linje och enlighet med mig själv och det jag står för. Det är ofantligt viktigt för mig att jag på något sätt ÄR det jag förmedlar. Hur kan jag annars tillhandahålla en trovärdighet gentemot mina kunder och klienter. Detta har resulterat i att jag går igenom en slags process just nu där jag hittar en plattform där min yrkesprofession kan stå stadigt. Jag känner att jag hela tiden drar mot ett mer "mindfull" och lugnt förhållningssätt. Jag vill arbeta med med min egen och människors enkelhet, kärna och inbyggda kraft som kommer ur ursprung och acceptans, om ni förstår hur jag menar. Kanske pratar jag om någon slags andlighet. Då menar jag inte andlighet som i new age-stuket eller religion, utan mer andlighet som i kontakten med sig själv och den egna inre kärnan för att därigenom utveckla sig själv och sin mentala hälsa. Jag tror att vi måste dra ner på tempot för att vi inte totalt ska brinna upp. Jag tror att vi måste vara mer i tystnad och frigöra oss ifrån alla intryck, avtryck och påtryck vi ständigt utsätter oss för i vår vardag.

Jag såg ett otroligt bra program om detta på svt häromdagen. Kika gärna och ta del av vad som händer med oss när vi måste umgås med oss själva och bara är i tystnad för en stund

http://www.svtplay.se/den-stora-tystnaden

Jag har pratat om det innan och jag säger det igen. Vi utsätter oss för mängder av INformation dagligen och ibland måste vi helt enkelt ägna oss åt EXformation för att inte våra arma hjärnor ska brinna upp. Någon sa att vi varje dag utsätts för lika många bilder och informationskanaler som en människa gjorde under ett helt liv på mitten på 1800-talet. Men vi har samma hjärna och uppbyggnad som då. Inte undra på att vi springer in i väggar, brinner upp och faller ihop på löpande band.  Jag tror att vi måste lära oss att inte alltid PRESTERA - det går alldeles utmärkt att bara EXISTERA. Ur det kommer mer effektivitet än vad det gör ur en utbränd kropp. Så försök hoppa ner i nuet och ge stillhet, tystnad och acceptans en chans

Ha det gott och var rädd om hela dig

Vi behöver alla någon att luta oss emot

Att vara VÄN när allt annat sviker

Låt mig vara din vikarierande styrka när din egen sviker

Bara hålla din hand när jävligheten når nästan ända in

För jag vet att även vildhjärtan som du behöver en kupad hand

att lägga sina tvivel i när stormar river

Låt min eviga själ omsvepa din i en tidlös gemensamhet

för tillsammans är vi barn av samma universum

Vi är vilda själar på flykt och dras lätt med tidens vindar

Men vi delar samma himmel vart än våra fötter står

Så jag sitter intill dig medan havet speglar solens viskning i gryningen

och du kan känna mig även när du inte kan se mig

Allt börjar om och jag vet att när trötta vingar vilat

kan dom flyga av egen kraft 

Så trä alla vackra sanningar likt pärlband runt din hals

och håll allt du tror på nära intill dig

så ska jag vara din vikarierande styrka när din egen sviker

/Emma

Stopp...låt inte den där tanken lura dig nu igen... :)

Mitt meditationsträd som ligger på mitt lilla berg bredvid huset där jag bor
sträcker sig mot himlavalvet som om det vore en yogaposition som förärar solen.
Ett träd att älska 

Tänk så många dagar det finns att gå vilse i här i livet och så många tankar som lurar oss på lyckan.  Vi plockar upp en tanke som om den vore en verklighet och så tror vi att det ÄR så. Men herregud tankar är lika flyktiga som en vind. Tankar är ofta konstruktioner om det som är och har egentligen inget alls att göra med själva verkligheten. Vi skapar små skenverkligheter där vi släpper lös ytterligare en tanke och säkert därefter ännu en. Är nu dessa tankar också av en viss negativ karaktär så sitter vi ofta snart med hela huvudet fullt av snedvridna verkligheter om såväl oss själva som om omgivningen runt omkring oss och vår framtid. 

