Rytmiska dunkanden och att flyga omkring utanför komfortzonen

Med tågets välkända, rytmiska dunkande tar jag mig framåt genom vårt avlånga land. Jag skriver bra i tågmiljön. Jag älskar att åka tåg och det har jag nog, mig veterligen, alltid gjort. Jag vet inte om det är människorna eller om det är själva transportmedlet som inspirerar mig. Förmodligen den sköna kombinationen. Slutdestinationen för dagens resa är vår vackra huvudstad där jag ska föreläsa om livsglädje i vardagen. 

Jag älskar när jag får möjligheten att förmedla det jag tror på så starkt. Jag lever mina drömmar. Jag ser det som en ynnest och jag känner tacksamhet för att jag får arbeta med sådant jag brinner passionerat för. Det är förvisso ingen slump att jag kan leva på det som många bara drömmer om. Min väg dit har varit kantad av mycket mod, vågade beslut och en stor portion tillit till att hjärtat leder mig rätt. Jag brukar säga att jag kastar fram mitt oförskräckta och modiga hjärta först och så går jag med darriga ben därefter. 

Att föreläsa är för mig lite bitterljuvt. Jag både älskar och småhatar att stå där i centrum och på ett naket och ärligt sätt möta en ny skara människor och leverera. Det är viktigt för mig att hitta balansen mellan att vara i mig själv och sann i mitt eget uttryck men ändå försöka nå åhörarens hjärta och gärna "tatuera" dem med en ny tanke eller insikt som de sedan kan ta med sig in i resten av deras liv. Det har tagit tid för mig att lära mig att inte försöka transformera mig till något som just den här publiken förväntar sig. För vad som händer då är nämligen att man går ifrån sig själv och sin egen kärna. Kontentan blir att mitt budskap rubbas och jag börjar fundera mer på hur jag säger saker och hur jag framstår istället för att fokusera på vad jag levererar. Idag "stannar jag kvar" i mig själv oavsett vilka som sitter framför mig och jag blir på så vis så mycket Emma utan masker som det bara går.

Min utmaning idag blir att plocka ner mitt manus som i vanliga fall tar tre timmar till endast en timme. Jag behöver utmaningar och jag mår bra av att flyga omkring i det livsrum som befinner sig utanför min komfortzon. Man får kraft av att göra det som är lite för läskigt egentligen. Om vi inte ger oss utanför den berömda zonen tas kraften ifrån oss och vi förblir i rädslor av olika slag. Rädslor är inte kreativa för själen och jag tror på utvecklingen som sker när rädslornas omfång avtar och vi får möjlighet att erövra styrkor av allehanda slag.

Ha en fin tisdag och låt kärlek och nyfikenhet leda dig genom dagen

Love