Vi är alla nyanser på livets palett och ibland är jag extra mycket av allt....

Ibland tänker jag på det här med bloggandet och vad det betyder och står för för mig. Det började för flera år sedan i en annan blogg. Det var då främst tänkt att vara en ventil för mig själv och mina själatrassliga tankar. Jag kände mig som en levande konsekvensanalysator och ville ha en fristående plats att vila min tankar i. 

Resan från den begynnelsebloggen fram till dagens Livskrafts-blogg har varit både ojämn, askul, jobbig, trasslig, krokig, spikrak, fantastik, tråkig och alldeles alldeles uunderbar, som askungen skulle uttryckt det. Lite som livet i stort helt enkelt.

Idag är nog min blogg mera ett ansikte utåt för "Livskrafter" där jag har en skara läsare som förväntar sig en viss inriktning. Ett fokus mot personlig utveckling, skapande och coaching. Allt med positivt tänkande som bränsle. Bloggens utformning tillsammans med mina föreläsningar, FB, mitt författarskap, boken, mitt konstnärskap och min personlighet i stort har skapat en lite skev bild av mig att jag är en ängel på jorden som bär skira vingar, doftar vanilj, ser allt i rosenrött, aldrig har problem, bara fungerande relationer omkring mig och alltid vet hur mina konflikter och problem ska lösas (om jag nu har några sådana över huvud taget) . Det här är en osann nidbild som självklart inte stämmer. Anledningen till att jag började arbeta med det jag gör idag har sin grund i att jag var rätt dålig på att tycka om mig själv, relativt kass på att vårda relationer och att jag definitivt inte tog vara på livet i den utsträckning jag själv ville

Idag har jag förvisso absolut utvecklat, inventerat och tagit hand om mig själv på ett sätt som gör att jag känner mig rätt ok med mig själv och faktiskt t o m tycker om mig själv, är närvarande i nuet, älskar livet och tar hand om mina relationer så gott jag kan.  Men ibland känner jag att jag bara vill falla rakt igenom och skriva djuplodade dikter som ingen vettig person förstår sig på. Skriva om det osnygga i livet. Sagor för vuxna när livet skaver mot universum. Jag vill vika ut all jävlighet som man stöter på i vardagens attackerande och berätta om den prestationsångest som ibland fyller mina vener när jag ska göra något utanför min komfortzon. Med andra ord gammal hederlig vardaglig medmänsklig vanlighet som inkluderar det vi kallar livet. Allt detta är ju trots allt också jag. Om än inte så framträdande som den positiva sidan av mig. Jag är trots allt en brutalt positiv person och en gla´skit som är förälskad i livet och faller pladask för vårens första vitsippa, blir lyrisk en hel dag för smaken på ett gott vin och nästan gråter av lycka när jag tänker på vilka fina vänner och familj jag har omkring mig. Jag är en livsnjutare de luxe

Men vi är ju alla nyanserna på livets palett, så även jag. Jag kanske är extra mycket av det mesta. En smärre lightversion av manodepressiv där mina sinnesstämningar kan hoppa jämfota mellan total eufori och smärtande sorg på en och samma dag. Det har nog att göra med min högkänslighet som jag i grund och botten är mest tacksam över. Jag är nog extra mycket just därför att inte är en blek personlighet som ligger på "lagomskalan".  Det har jag aldrig gjort även om jag försökte anpassa mig och bli en vanlig anhängare av "radhusmaffian" ett tag. Men det gick sådär kan jag meddela. Mer om det en annan gång

Men jag är JAG och det är riktigt gott att veta.