Här har jag tagit med mig kaffe, en bok till mitt alldeles egna meditationsträd och njuter en stund för mig själv.
Landar i allting och ingenting

Men kära vackra ni låt inte ert sinne/ego/tanke lura er att tro att det som kommer där ur är den ultimata sanningen såvida den inte får er att må så bra som ni förtjänar. För ni förtjänar alla inre frid och lycka. Tro mig. Den vanligaste orsaken till att vi inte känner lycka t ex är att vi vill att livet ska vara något annat än vad det är här och nu. En flykt, ett motstånd och en konstruktion alltså. Visst ska vi ha mål i våra liv. Absolut. Men inte hela tiden sträva bort från det som faktiskt ÄR. Nuet och verkligheten är ju egentligen det enda vi äger och om vi landar i det så som det är här och nu så infinner sig en automatiskt en lycka av lugn och välbefinnande. Acceptans.

Vi jämför oss ofta mot alla möjliga och omöjliga måttstockar, normer, mallar och förväntningar och känner därigenom otillräcklighet. Istället för att bara kapitulera och ge upp motståndet mot verkligheten så som den är. Om vi kan landa i acceptans får vi kraften som krävs att nå vår inre lycka. Det finns en nyckel att upptäcka och experimentera lite med här. Som vanligt är inte det här en sanning utan mitt sätt att se på saker och ting. You may have another way 

Byron Katies "The work" handlar ju till mångt och mycket om detta. Hon har mycket klokt att ta del av och förmedla.

Så varför inte använda dessa vackra sommardagar till att acceptera att allt är som det ska exakt just nu. Oavsett. För inget i världen blir bättre om vi kämpar emot det. Det bara expanderar.

Lev MED livet inte EMOT

Love to you all

Mycket har jag gjort i mitt liv...

Det här är det bästa jag gjort....

Tillbaka på brottsplatsen

Återvänder till "min" skog där jag vandrat milvis, tänkt tankar av olika karaktär och löst allehanda större och mindre problem. Tänk så många monologer jag utfört med mig själv mellan dessa granar, tallar och mossbeklädda stubbar och stenar. Jag är ju en skogsflicka som trivs där inne där tystnaden omsveper och dofterna av natur berusar mina sinnen. 

Här i skogen på Högberget i Ludvika har jag också en gravplats för min älskade Wilma änglahund så självklart samtalade jag också lite med henne. Jag vet ju att själva hon inte finns just där eftersom själen vandrar vidare men det känns ändå lite tryggt och symboliskt att komma dit till hennes sten och småsnacka lite om hur allt går. 

Nu är jag redo att återvända till min fina stad vid kusten.
Var plats har sin skönhet och charm

Semesterlata hälsningar från mina hembygder där dalahästen och Gunde är ett signum

Sommaren bjuder upp till kärleksfulla minnen där tiden nästan är utom existens. Vackra solnedgångar med skimrande horisonter som delar himmel och hav. Promenader i blåbärsskogen hemma i mitt gamla Dalom där jag gör just nu spenderar mina dagar. Tystnaden här uppe är på något sätt mer påtaglig här än skogarna runt min västkuststad. Kanske är det minnen från förr när jag vandrade med min älskade farmor Gunhild och plockade blåbär för hand i timmar som gör mig lite nostalgisk där ute bland gran, fur och mossbeklädda kullar. By the way så tror jag nog att det huserar en hel del små troll, väsen och vättar där ute där skogen är som djupast. Eller jag väljer i alla fall att leka med tanken för den gör mig tillfreds och lite barnsligt glad.

Nu trillade jag från ämnet igen. Det jag skulle skriva om tänkte jag är hur underbart gött det är att leva. Alltid. Och kanske extra mycket i sommarvarma dagar när intaget av jordgubbar är nästintill astronomiskt och kvällarna spenderas ute med goda vänner tills solen går ner och sorlet av myggor och sommarvindars brus är bakgrundsmusik. Morgnarna bjuder daggvåta ängar och den vackraste fågelsång. Inatt kändes det nästan lite magiskt när jag åkte ensam hem genom genom åkrar och ängar från en fest med några av de finaste väninnor jag känner. Klockan hade passerat midnatt och på radion skrålade Chicagos gamla slagdänga You´re the inspiration. Romantisk dimma svepte över åkrarna och jag är övertygad om att både älvor och nymfer dansade fram genom natten. Det är ett gnistrande ögonblick jag sparar i  minnesbanken för minnen värda att komma ihåg. Sommaren målar verkligheten vackrare än sagan någonsin kan beskriva

Att sedan avnjuta frukost på balkongen i myspysiga mamma-dotter-stunder med min mamma är bra start på lata semesterdagar. Och att krama mina fina systrar och prata en stund om livet gör mig varm inombords och laddar mina batterier inför hösten.

