En frulle på klipphällarna intill det saliga huset på höjden

Långsamma blyga flingor singlar sakta ner från himlataket, utsikten är enastående och jag har satt mig på en fårfäll på klipphällarna intill Masthuggskyrkan för att umgås med mina tankar och äta min frukost. Jag gör sådant ibland. Jag behöver vara utanför vardaglighetens rutinfärgade dagar och känna närheten till mig själv. Det är så jag löser problem, tillförskaffar mig inspiration och reflekterar över allt som hänt och inte hänt. 

Ja, visst är jag ett socialt monster men jag är lika mycket en introvert ensamvarg som behöver eremitdagar och ensamstunder. Jag förstår att jag för många framstår som en drömmare men jag finns inte till på något annat sätt än det här. Det har tagit många kurser, otaligt antal lästa böcker, skrivits hundratals dikter, målats oräkneliga tavlor och galet många meditationer att hitta fram till det här sättet att leva och till vem jag är och vill vara. Nu är ju allt ständig förändring, så även jag, men JUST NU är jag trygg i den här formen av mig själv. Att göra den här inre resan, som det så klyschigt heter, har också varit nödvändig för mig för att jag ska kunna arbeta som coach och möta andra i deras renaste form av sig själva. 

Naturen är en fascinerande konstnär. Har ni tänkt på det någon gång?!

Nåväl när jag sitter där med frukostkoppen i handen så kommer tankar om hur andra bemöter mig och mitt lite annorlunda sätt att leva och tänka. En kollega som jag tycker mycket om sa en gång till mig efter att vi diskuterat det här med drömmar och mål och hur jag ser på detta: "Du måste ha för mycket fritid helt enkelt, Emma" Bakom hennes lite vassa påstående gömde sig en tänk-om-jag-också-kunde-leva-som-du-känsla. Den lyste rakt igenom hennes ord och klädde dom med en annan betydelse än det orden förmedlade. Självklart sa jag inget om detta men jag vet att många har svårt att klä av sin avundsjuka och bekänna färg inför den som utlöst de avundsjuka känslorna. Jag vet också att min kollega har tagit tag i sig själv och sitt liv på ett helt annat sätt efter vår lilla diskussion och att hennes utveckling kommer att leda henne närmre sig själv. Självklart var det inte vår diskussion som har fått min kollega att tänka om för jag tror att hennes process faktiskt redan hade börjat men hon visste itne om det. 

Kanske föds många nya härliga utvecklingar ur just avundsjukans påverkan. Kanske är det bara så vi har kapacitet att agera i en utsatt känsla av underläge. Who knows?! Så nästa gång någon beter sig illa mot dig kan det helt enkelt vara ett förtäckt rop om att du har något som dom inte har men som dom skulle göra allt för att ha. Du kan bli en ledstjärna och fyr på deras väg mot utveckling