Ja nog är det extra fint att leva när sommaren klär oss i kärleksfull glädje det är ett som är säkert

Nu väntar skink och färskpotatismiddag med rosevin och jordgubbsefterrätt - vad säger man - LIFE IS GOOD and I enjoy the journey 

Kloka människor är nåt som världen behöver...i alla fall min...värld

Solstänka bergshällar och sommarvarma klipphällar intill havsbandet som breder ut sig i all sin generositet är nästintill onödigt vackert. All eventuell inre och yttre stress backar och drar sig tillbaka för en stund och man bara är. Så tillbringades min söndag. 

Och när jag låg där och avnjöt dagen lyssnade jag också på Filip Hammars sommarprogram. Kloka, raka och enkla Filip som inte gör om sig och gör "rätt" sig för att passa in. Ett av de bättre program jag lyssnat på, på länge. Hans inställning och fascination till människor som är beredda att betala ett pris för att få gå SIN väg i livet. Priset att kanske bli förtalade och dömda som outsiders men som gör det ändå för de är inuti SITT liv och inte omformade för att passa in i den berömda mallen. 

Jag tror Filip och jag kommer från samma produktionsavdelningen när det gäller värderingar och tankebanor. Jag satt och nickade och instämde genom hela programmet. Dessutom med ett fånigt leende på läpparna. 

Ja han är klok den där Filip och det inspirerar mig sannerligen

NATURliga tips

Uppdatering från min Youtube kanal

Från det stora vardagsrummet som vi alla har tillgång till - naturrummet

Någon sa att man kan inte drömma stora drömmar i trånga rum...kanske därför jag tillbringar så mycket tid i det största rummet av alla

Allt gott

Love

Kram....

NATURlig kram

Att VARA...

Jag är en inte traditionellt troende person och jag går inte i kyrkan eller lyder under någon specifik religion. Ja det skulle vara KÄRLEK då :) Och som min store förebild, Carl Larsson, så vackert uttryckte det "Älsken hvarandra barn - Ty kärleken är allt" 

Däremot är jag nog lite smygbuddhist i mångt och mycket. Jag kan sympatisera med buddhismen i både tanke och handling. Nåväl jag är dock för svår att sätta in i fack så jag väljer att inte följa någon religion alls. Och allt som kan ha den minsta antydan till hjärntvätt eller påverkan avsäger jag mig å det bestämdaste. Min själ behöver frihet och kvävs så lätt i fyrkantiga tankesätt

Däremot är jag en nyfiken person som gärna undersöker, söker och finner. Något som jag funnit i mina privata utforskningar är den jamaicanske gurun Mooji, eller Anthony Paul Moo-Young som han egentligen heter. Han brukar själv kalla sin filosofi för "den lata människans väg till upplysning" Jag stöder inte allt han säger heller men han nyanserar mina tankar och jag underhålls och stimuleras av mycket i hans budskap om att existera mera i det som ÄR och inte hela tiden leva i konstruktioner om det som är. Inte vara så förbaskat mycket i huvudet och låta egot härja fritt utan istället gå lite längre in och iaktta och acceptera mera. Därigenom få en bättre och mer lugn relation till sig själv och sin omgivning

Här har jag gjort en egen, och väldigt fri, översättning på en av hans texter som jag tycker kan vara både tänkvärd och poetiskt vacker. Sant eller inte, ja det är upp till varje människa att tolka själv förstås

"För en stund försöker vi förgäves att definiera vad som ÄR.

Men vi misslyckas alltid. I sanning, är Jaget bortom alla definitioner.

Drivna av fantasifullt tänkande, fortsätter vi att göra saker, blir vilseledda i våra försök att måla ett självporträtt av jaget som en ren människa. Fulla av halvhjärtade begrepp och försök, uttömmer vi slutligen hela oss själva.

Nu ett mästerligt råd: Driv inte ditt sinne ännu längre. Lämna allt detta och bara vara.

När du verkligen är stilla, bortom ansträngning, kommer livet träda fram och kyssa dig.

Hon kommer att avslöja pärlor av visdom som aldrig kan hittas i någon bok. En blomma öppnas i ditt hjärta som aldrig kan hittas någonstans på denna planet, och en glädje uppstår som inte kan förblekna.

Här, i en oförgänglig fred kommer en intuitiv vetskap att stråla igenom: 

Att vi alla är tidlösa väsen, så också jag."

/Mooji

"Tänk om allt är möjligt"

"Tänk om allt är möjligt"
Akryl på duk

När man skapar hamnar man ibland i ett flow. Det gjorde jag igår i min härliga ensamhet i ateljen. Bara jag, skön musik och levande ljus. Man tappar kontakten med omvärlden och man vet knappt om man vare sig ätit eller druckit. Jag fullkomligt älskar dessa stunder av total kreativitet. Man går in i stunden och är uppkopplad på sin egen frekvens liksom. Vad kan vara bättre när det gäller skapande. Det visar sig också ofta i resultatet då också.

Man kan hamna i liknande sinnestillstånd eller lägen även i andra situationer. När man älskar med någon, när något är enastående vackert som t ex en solnedgång, utsiktsplats eller nyfött barn eller valp. Ja då kan man också tappa kontakten med omvärlden och bara existera i det som ÄR. Jag tror att det handlar delvis om att ge sig hän och låta sig hänföras. Vi kan ibland inte välja dessa stunder för dom knockar oss på något outgrundligt sätt. Tyvärr består de här stunderna när vi står vid t ex en solnedgång inte speciellt lång tid. Och idag bryter vi själva tillståndet ofta genom att plocka upp en kamera och föreviga stunden via Instagram eller Facebook. Och poff...så är the magic moment brutet och vi är åter tillbaka i en medvetenhet om omvärlden.

När man hamnar i ett skapande flow kan det dock bestå i timmar. För mig är det urkraft och jag hämtar så mycket energi från sådana stunder. För en del kan dessa stunder av flow faktiskt uppstå vid träning av olika slag. Där har jag ännu inte lyckats hitta känslan men vem vet kanske jag kan få till en träning i framtiden som gör mig totalt uppslukad av det jag gör för en stund

Notera att budskapet i min nya målning kan läsas på två olika sätt

TÄNK om allt är MÖJLIGT.....

Tänk om - allt ÄR möjligt

Välj själv

Ha en fin dag

Spegel spegel på väggen där säg vem som vackrast i själen är

Det talas ju så ohyggligt ofta om skönhet i vårt samhälle idag. Vi söker ständigt någon slags perfektion för att "duga" Men vad ÄR då skönhet? Vi framställer ideal och förutbestämda mallar som vi sedan ska försöka eftersträva så gott det går. Och så ska vi också ha förebilder att se upp till som gärna uppbringar denna perfektion. Om vi inte lyckas uppbringa denna perfekta bilden av oss själva (som någon annan bestämt långt före oss ska se ut på ett visst vis) ja då tar den snälle farbror plastikdoktorn sig an oss och suger lite här, tråcklar lite där och puffar upp, trycker till och fyller ut den minsta antydan till rynka eller annat åldersrelaterat tecken. 

(Rynkor = fasansfullt eftersom det kan resultera i att vi ser ut som om vi är lika gamla som vi faktiskt är)

Det här har jag lite svårt att förlika mig med. Ta bara ett exempel på den radikale och fullständigt fria sångaren författaren och musikern Stefan Sundström kontra modellen och skådespelaren Marcus Schenkenberg. Inget ont om Marcus nu, för visst är han fager och säkert traditionellt snygg, missförstå mig bara om ni har lust nu. (han är också bara ett exempel) Men i ärlighetens namn säger hans utseende och karisma mig absolut ingenting ZZzzzzz.... Det finns ingen spänning eller nerv som skapar puls hos mig. Men Stefans förmåga att förmedla, brinna för saker och framför allt att släppa fram den fria själen via ögonen och blicken. Skavankerna som skapar unikiteten, ja det får mig att falla pladask. Det skapar en nyfikenhet på människosjälen som huserar inuti kroppen och fullkomligt lyser rakt igenom. Han vågar vara flummigt fransig i kanterna och totalt okammad oavsett sammanhang. Vem gör det idag utan att ursäkta sig. Jag bara älskar´t. Det är fan skönhet för mig. Skönhet på riktigt liksom. När ett utseende härbärgerar kontraster av fult och fint som ger en ytspänning på utstrålningen helt enkelt

And by the way...Ibland undrar jag om människor blir vackra för att vi älskar dem eller om vi älskar dem för att de är vackra... Kanske nåt att tänka på till kvällskaffet

Kom ihåg att vi är alla vackra på vårt eget lilla sätt. Det gäller bara att våga släppa fram det som är vi. Och bara för att nån någon gång bestämde att ett ideal ska se ut på ett visst vis så betyder det inte att alla måste tycka så. Vacker för mig kan vara trist för dig och tvärtom. Låt bara inte ögat lura dig på det hjärtat känner. Den inre skönheten hos någon annan kan tala med den inre skönheten i dig och då jäklar står sig yttre attribut slätt.

Kände att jag behövde säga det bara. Bara så. För just nu står ytlighet och perfektion mig upp i halsen och det vill jag inte för i halsen ska det rinna rosevin, jordgubbar och vaniljglass så här års. 

love

Vi klättrar alla på vårt eget lilla berg så länge vi lever

Många som jag kommer i kontakt med i min yrkesprofession som coach, personlig utvecklare och föreläsare tror att jag är fulländad när det gäller det här med levandet i stort. Att jag nästan är som ett upplyst väsen som löst alla mina tänkbara problem och har ordning på det mesta. Men oj så fel det kunde bli. Jag har problem som alla andra och stöter på patrull och relationsproblematik i samma utsträckning som alla andra. 

Om vi ska se det hela via en metafor så kan vi likna det vid att vi människor bestiger berg. Olika berg. Jag bestiger ett berg och min klient bestiger sitt berg med allt vad det innebär. Med min utsikt från mitt berg kan jag se saker på dennes berg som inte han/hon ser från sitt håll. Kanske en lavinfara, en otrampad stig eller att han/hon inte använder pikyxan som faktiskt ligger bakom en sten. Jag har ju trots allt ett annat perspektiv från mitt håll. 

Men tro inte att jag nått toppen på mitt berg och bara kan sitta där uppe och titta ner på alla andra medan jag förnöjsamt pillar mig i naveln. Faktum är att jag ständigt klättrar, att jag fortfarande tar fel vägar och märkliga omvägar.Och jag har gudskelov fortfarande massor att lära på min väg uppför livsberget. Vi klättrar alla ända tills den dagen vi slår ihop ögonen för sista gången.

Men saken är den att vi kan alla bli bättre på att klättra och framför allt bättre på att uppskatta själva färden mot toppen. Där kan jag vara behjälplig. Att använda tiden vi klättrar på allra bästa njutningsbara sätt. Att ta oss tid att dofta på blommorna, plocka vackra stenar, gå barfota i daggvåta gräset och betrakta den vidunderliga utsikten under klättringen.

En del fortsätter klättra så länge man får möjligheten att vakna till nya dagar medan andra ger upp och uppgivet sätter sig på en avsats och känner sig färdigklättrade trots att de skulle kunna njuta av så många nya vackra avsatser och utsiktsplatser på vägen. Det finns ju trots allt väldigt LEVANDE 93-åringar som fortfarande utvecklas medan vissa 35-åringar på något märkligt sätt stagnerat

Men klättra ja det måste vi alla göra själva på vårt alldeles egna lilla "livsberg"

Och ett sätt att njuta under färden kan vara att slå sig ner vid vattnet i min fina kuststad och läsa en bok medan sorlet från sommarklädda turister hörs i bakgrunden och turistbåten Paddan tuffar förbi framför. Det är njutning för mig

När att vara är att leva....fullt ut

"Work as you dont need the money

Dance as no one is looking

Sing as if no one is listening

Love like you never been hurt

Live every day as if it was your last"

Den här målningen var från början något helt annat än resultatet du ser här. Jag gör ofta så. Börjar i en tanke och börjar skapa utifrån den. Sen tar allt en helt ny vändning och jag måste måla ett nytt lager på samma målning. Ofta släpper jag igenom lite av den ursprungliga målningen eftersom jag tror att det tillhör processen att båda motiven på något sätt ska närvara och harmoniera i det slutliga resultatet. Nu låter det flummigt hör jag men ja, det känns så i mina skapandeprocess

Den här diffusa ängeln i akryl/blandteknik är ämnad att vara en påminnelse om att LEVA utifrån egen livskompass och egna val, mål och föresatser.

Sedan att den blev såld några minuter efter att jag lagt ut den för allmän beskådan gör ju inte saken sämre.